söndag 5 oktober 2008

Skapa alternativ - ett slag för demokratin

I Dagens Nyheter idag (tror inte artikeln finns på nätet ännu, därför drar jag ut några ganska långa citat) tar Nina Björk upp en sak som jag själv till och från funderat på - den dumdryga likriktningen i svensk politik, de uppblåsta kraven att alla måste hålla sig till en särskild mall.

NÄR JAG LÄSER de borgerliga ledarsidor, som är i majoritet i svensk press, får jag intrycket av att det viktiga faktiskt inte är alternativen utan trovärdigheten. Är ett parti trovärdigt eller inte? Är det regeringsdugligt? Det märkliga är att ett regeringsdugligt parti tycks förutsätta ett parti som liknar folkpartiet, moderaterna eller socialdemokraterna. Kristdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet kvalar inte in – de är för aparta.

Det konstiga är naturligtvis inte att en liberal ledarskribent kritiserar andra partier för att ha fel åsikter. Det är ju hans eller hennes jobb. Det konstiga är när de vill att dessa partier ändrar sina åsikter för att bli ett trovärdigt regeringsalternativ. Eller för att locka fler väljare.


Detta var ju en rejäl råsop. Kanske det är så att liberalerna egentligen är osäkra på sin egen politik och att de därmed är rädda för opposition och klart uttalade alternativ? Om alternativen vore totalt ofarliga skulle de ju inte spela någon roll.

Men det kommer mera, med anknytning till den pågående kampanjen mot Vänsterpartiet. Frågan om det finns behov av ett vänsterparti som tar order från socialdemokraterna är högeligen relevant. Allrahelst som de senare allt mer ser ut som ett Alliansparti. Skall Vänsterpartiet bli ytterligare ett Alliansparti i fårakläder för att tillfredsställa Mona Sahlin-gänget?

Jag ser det nu när vänsterpartiet inte vill tumma på sin ekonomiska politik för att få platser i en eventuell framtida socialdemokratisk regering. Då kritiserar en ledare i DN (13/9) partiet för att hålla fast vid sina åsikter till priset av att man missar politiskt infl ytande. Vänstern borde inse det som alla andra partier redan insett: ”budgetregler, självständig riksbank, bankakut och ett åtstramat utgiftsprogram plus skattesänkningar” var det som räddade Sverige ur 1990- talets kriser.

MEN OM VÄNSTERPARTIET också börjar anse detta, om vänsterpartiet står för samma ekonomiska politik som socialdemokraterna – varför ska de då sitta i regeringen? Om politiskt infl ytande kräver att vänsterpartister blir socialdemokrater, varför ska då vänsterpartiet över huvud taget existera? Är det inte bättre att ha ett enda stort socialliberalt parti som är supertrovärdigt och som kan attrahera kanske 95 procent av väljarna?

Notera slutet: där anklagar Björk i praktiken de liberala gåpåarna för att skada demokratin.

Naturligtvis kan en liberal skribent kritisera vänsterpartiets eller kristdemokraternas åsikter. Men han eller hon bör inte kritisera dem för att de inte blir socialdemokrater eller liberaler. Det är liksom en av poängerna med dem. Det är liksom poängen med demokrati: att vi har något att välja mellan.


Men det här rör ju också andra partier, som Miljöpartiet. Det var tjugo år sedan partiet kom in i Riksdagen och en av de dåvarande ledarna, Birger Schlaug, har därmed nöjet (?) att återpublicera vad han skrev 1988. Läser man det här mot dagens utveckling är det som en profetia som uppfylldes - den friska gröna fläkten har blivit unken, stillaståenden och mest intresserad av de personliga karriärerna.


Ska partiet våga stå för den radikala ekologiska grundsynen som medför ganska kärva beslut: ökade bensinskatter, minskad materiell förbrukning, minskad varuomsättning, minskad bekvämlighet (just du skall börja sortera dina sopor, kånka returglas, ta ett personligt ansvar). Eller ska "ja-men-så-kan-vi-inte-säga-"-mentaliteten ta över? Ska den smygande anpassningen börja?

Det gäller att brinna inte bara för miljöfrågorna - utan också för fördelningen och viljan att ge människor makt över sina liv.


Det handlar om att skapa och väcka opinion - inte att flyta med. Det handlar inte om att värna marginalväljare, vi skall driva grön politik.

Nä, vad är väl "grön politik" mot några ministerposter?

Demokrati förutsätter alternativ. Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kunna stå för alternativ i den aktuella politiken. För det behövs verkligen alternativ och förslag på politik för framtiden, förslag som vågar ta upp faror och möjligheter utan att stirra på hysteriska ledarskribenter eller påstådda marginalväljare. Klimat- och resurskriser är för allvarliga för att överlåtas åt politiker som bara ser till marginalväljarna och till nästa mandatperiod.

Kommer Vänsterpartiet att vika sig? Vad jag har sett i en del bloggar med vänsteranknytning har påhoppen från socialdemokraterna snarare haft motsatt verkan, det här retar upp folk. En del vidarelänkningar finns här.


Med inspiration från Det antikapitalistiska partiet i Frankrike undrar en trotskist om något liknande kan göras i Sverige, alltså att bygga upp en ny rörelse som mer eller mindre grundas på de äldre grupperna men har en bredare kontakt ut till folk i allmänhet. Själv tycker jag att det lätta men negativa - att vara mot kapitalismen - borde ersättas av det svåra men positiva, nämligen att på allvar börja peka på konkreta alternativ till dagens politik. Med andra ord att tala om vad som är praktiskt utförbart på den nivå som samhället ekonomiskt, tekniskt och vetenskapligt befinner sig idag och kan förväntas befinna sig inom de närmaste åren. Det har jag skrivit om flera gånger. Intresset är noll vad jag kan se.

Varför inte göra ett experiment: alla intresserade organisationer som kallar sig vänster sätter upp samarbetsgrupper och börjar rita på hur dagligvaruhandel, kraftförsörjning, EU-politik och annat kan läggas om i socialistisk riktning. Jag har hävdat tidigare att utrymmet för sekteristiskt ofog minskar om folk har något konkret att knåpa med, och finns det något mer spännande än att börja studera möjligheterna till systemskifte?

Allt samarbete med SAP och MP som de partierna missköter läggs ned, ansvaret förs över till dem för att ta kontakt, V ber inte om något. (Det finns en del lokalt samarbete som fungerar bra, vilket förmodligen beror av att det är vettiga människor inblandade, och där finns ingen anledning att dra sig ur.) Och så kollar man hur media reagerar. En skur av sura tillmälen torde visa att det är rätta vägen. Då har man visat att det finns hållbara alternativ även i den svenska politiken. Och då har man slagit ett slag för demokratin.

1 kommentar:

Pastey sa...

Med borgerliga ledarsidor så tänker jag ungefär på hur KG Bergström analyserar politiken. Allt handlar om individuella politiker eller tjänstemän som agerar utan några som helst kopplingar till andra grupper eller samhällstrukturer. Dessa individer av toppolitiker agerar hela tiden efter någon sorts rävspelsmall med egoism och partistrategi. Bakom varje förslag döljer sig en individuell strategi för att antingen föra fram individen eller partiet. Idealism och ideologiska drivkrafter är totalt bortsopade. Eller jämför borgerliga ledare med vår gamla historieskrivning, kungarnas historia eller diplomaternas historia, individer agerar och formar samhället, inte tvärtom. Så här uppfattar ju överklassen sig själva och ekonomin också. Därav tror jag de vill utmåla det som "oseriöst" att inte hålla sig till en borgerlig mall på regerings/riksdagsnivå. Det är också ett hot mot dem om inte alla följer den borgerliga mallen. Därför hatar de ju vänstern och dess analyser av strukturer samt påpekande av individernas begränsade makt.