Jag lyssnade på tidningskrönikan i P1 tidigare idag. Det är klipp från olika ledarskribenters tankemödor i landets tidningar som läses upp och väl antas återspegla någon sorts opinion.
Jag undrar om ledarsidan har så stor betydelse numera ... men strunt i det! Några av dessa pennfäktare har upptäckt att partierna blir alltmer lika varandra och samlas på en allt mindre plätt av det "politiska mittfältet". Och det kan ju medföra vissa problem. Själv skulle jag dra in termerna "demokrati" och "alternativ" men pennfäktarna oroade sig för att utrymmet skulle öka för "extremism". Vilken specificerades inte. Men det kan handla om att folk egentligen inte skall tillåtas gå utanför "mittfältet". Detta är ju synnerligen intressant i en period när vi faktiskt kan tala om en svår generell kris för det liberala herravälde som föreföll ha segrat omkring år 1990. I kristider kan folk tänkas vilja studera olika förslag till lösningar och alternativa vägar att gå framåt.
"Mittfältet" är i svårigheter. Lösningen "ännu mer liberalism" verkar föga trovärdig allrahelst om den skall genomföras av grupper och personer som är ansvariga för den rådande krisen. Dessutom luktar deras förslag något som kallas för "döbelnsmedicin" (en medicin som först gör att du känner dig bättre, men sedan blir det sämre). Man kan också jämföra de liberala lösningarna just nu med knepet att ge arsenik till en gammal häst - den spritter till ett tag, men sedan är det samma gamla ök igen.
Därmed kan man anta att många vill titta på idéer till höger, till vänster, eller i någon annan dimension. Det bör de få göra utan att automatiskt skällas för "extremism". Det kanske i själva verket är "mittfältet" som är extremt? En rimlig förklaring vad "extrem" är borde vara att det handlar om att konsekvent driva en politik trots att omständigheterna inte är förmånliga, att den kanske är rentav skadlig. Just nu är "mittfältet" extremt villigt att ösa ut pengar till banksystemet och att döda asiater. Kan det månne vara där som den verkligt farliga extremismen finns idag?
En socialkonservativ person kan lägga upp andra förslag till prioriteringar. För att inte tala om socialister av olika inriktningar. Och socialliberaler ... och ekologer ... och alla andra som har rätt att framföra sina åsikter utan att få tillmälet "extremist" sig slängd i ansiktet av bankrutterade marknadsliberaler! Låt oss få höra!
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
5 kommentarer:
Mittfältet, var det. Jag har fifty-fifty höger- och vänsterextrema åsikter. På sånadär politiktest blir jag en perfekt mittengubbe.
Sixten:
Björn, du har så rätt! Men vill tillägga att de s k ansvariga är rädda.Det uttrycks av deras papegojor till ledarskrivare på ett övertydligt sätt.
Det hyllade liberala idealet - var och en är fri att tänka fritt och dessutom uttrycka sig fritt har gått i graven. Därför att det blev farligt. Den härskande klassen har mått väldigt gott men känner nog i det undermedvetns eller delvis medvetna att det inte håller i längden. Ska de i sin rädsla välja ännu mer inskränkning i demoratin eller rent av välja fascism. Men för det senare behövs en folklig rörelse (massor). Fascism kan inte administreras fram från kontor, men provoceras fram uppifrån.
Den gamla fascismen byggde mycket på småborgerliga grupper av typen egenföretagare, och av mellanskikt av bättre betalda knegare i chefpositioner, och sådana grupper har ju i stor utsträckning rationaliserats bort. Kan bli svårt med rekrytering med andra ord. Man kanske kan få lite idéer om hur en framtida fascism kan se ut genom att läsa några science fiction-böcker? Sf-författarna har ju en förmåga att se framåt med klarsyn ibland.
Ismer hit och dit... Det finns i alla fall en stor bas för en repressiv politik, och det är hela den uppsvällda övre medelklass som har skapats av de senaste 25 åren av finansspekulation. De kommer knappast att gilla att förlora sina privilegier och stöder säkert gärna en politik som bygger på att resten tvingas hålla käften.
Jag undrar hur stor den gruppen är? Finns det siffor? Och i vilken grad är den redo att riskera det egna skinnet i öppna konfrontationer med de förfördelade massorna? Det kanske behövs en ny klassanalys av hur det ser ut i Sverige?
Skicka en kommentar