Amerikanska personbilar har varit och är byggda för att gå sönder. bilhandlare tjänar inte så mycket på att sälja bilen, men på service och reparationer. Vilka bilar i Europa har rekommendation att byta olja var 500 mil? Jag har för mig att man rekommenderar 1500 eller 2000. Det är alltså väldigt mycket service kring trasiga bilar och de amerikanska producenterna har lyssnat på den sidan och inte konsumenterna. Konsumenterna vill ha bilar som inte går sönder, även om dom betalar lite mer i ingångsvärde.
Det finns ingen i min bekantskapskrets som skulle drömma om att köpa en amerikansk personbil. Däremot har dom varit ganska duktiga på att producera bra (läs hållbara) SUVs och små truckar. Ofta är de baserade på lastbilsdelar och inte personbilsdelar. Där har de japanska bilmärkena börjat tugga på deras marknadsandelar så dom hade snart varit ute ändå, men nu när oljepriset stack iväg blev det tvärstopp. Dom skyller på att det är finanskrisen, sanningen är som bilden säger, dom har inte lyssnat på konsumenterna. Dessutom har dom struntat i det alla vet. Oljan är en ändlig resurs.
Och här lägger jag in en bild på en bil med stil, en Cadillac från 1903. Egentligen borde bara sådana åk släppas ut på vägarna.
For väl vägen fram med ett trevligt pjutt-pjutt-pjutt från motorn!OK då, för eventuella gnällmånsar: ett åk med lite modernare stuk, men fortfarande Cadillac! Minns ni Hep Stars gamla hit: "My baby drove back / in a brand new Cadillac"?
En kärra från 1958 - det var guldåren det!
På tal om taskiga US-Amerikanska bilar minns jag ett reportage av Jan Guillou från den tiden han ännu kunde komma in i USA. Han blev stående vid någon väg och kunde med sedvanlig fasthet fastställa att amerikanska bilar går sönder.
Till det kan man tillägga att japanska inte gör det, vilket är mycket intressant. En gång i tiden var japansk industri känd för att tillverka krafs av usel kvalitet. För att råda bot på det tog man över kvalitetsexperter från USA för att lära sig bättre, och japanerna var verkligen läraktiga - de kom att överträffa sina lärare. För i USA hade man svårt att inse att det inte räcker med att proklamera att man är bäst, man måste vara det också. Av patriotiska skäl kan en del människor köpa sämre amerikanska produkter, men omvärlden och USA-konsumenter med begränsade resurser och begränsat tålamod torde föredra exempelvis asiatiska eller europeiska bilar som håller. Hillary Clinton stod vid något möte med bilarbetare och tjoade om att amerikanska bilar var "second to none". De borde ha buat i stället för att jubla. Numera torde det inte vara någon jubelfest i Detroit.
Är inte Harley Davidson med i samma kategori förresten? Många tycker ju det verkar vara en tuff hoj, men jag hade en kollega en gång som körde en japanare och gjorde den anmärkningen att man oftast såg HD-förare stå längs vägarna med cykeln medan någon kompis var iväg för att hämta reservdelar.
Skrothög?
6 kommentarer:
Som MC-åkare kan jag bara bekräfta att HD är skräp på samma vis som deras järnspisar på hjul de kallar bilar. HD har f.ö. ställt in sina svetsrobotar på fabriken så att dessa ger en "darr" emellanåt så man skall luras tro att hojen är handsvetsad. HD lever fortfarande på ryktet de haft sen filmen "Easy Rider" kom 1969, och köps av bankkamrerer m.fl. nyblivna välbeställda pensionärer som såg filmen då och drömt om att äga en båge sedan dess utan att sätta sig in i MC-marknaden. Hade det inte varit för att dessa fortfarande tycker det är coolt och struntar i hur mycket service man måste lägga ned (i Sveriges fall där man måste ha den i garage nästan halva året märks sådant ännu mindre då man ändå servar om under tiden)
Det kanske vore lugnare såväl för trafiken i största allmänhet, för miljön, för Sveriges handelsbalans och för de där farbrödernas hälsa om de skaffade en femtielva växlars trampcykel i stället? Tack för upplysningarna, läget har tydligen inte förbättrats under de tjugofem år sedan min kollega gav sitt underbetyg åt HD!
Farbröder förresten - jag är väl jämnårig med de där figurerna som ömkligen jagar den försvunna ungdomen. Ett projekt dömt att misslyckas.
Jag kan ytterst lite om motorcyklar, däremot har jag läst en bok som jag tror hette Well done America. Boken beskriver hur ledningen på Harley Davidson ändrade runt i det krisade företaget till att bli en succe. Minns jag rätt var det på 80-talet.
Det som är intressant är att läsa HUR dom genomförde förändringarna, inte vilka förändringar.
Kanske något som The big three borde titta närmare på?
HD har lyckats bevara sin image, men vad har de amerikanska biltillverkarna för image? Björns bilder visar en svunnen tid, där det var bilar som låg i framkant eller först. Idag är dom hopplöst efter.
Rätt intressant att ägarna tillåter sitt varumärke förfalla i årtionden för att sedan begära hjälp av staten.
H2
Har läst någon bloggare (minns dessvärre inte vem) som lyfte fram just HD som ett exempel på lyckad protektionism. Några detaljer minns jag inte, men om USA höjde tullarna på importerade motorcyklar ökade det HD:s möjligheter att överleva trots att man tycks ha varit sämre på alla områden utom just vad det gällde den där "rebelliska" utstrålningen.
Ett land som ägnar mer tid åt att putsa på sitt förflutna än att se vad framtiden har att erbjuda ligger illa till. Men så länge det ändå gått bra har det inte varit intressant att lyssna till varnande röster, och börjar det bli besvärligt får man väl putsa ännu mer desperat på sin "ärorika" historia - tills hela rasket spricker.
Det som har slagit mig de två gångerna jag har varit i staterna är att den enda anledningen till att de lyckas behålla nån sorts hög levnadsstandard är för att de är många, inte för att de är särskilt produktiva eller effektiva. I kassorna sitter det oftast en kassörska och ytterligare en som packar in varorna, alltsammans övervakat av en "supervisor" som uttråkat övervakar så att allt går rätt till. Kör man ut på betalmotorvägarna sitter det oftast någon i ett bås och ger ut betalkort för hand och någon annan längre fram som tar emot kortet och betalningen, istället för att låta maskiner sköta det. På alla arbetsplatser inom serviceindustrin (någon amerikansk fabrik har jag ännu inte besökt) gäller att det är fler anställda än det finns arbetsuppgifter. Naturligtvis måste stackarna arbeta hårt ändå fast lite arbetsomfördelning skulle sänka arbetstid och arbetsbelastning rejält. Ju fler man håller kvar på sådana arbetsplatser, desto färre kan göra något verkligt produktivitetshöjande. Och ju mindre man slipper förändra, desto mer stagnerar utvecklingen tills omvärlden kört om en.
Faktiskt kan man göra en jämförelse mellan USA och Sovjetunionen på 1970-1980talen: Ett stagnerande samhälle där mer och mer utgifter går till militären, konsumentprodukter som tillverkas trots att alla ratar dem varför den mesta exporten kretsar kring råvaror (fast mat istället för oljeexport i USA:s fall) och börsvd:ar med bonus och privatjet istället för nomenklaturatoppar med lyxdatja och ZIL-limosin.
Intressanta observationer. Det är klart att kan man få tag på en massa billig arbetskraft finns det ingen omedelbar drivkraft att effektivisera för firmorna som var och en bara tänker på sin ekonomi. Sedan tycker man väl i anglosaxiska samhällen att det är kul med hierarkier, med chefer, basar, halvbasar, kvartsbasar, och till slut någon stackare längst ned som skall göra jobbet. England hade den inställningen och de problemen tidigare. Det var så billigt att få tag i manuell arbetskraft till Englands industrier strax efter kriget att man missade tåget med industrirobotar exempelvis, trots att det fanns tidiga robotförsök just i England. Nu verkar USA vara i delvis samma situation, som dock blir ännu värre av att man lagt ner stora delar av den egna fabrikationen och lagt den i utlandet.
Skicka en kommentar