onsdag 22 april 2009

Klasskamp i Frankrike och Göteborg


Franska däcksarbetare eldar på. Bränt gummi torde lukta pyton.
En häpnadsväckande stor del av den franska allmänheten tycks få något fuktigt i ögonvrån vid åsynen av en barrikad. Det var inte bara de arbetslösa och de socialt utsatta som gjorde tummen upp för chefsinlåsningar i [opinionsmätningsinstutet] BVA:s mätning. Entusiasmen var lika stor bland högre tjänstemän och and­ra högutbildade.

Totalt var det 55 procent som svarade ”ja” på frågan om de anser att ”radikala sociala aktioner” som blockader och chefsinlåsningar är ”helt eller delvis berättigade”, högerväljare likaväl som vänsterväljare.


Häpnadsväckande för en liberal bleknos på Dagens Nyheter kanske? Två tredjedelar av de tillfrågade tyckte att de som låser in cheferna inte bör få rättsliga efterräkningar. Kan det möjligen handla om att försvara en enkel mänsklig värdighet? Att den franska revolutionära traditionen lever kvar skall fransoserna vara stolta över och vi tacksamma för. Den behövs.

Man kan ta till hårdare metoder än att bara låsa in en chef (eller kasta några välriktade ägg som jag såg i någon film) vilket framgår i Kildéns & Åsmans blogg (varifrån jag lånat ovanstående bild). Uppretade däcksarbetare slår sönder en domstol och företagslokaler, och vägrar dessutom att skämmas för det. Man kanske kan säga att den grupp i samhället som skapar dess välstånd vägrar att skämmas när den slår tillbaka mot den grupp som försöker ta det skapade välståndet för egen del och ställa välståndsskaparna på gata. Kan också kallas klasskamp, säkerligen till stor förvåning för de som inbillar sig att "det där med klasser, det var förr i tiden".




"Enighet ger seger" - är de inte riktigt kloka de där hamnsjåarna? Heter det inte "satsa på dig själv!"


Nu är det hamnstrejk i Göteborg. De flesta hamnarbetarna i Sverige slog vakt om sitt eget fack på 1970-talet och vägrade att sugas upp i jätten Gluff-gluff i form av Transport. Minns jag rätt eller fel, men var det inte så att den stora strejkvågen i Sverige från 1970 och några år framåt föregicks av en föga bemärkt hamnstrejk i Göteborg? Det verkar som om hamnarbetare ("hamnbusar" som de fick heta förr) är en självständig och rakryggad grupp som inte tar vilken skit som helst, och det är naturligtvis en nagel i ögat på pampar och överklassfjäskare av alla de slag. Läs det här och fundera på hur en storpamp uppfattar dessa ord:

Svenska Hamnarbetarförbundet är det fristående fackförbundet för hamnarbetare och arbetare med närliggande arbetsuppgifter.

Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.

Förbundets avdelningar är självständiga enheter i vilka medlemmarna bestämmer över sina egna angelägenheter.


"Fristående ... medlemmarnas bestämmanderätt ... begränsade mandatperioder ..." - illa, illa, hur skulle det gå, om alla tänkte så!

Hamn-fyran i Göteborg har en snygg hemsida. Där kan man se bilder från strejken, där det hittills inte har gåtts handgripligt till väga. En incident med ett par förvirrade strejkbrytare som möjligen inte kunde utföra något arbete är den enda incidenten hittills. Bilden nedan och ovan kommer från hemsidan. Det är bara att önska lycka till i den här kampen, den är viktig för arbetare i hela landet. Passiviteten måste brytas. Folk måste räta på ryggarna och säga ifrån.





Från Konfliktportalen.se: Haninge skriver Hamnstrejk och krispaket, martin skriver Första maj är viktigare än Wanja, totalavloning skriver Total Avlöning 22/4/09 Uje ber om ursäkt., Björn Nilsson skriver Mer om Indien - nya notiser, Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, Krastavac skriver You have to study and get organized…or you could steal stuff

4 kommentarer:

Chris sa...

Problemet med den "typiska" svenska arbetarklassen är att de flesta (eller de som fick behålla jobbet) har förpassats in i medelklassens radhusidyll, en Volvoarbetare tjänar oftast mer än exempelvis en gymnasielärare.Det är den tysta underklassen i kvinno- och invandrardominerade skitarbeten som någon borde höja rösten för. Klyftorna är större än någonsin men klasskampen har gått och lagt sig i TV-soffan.

Björn Nilsson sa...

Den största delen av arbetarklassen i Sverige har väl nästan aldrig sett ut som klassiska industriarbetare. Och nu minskar den "typiska" gruppen raskt genom tekniska förändringar och ekonomiska kriser. Det är nog mer teknik än ekonomi när bilarbetarjobben skärs bort antar jag. Branschen är gammalmodig. Alldeles som de gamla järnbruken.

Dessutom bör inte de lite "finare" medelskikten känna sig så säkra. Många av deras kvalificerade jobb finns det kvalificerade asiater som klarar av minst lika bra men till lägre pris.

Dags att börja fundera på begreppet "proletarisering" igen, och nog tyvärr också på "trasproletariat".

Anonym sa...

Frågan är vad som är medelklass nuförtiden. Yrkeskårer som läkare, ingenjörer m.fl. blir allt mindre självständiga i sina yrkesverksamheter, istället forskar de på order där resultaten av deras verk tas hand om andra eller så gör de som i läkarnas fall mer och mer operationer på löpande band där allt mäts i sekunder. Titthålskirurgin är ett utmärkt exempel på medicinens utveckling till vårdfabriker, med en reducerad roll för läkaren som självständig praktiker.



Den klassiska industriarbetarklassen har aldrig utgjort mer än 20-30% av befolkningen i ett land. I vissa länder som Tyskland och England var de troligtvis en större andel av befolkningen än så. Det är dessa som i och med rationaliseringar orsakat av teknik- och samhällsutvecklingen fått stora problem. Metalls lönesänkningsavtal skall ses mot bakgrunden av att de är på väg ut ur historien och håller på att marginaliseras bland LO-förbunden: Från att ha varit det ledande förbundet till att bli en krympande motbjudande rest. Man försöker vinna tid genom att minska medlemstappet och behålla sina feta stolar på förbundskontoren. I längden är de dödsdömda. Frågan är om den "facklig-politiska samverkan" LO<>SAP överlever en sådan marginalisering av de gamla mäktiga industriförbunden, i vårt naboland Danmark bröts den runt år 2000 och nu är det bara Sverige och Norge kvar.

Björn Nilsson sa...

Bra att frågan om inflytande över sin egen situation kommer upp. Just den är nämligen en viktig komponent i moderna klassanalyser tillsammans med inkomstkällan. En hel del människor finns alltså i något som kallas "motsägelsefull klassposition" där man inte kan säga att de är renodlade arbetare eller kapitalister. Men kombinationer av teknisk och ekonomisk utveckling gör att alltfler tappar det inflytande de tidigare haft och blir just renodlade proletärer. Jag undrar hur många metallare som fortfarande eventuellt tror att de tillhör någon sorts "medelklass"?

"Det fackligt-politiska samarbetet" har utvecklats på ett sådant sätt att såväl facklig som politisk kamp har lamslagits.