måndag 7 september 2009

Obama - en amerikansk Kerenskij?


Alexander Kerenskij - ett historiskt stolpskott

Nu tänker jag dra till med en omöjlig historisk jämförelse och ställa en omöjlig fråga. Det räcker med bara lite fantasi och åtminstone ytliga historiska kunskaper för att kunna göra det.

Ni känner till USA. Presidenten där är för närvarande en mordisk brun man som heter Obama. En del var väldigt optimistiska och positiva när han valdes. Nu skulle det bli ändring av minsann! Det eländiga konkursboet efter förre vitingen Bush skulle städas upp!

Notera mannen på fotot ovan. Den ryske politikern Alexander Kerenskij, ledare för det socialrevolutionära partiet och en av de främsta politiska ledarna efter den första ryska revolutionen i början av 1917. Efter ett tag blev han krigsminister, vilket inte var någon tom titel eftersom Första världskriget pågick och det gick illa för Ryssland. Armén vacklade inför den tyska anstormningen och det ryska folket ropade efter fred, bröd och jord. För en revolutionär borde valet ha varit lätt i det läget: fixa vad folket vill ha, strunta i de allierade staterna som ville att slakten vid den rysk-tyska fronten skulle fortsätta!

Men vad gjorde idioten som blev krigsminister? Han åkte runt vid fronten, höll vackra och rörande tal som tillfälligt höjde stridsmoralen, fick igång en offensiv som verkade framgångsrik ett kort tag - varpå den bröt ihop och misslyckades. Soldaterna gjorde myteri och vände hemåt. Till slut slog bolsjevikerna till och sparkade ut Kerenskij och hans misslyckade regim varpå mannen själv flydde först till Frankrike och sedan USA.

Då jämför jag helt fräckt Kerenskij och Obama. Två bludderputtar som håller vackra tal men som också grovt sviker sina egna för att göda de egna väljarnas fiender i stället. Och så ställer jag frågan: kan USA trolla fram någon som jag kunde få jämföra med Lenin och bolsjevikerna, som ger slaktaren Obama respass och rensar ordentligt? (Det verkar ju börja mullra i de demokratiska leden, men blir det en verklig storm?)

En och annan må tycka att stämpeln "slaktare" passar illa för Obama som ser så snäll ut, talar så fint och har en så trevlig familj. Tja, fråga vad de afghaner och palestinier och andra som överlever hans och hans vänners terror tycker om mannen! Innan jag avslutar det här inlägget skulle jag vilja räcka lång näsa åt de vänstermänniskor som tyckte det var så fantastiskt när Obama vann - utan att veta vad han egentligen tänkte göra - och för egen del sucka uppgivet. Jag trodde inte karln skulle bli usel som han tydligen är.

(En reservation: det skulle ju kunna vara så att Obama är en iskall taktiker som väntar på rätta läget för att slå till och definitivt krossa republikanerna och big business, men jag blir allt mer tvivlande till det.)

5 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Då vill jag citera vad en annan opportunist sa när en representant för folkrörelseoppositionen kom och krävde något - vad har jag glömt:

"Bra", sa han. "Jag tycker som ni. Fortsätt att hålla trycket uppe, annars har jag ingen chans att gå er till mötes."

Den som sa det var Roosevelt. Citatet, som finns i Edgar Snows självbiografi, belyser att man kanske inte har så stor makt även om man är president i USA.

Euforin när Obama valdes var givetvis löjligt överdriven. Vad det handlade om var att han sökte ett jobb och fick det. Vad jobbet går ut på beror på styrkeförhållandena i samhället.

Terje sa...

En amerikansk Lenin? Det är en vacker dröm, men förmodligen inte mer än en dröm. Det verkar troligare att vi får se en amerikansk Musolini...

Björn Nilsson sa...

Terje, Mussolini var ju känd för att få tågen att gå i tid. En USA-Mussolini åtminstone kunde rusta upp landets järnvägsnät så att det åter finns några tåg att klocka in på rätt tid!

En amerikansk Lenin - man behöver kanske inte ta det bokstavligt annat än att det kunde handla om en någorlunda progressiv och folklig figur som kan slå undan benen för det nuvarande etablissemanget.

Jan, ett problem med Obama verkar vara att han inte bryr sig om den våg av förhoppningar som sköljde in honom i Vita huset. Att svika sina kärntrupper för att (misslyckat) försöka ställa sig in hos motståndare som ändå inte kommer att hjälpa honom är en mycket märklig strategi. Enda hoppet för honom och USA är att hans kärntrupper förverkligar det där trycket som Roosevelt pratade om. Det måste till ett rejält tryck från "Main street" för att minska inflytandet från "Wall street".

Terje sa...

Jans analys är helt riktig, valda representanter är aldrig starkare än de utomparlamentariska krafter som bär fram dem. Och tyvärr verkar det som att fackföreningarna, de demokratiska gräsrötterna och andra progressiva folkrörelser i USA inte är starka nog. Vi får se, men det ser inte så ljust ut nu.

Kapitalet, den amerikanska borgarklassen, republikanerna och reaktionära utomparlamentariska strömningar verkar dock kunna mobilisera.

Jag är rädd att ett misslyckande från Obamas och demokraternas sida kommer att demoralisera vänstern och ge en nytändning för högern.

Björn Nilsson sa...

Nä, det ser ju tveksamt ut, om det inte blir en rejäl och ilsken tändning bland gräsrötterna. Och det kan man undra om vi får se!