Jag står och väntar i en sjukhuskorridor. Intill finns en tom matsal och ett kök där personal kommer och går. En bit ifrån mig sitter en gammal dam i rullstol och tittar med vädjande blick upp på en ung sjuksköterska.
"Jag känner mig som övergiven", klagar hon. Sjuksköterskan ger henne ett medlidsamt leende.
"Om du bara tar den här lilla tabletten ... Sedan kan du få sitta här utanför köket och se på medan jag diskar tills medicinen börjar verka, så att du inte känner dig ensam."
Hon räcker fram en liten tablett tillsammans med ett glas vatten och damen sväljer lydigt.
"Sådär, nu behöver du snart inte känna dig övergiven längre."
... som gör mig betryckt, som gör mig arg. Lika betryckt och arg som jag blir när jag läser några läsarkommentarer till den här debattartikeln i Svenskan.
Var går gränserna mellan dumhet, ondska, enfaldighet? Det finns inga hållbara skäl till att det skall "sparas" på de gamla som byggde upp det samhälle som nu ett samlat ligistgäng av socialmoderater försöker rasera för att vara sina herrar till lags. Är det rätt att skriva 'ligistgäng'? - Ja, de kör ju det vanliga upplägget bland odågor: ställ till elände och skyll på varandra! Är det inte bara ren ynkedom när Alliansfolk kväker om att "det där gjorde ju redan socialdemokraterna"? Det låter som ett sätt att säga att man inte har någon ryggrad, inte något eget att komma med förutom att försöka överträffa företrädaren i nedrighet. Men ger man varelser som inte har någon ryggrad en spark i baken kan det väl inte uppstå några svårare skador?
Skall Sverige åter bli ett land där ålderdom är ett fasansfullt tillstånd där den som inte har tillräckligt med pengar blir insparkad på fattigstugan för att "vårdas" till lägsta möjliga kostnad för de stackars betungade skattebetalarna? För, som det sägs, "man måste vara försiktig med skattebetalarnas pengar". Människor behöver man inte vara försiktiga med - om de inte är rika, då skall de behandlas med silkesvantar.
Så fan heller! Vi har rätt att bli gamla, sjuka och kanske förvirrade, och det får ni allt betala för, era socialmoderata kräk och de herrar som ni tjänar!
4 kommentarer:
Det är nog dessvärre så att även människor med gott om pengar blir illa behandlade på ålderns höst. När man bli gammal struntar alla i hur man har det, och vad man var en gång. Då drogas man ner till liknöjdhet bara, rik som fattig. De rika har bara vackrare omgivningar och finar möbler, men den sociala sidan blir lika torftig för dem som för alla andra om de blir tillräckligt gamla.
Det är ju alltid en liten tröst.
Heter man Wallenberg borde det väl inte vara så illa?
Det är beklämmande. De gamla som vi lovade att ta hand om offras på den nyliberala NAIRU ideologins altare, det saknas inte reala resurser, snarare tvärtom.
Att S med sina ekonomiskt ”ansvarsfulla” småpartier i släptåg var lika illa är förstås varken en förklaring eller en ursäkt. Det gör bara att man får ännu sämre smak i munnen.
Det är en av effekterna av att det offentliga ska ha överskott, att det finns budgettak. De enda som tidigare varit emot det är V, vilket förstås inte avhöll dem från att stödja Perssons ”sparsamhet”. Både S oh Mp är varma anhängare av sådan ”ansvarsfull” politik. Miljöpartier runt om i världen är i allmänhet anhängare av de nyliberala idéerna om hur finans och penning politik ska skötas, de anser att det är en ”ansvarsfull” ekonomisk politik. Fattiga gamlingar, lågavlönade och fattiga konsumerar mindre med en sådan politik, som vi sett med gamlingarna här, de konsumerar mindre resurser. Högern är förmodligen mer krass, mindre åt dem betyder mer åt oss det är förstås inte lika ”ädelt” som att visa hållbart ”ansvar”.
För ett antal år sen var det vård /sjuksköterske(?) konflikt då uppmärksammades vårdpersonal som t.ex. sökt bättre betalt arbete i Danmark, dessa kunde förtälja att det inte endast var bättre betalt de andelades även mer resurser för de gamla, personaltätheten var högre, maten för de gamla bättre och generösare, om den gamle ville träffa en läkare fick den det utan att det skulle ransoneras. Sjukvårdspersonalen verkade gilla detta att det fanns resurser så de kunde göra sitt jobb på ett bra sätt, dvs ta hand om de gamla. De såg det som en klart bättre arbetsmiljö.
Hur det är nu vet jag inte.
Resursfrågan är intressant. Enligt min ringa åsikt skall resurser inte förväxlas med pengar, som så ofta görs. Finns resurser (arbetskraft, material) går det alltid att fixa fram pengar. Numera via en knapptryckning på datorn. Finns inga resurser står man där med sina pengar och fundera på om det går att använda tusenlapparna som dasspapper.
Och bland annat med tanke på arbetslösheten så kan vi säga att det nog finns en del resurser, av vilka en del borde vara kvalificerade att arbeta med exempelvis äldre medborgare som behöver hjälp och någon att prata med.
Skicka en kommentar