tisdag 21 december 2010

Snällism

Socialdemokraternas (sub)primeskandal rullar vidare. Kanske det går så att syndarna lyckas slingra sig ur det hela, isolera kritikerna och fortsätta ruljangsen ett tag till. Men det är en partiintern fråga, jag betraktar den bara utifrån som en undrande medborgare. Jag har sett en del vänsterbloggare som frågat om inte de där "konsulterna" borde uteslutas ur partiet, men jag undrar om det inte krävs större brott (som en stark socialistisk övertygelse som man vägrar att kompromissa med) för att bli utkickad.

Förfallet i partiet och dess kringorganisationer är ju inget nytt. Jag kan dock inte påminna mig att fackfunktionärer som rumlat runt i baltiska porrträsk (var det inte en kille från Byggnads som till och med blev mördad i ett sådant sammanhang i Estland?) eller kommunalråd som gripits av kejsarvansinne, har åkt ut ur partiet. Så det händer nog inte nu heller. Inte kickar man ut gamla pålitliga betonghäckar! Skall man kalla det 'snällism', 'slapphet', eller vad?


En nykläckt radikal som ropar slagord mot borgarna? Eller SSU-are på väg mot nya djärva konsultuppdrag?

På tal om 'snällism' så tar jag upp en bloggpost av just den snälle och sympatiske Erik Berg, som ofta skriver intressant och skarpt. Men i det här sammanhanget råkar han visa varför Vänsterpartiet har följt efter ned i den socialdemokratiska gropen. Det handlar om Eriks politiska ungdom på nittiotalet, kursiveringarna är mina:


När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. ... .
De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.


Det är något som inte stämmer här. Om vi går tillbaka ytterligare trettio år, till sextiotalet, hade SSU fortfarande en viss radikal profil. Inte superradikal, men ibland försökte man i alla fall hosta upp sig. Vad fanns av det på nittiotalet? SSU hördes vad jag vet aldrig av, så hur kunde det vara ett alternativ?  - Jo, vi har svaret: det var alternativet för personer som mycket väl kunde ha blivit socialdemokrater, men som i stället gick med i Ung Vänster och vänsterpartiet ... för att förverkliga en del socialdemokratiska ideer! Detta är så snällt så det är löjligt! Man skulle driva socialdemokratisk politik medan socialdemokraterna höll på med något annat! Inte undra på att det gick som det gick. Ibland hävdar jag att vänsterpartisterna lika gärna kunde gå in i socialdemokraterna som en mild vänsterfraktion, och det här verkar ge mig vatten på min kvarn. Nu har man ändå inget annat att ta sig för än att följa socialdemokraterna och deras konsulter i marschen högerut, allt medan Ohly tydligen tänker klamra sig kvar tills partiet åker ur Riksdagen vid nästa val. Sicket alternativ!

Om man inte är snäll, men kanske uppriktig och sanningsenlig, skulle man kunna kalla den här inställningen för politisk konkurs. En spade är faktiskt en spade!

10 kommentarer:

Anonym sa...

Förfallet har pågått i många år.

Kalla det betonghäckar, pampar, Tobleråne vad du vill.

Jag tror att många såg mediamakten hamna hos Moderaterna,men ingen orkade bry sig.

Många såg högervridningen med Persson, som bekräftades när han direkt drog till näringslivet.

Ett evigt velande om riktning och ändringar hit och dit innan och efter valet.

Trovärdig politik?

Vi har den regering vi förtjänar och nu skall SVT/SR strypas a la Berlusconi!

Moderaterna tar 60% och då kan KD,Maud (Vafasen heter partiet) dra för dom behövs inte längre.

Teckentydaren sa...

Egentligen säger väl de numer öppet betalda SN lakejerna vad Feldt, Åsbrink, Sahlin, Eklund, Carlsson, Persson alltid sagt eller i praktisk handling gjort. Den stora ”skandalen” verkar vara att den egentlige avsändaren av budskapet blev pinsamt tydlig. Arena har väl inte för inte långt innan detta kallats för just Arenahögern.

Feldt, Eklund m.fl. gick likt Persson, Rosengren direkt till toppinkomster i näringslivet, dörren han knappt smälla igen bakom dem hos S innan de fått ”ny” arbetsgivare. Vems intressen som främst gynnats av S regimer de senaste 20-30 åren kan bara en blind och döv ha missat och förstås de som lever med ett stort mått av självbedrägeri.

Jan Wiklund sa...

Men Björn, visst finns det plats i politiken för seriösa socialdemokrater? Om det nu är möjligt att vara detta i en tid och på en plats där det inte finns några kollektiv som är tillräckligt starka för att utgöra en utmaning mot makten.

För den klassiska socialdemokratin var faktiskt en skapelse av världens bäst organiserade och mest militanta arbetarrörelse.

Björn Nilsson sa...

Kanske den egentlige avsändaren har tröttnat och vill rensa bort konsulter som bara kostar pengar?

Björn Nilsson sa...

Jan, Hjalmar Branting hotade med revolution i sitt Gävletal, när det nu var, men sedan gick det väl i stort sett utför. Sedan kan man ju undra om det är fruktbart att titta tillbaka på epoker som är kraftigt olika vår egen, och detta även om borgarna försöker återuppliva någon sorts pop-version av 1920-talet. Vad man kan lära sig torde vara en generell sak som du tar upp: massrörelsernas eller folkrörelsernas betydelse för att skapa olydighet mot sakernas dåliga tillstånd. Hur man sedan fyller den där lärdomen med konkret innehåll för vår tid, det är en intressant fråga. Skall alla gå med i någon Facebookgrupp som kräver "krossa kapitalismen"?

Erik Berg sa...

Björn: det är helt riktigt som du skriver, det är också priset vi alla betalar för socialdemokratins högervandring; att vänsterpartiet har följt efter och mildrat sin systemkritik. Hela den politiska skalan har förskjutits till höger och, ja, det innebär att det saknas ett verkligt systemkritiskt parti i riksdagen, det saknas partier med socialismens/kommunismens genomförande inskrivet i verksamhetsplanen.

Som jag ser och upplever det beror inte det på att vänsterpartiet är oförmögna att inta den rollen, utan på att det politiska landskapet idag tvingat partiet att fylla en annan roll. När socialdemokratin slutade försvara välfärdsstaten blev det omöjligt för vänsterpartiet att stanna kvar i positionen att kritisera välfärdsstaten från vänster, som partiet ju har gjort historiskt, NÅGON måste försvara de vunna landvinningarna när socialdemokrati och borgerlighet gjort gemensam sak i att riva ner dom.

Att försvara arbetarrörelsens landvinningar inom den reala välfärdsstatens ramar blev därför partiets uppgift under 90-talet och har så förblivit. Under några år innebar det också att vänsterpartiet växte kraftigt i opinionen.

Som sagt, det innebär att det saknas ett verkligt systemkritiskt parti på vänsterkanten i riksdagen, ett sådant skulle verkligen behövas. Kanske är läget idag sådant att vänsterpartiet borde förflytta sig vänsterut igen, göra skarpa angrepp på finanskapitalismen till en huvudfråga, våga vara tydliga EU-motståndare osv, upphöra med att försöka vara ”regeringsdugliga”. Jag tror det. Viljan att passa in i det rödgröna samarbetet innebar att vänsterpartiet inte har förmått smida vare sig finanskraschen eller EMU-krisen till konkret och offensiv politik åt vänster. Det är ett STORT problem.

Strategiskt kan jag inte bedöma vad det skulle innebära totalt sett i nuläget om vänsterpartiet radikaliserades eftersom jag saknar inblick i hur (s) förändras. Just nu känns det rasande hopplöst att hoppas på ett steg till vänster därifrån, bland annat av de skäl jag lyfter i bloggposten du länkade. Kanske är det så illa som att det måste till en splittring av socialdemokratin först.

Hursomhelst, gällande oss reformister som gick in i vänsterpartiet (själv kommer jag från en centerfamilj)... jag tror inte det behöver visa sig vara helt olyckligt i slutändan. Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund och även om jag har en folkhemskramande bakgrund så blev jag liksom andra som kom in i förbundet från ”det socialdemokratiska hållet” radikaliserade av den samhällsanalys vi lärde oss att applicera och det perspektiv vi förvärvade i förbundet. Det är inte bara en tom fras utan en realitet: Ung Vänster som politisk skola har inneburit att en massa folk som tio år tidigare skulle ha gått in i SSU och lärt sig att sky kommunister, alltid krama Statsapparaten och Partiet istället har lärt sig att se sig själva som både revolutionärer och kommunister.
Det tror jag ändå har betydelse framöver.

Teckentydaren sa...

Hade det varit idag hade Branting fått twittra sitt hot om revolution, folket hade rest sig som en man och twittrat med men inte rört sig ur fläcken.


While Wikileaks has begun to reveal some important state secrets, that's not the only thing that is making the establishment extremely nervous. Another huge problem is that the documents are providing a chain of evidence illustrating that the people running our government are not only frequently stupid, corrupt, and/or dishonest, but that in certain fields such as foreign policy, this is dominant rather than deviant behavior. Thus it is not just secrecy that is under attack but a whole culture of impunity.

Björn Nilsson sa...

Jan, om alla som är vän med borgerligheten på Facebook bryter förbindelsen så borde borgarna förstå att det är kört om de inte bättrar sig ... "varför vill ingen vara vän med mej, vad har jag gjort för fel ... ?" .

Erik, tack för svaret. Det kom åtta gånger, jag tog det som verkade vara det sista och hoppas att det är rätt.

Man kan driva hjälplöst med opinionen (inklusive opinion som i själva verket är "astroturf"), man kan försöka ändra och bygga opinion själv, man kan strunta i ledarskribenter och TV-soffor och i stället försöka rota sig ute i samhället. Proffspolitikerna som styr V var dock mer intresserade av ledarskribenter och TV-soffor, och ägnade inte mycket (eller ingen alls?) energi åt att bygga kunskaps- och agitationsbaser. Hade man haft det så hade det bara varit att tacka och ta emot när SAP evakuerade sina gamla positioner och blev nyliberalt. Att sticka fingret i luften och känna vart vinden blåser kan inte ersätta en grundlig vetenskaplig analys. Och det verkar som om V numera knappt ens orkar att sticka fingret i luften. Det gäller också att veta när det är bra, och inte bra, med att vara snäll.

Men det är för sent att gråta över det nu. Vad gör vi framöver? Tillståndet i produktivkrafterna och förhållandet mellan bas och överbyggnad talar för att radikala åtgärder behövs. Finns det möjlighet att bygga något nytt ur V:s och SAP:s ruiner?

Jan Wiklund sa...

Vad gör vi nu - det är en konstruktiv och bra fråga.

Det verkar att döma av mejlväxling på Eriks sajt att han och jag är eniga om att grunden alltid måste vara rörelser som agerar själva. Politiska partier och parlamentarism är sekundärt, och helt beroende av rörelser som agerar själva.

Rörelser startar alltid med mobilisering i någon fråga. Oftast någon liten en. Majupproret i Paris började med mobilisering mot polistrakasserier mot vietnamkrigsaktivister. Den svarta medborgarrättsrörelsen startade med att Rosa Parks ville sitta kvar på ett bussäte. Vad som fungerar vet man aldrig på förhand.

Just nu pågår en mobilisering kring skrotningen av järnvägen - www.tagupproret.se - som stöds av Miljöförbundet Jordens Vänner och SEKO. Den kan kanske växa till en mobilisering mot privatisering av infrastruktur över huvud taget. Där finns det också organisering, i form av Gemensam Välfärd.

Det är bara att delta i detta. Även som bloggare - rörelser är beroende av media, och de kommersiella kan vi inte lita på.

Björn Nilsson sa...

Var det inte en liten sak (en man med hund) som på något sätt utlöste de berömda hötorgskravallerna i Stockholm 1965?