söndag 5 december 2010

Stabilt stöd för välfärdsstaten

Här kommer påfyllning till vad jag skrev om i fredags: välfärdsstaten har ett gott stöd bland folk i de gamla industriländerna, det parti som lyckas mobilisera de tre fjärdedelar av folket som stödjer en anständig socialpolitik kommer att skaffa sig ett ointagligt försprång i valen. Men demokrater i USA och socialdemokrater i Europa har inte fattat det (i alla fall inte de borgartyper som leder dessa partier).

Svenskan refererar en serie undersökningar som pågått sedan åtttiotalet i Sverige, och där budskapet är ganska så klart:

Stödet för välfärdsstaten är fortsatt starkt bland svenskarna. Omkring 75 procent kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg, visar en undersökning bland 4 000 svenskar.

Jaha, där har vi de där 75 procenten igen. Att det är en serie undersökningar som ger liknande resultat gör det hela ännu mer intressant. Det rör sig inte om plötsliga kast hit och dit i opinionen, den är stabil. Och man kan fundera på hur vår "opposition" reagerar på det här, hade de huggit tag i den här sortens frågor hade de ju kunnat kvittera ut ministerlöner vid det här laget. Men det kanske är så att dessa politiker inte uppfattar väljarna som sina verkliga uppdragsgivare? - Det finns mer som kan vara värt att citera och kommentera i artikeln:

Siffrorna för 2010 visar att stödet för skattefinansierad välfärd snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002.

En stor majoritet anser att det är stat och kommun som ska sköta utbildning, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. Viljan att betala skatt är stor. Omkring tre av fyra svenskar säger sig vara beredda att betala mer i skatt för sjukvård, äldreomsorg och skola. Däremot vill mer än hälften av de tillfrågade att anslagen till administration ska minskas inom stat och kommun.

OK, den nyliberala föreställningen är över, folk begriper att det kostar att driva ett samhälle samtidigt som man kanske inte vill ösa pengar över en del byråkrater som inte verkar göra så mycket nytta. Jag gissar att många hellre lägger pengar på några fler sjuksköterskor eller äldrevårdare än på redan välgödda kommunalråd.

De flesta anser att välfärden ska finansieras skattevägen, att mer egenfinansiering och fler privata sjukhus och skolor är negativt för samhället.
Man kanske av praktiska exempel sett att privatskolor och privat sjukvård är bra för små välbeställda grupper, men knappast för gemene man.

– Det är intressant att uppfattningarna är så väldigt stabila sedan 2002. Inte nog med det, på de punkter man kan se några förändringar så går de nog snarast i riktning mot ökat stöd för välfärdsstaten, säger Stefan Svallfors, som är professor i sociologi vid Umeå universitet.

Exempelvis är misstankarna om att bidrag och tjänster missbrukas mindre nu än för åtta år sedan. Skattebetalningsviljan är betydligt större än 2002.

Jo, den nyliberala revolutionen omkring år 2000 var nog mer av ett ytfenomen av folk som skrek väldigt mycket (ungefär som en del av vänstervågen omkring 1970, som ändå hade större förankring) och dess praktiska verkningar borde ha stärkt uppfattningen att vi bör slå vakt om den gemensamma välfärden. Vid en del tillfällen har det dessutom kommit påståenden om "bidragsfusk" som sedan i stort sett runnit ut i sanden. Man har inte kunnat täppa till några hål i statsbudgeten genom att jaga folk som får socialbidrag eller ersättning från socialförsäkringar, och detta trots intensiv jakt och misstänkliggöranden.

Å andra sidan har misstänkta jättesummor i icke inbetalade skatter fått passera utan större uppmärksamhet. Här har vi faktiskt ett intressant fall av felplacerade pengar: man satsar stora penningsummor för att driva in småpengar från folk som av olika anledningar (det behöver inte ens vara medvetna fel) fått för mycket pengar, medan man i förhållanden till det misstänkta skattefuskets storlek bara satsar småpengar för att komma åt skattefuskarna.

Det här är alltså värdefulla data från en serie sociologiska undersökningar. Sociologi - en samhällsvetenskap. Vetenskaplig analys av världen bör vara ett av de viktigaste aktiviteterna hos ett parti som vill förändra världen. Socialdemokraterna struntar i det, i alla fall vad det gäller dess nuvarande ledning. Man följer i stället linjen hos borgerliga politiker som stoppar huvudet i sanden för att slippa se den besvärliga verkligheten. Möjligen beror det av att man sitter fast bland annat i ekonomiska teorier som gör att man inte begriper hur välfärden skall betalas, och hur Sveriges goda ekonomiska läge skulle kunna växlas in i enorma investeringar på hemmaplan i stället för att slösas bort i ett permanent exportöverskott. Man sitter fast vid Östros' ömkliga ekonomiska "ansvar". Undrar om Lena Sommestad börjar glida bort från det tänkandet i alla fall? Med andra ord ett eller annat steg i riktning mot den vetenskapliga socialismen?


Snälla Berglins, hoppas det är OK att jag "lånar" en ruta av er igen. Det finns ingen specificering här, men skulle det kunna vara det socialmoderata partiets verkställande utskott som diskuterar den ekonomiska politiken?

5 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Stödet för välfärdsstaten är fortsatt starkt bland svenskarna. Omkring 75 procent kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg

Det är just det som gjort nedmonteringen av den fd välfärdsstaten möjlig, folk blev grundlurade inte minst av de som sa sig försvara denna. Folk trodde att det vara för att försvara välfärdsstaten som de gjorde uppoffring och det skars ner och ”sparades”, dvs att allt mer av kakan gick till de få. De trodde att det var den förmenta ekonomiska nödvändigheten. Samma falska argument används nu för att försvara utförsäljningar och lönesänkningspolitik, folk har getts den felaktiga bilden att den ”ekonomiska nödvändigheten” kräver detta för att försvara välfärdsstaten.

”ekonomiska nödvändigheten” är ett starkt argument för svensken, med det går det att få igenom mycket tokigheter.

Björn Nilsson sa...

Det verkar behövas en kortfattad och lättfattlig sammanställning där man på ett ark för samman generell välfärdspolitik, skatter, offentliga budgetar, utrikeshandel och kanske några komponenter till, och förklarar att missköts en av dem så kommer resten också att få problem. Din synpunkt att skatterna faktiskt är för höga för en del människor kan vara en intressant del i det hela. En skattepolitik som genom sin platthet och sina konsumtionsskatter snedvrider förmögenhetsfördelningen och därmed får hela ekonomin att tippa kan vara värt en närmare granskning. Kan man beskriva sådana saker beskriver man också en alternativ ekonomisk nödvändighet där välfärdsstaten försvaras och utvecklas. Möjligen kan en vettig vänster inom SAP bidra till detta, men då måste man vara beredda på en veritabel holmgång med partihögern.

Jan Wiklund sa...

Björn: Det här är vad vi inom Gemensam Välfärd försöker göra hela tiden!

Teckentydaren sa...

När det gäller de för höga skatterna kan några citat från en känd numera bortgången svensk ekonom komma väl tillpass.
================
”Det grundläggande misstaget i svensk ekonomisk politik - och i allmänhetens uppfattning efter ett förödande kvartssekel - är att det är återhållsamhet, långsam konsumtionsutveckling, sparsamhet och stegrade vinster som ger ekonomisk tillväxt. Sanningen är den omvända: nästan all ekonomisk tillväxt är i grund och botten konsumtionsledd.

När huvuddelen av nationalprodukten (som består av offentlig och privat konsumtion) växer tillräckligt snabbt, så stiger även den mindre investeringsandelen, det är sant. Men både kvantitativt och kausalt är det konsumtionen som dominerar tillväxten - och som eventuellt utlöser en sekundär investeringsexpansion ovanpå detta. – Detta gäller i synnerhet i det postindustriella samhället, där tjänsteproduktionen är helt dominerande delar av nationalprodukten.

Att göra tvärtom - att försöka uppmuntra investeringar genom att driva upp sparandet och hålla ner den totala konsumtionen - är en omöjlighet. Tanken är en logisk kullerbytta, vilket de få länder som sökt omvandla tanken i praktisk politik fått erfara.”
================
”Huvuddelen av den ekonomiska till¬växten är konsumtionsledd. Syftet med allt ekonomiskt liv är kon¬sumtion, att tillgodose våra behov. Det är det hela.

Investeringar har vi bara för att kunna få större konsumtion i framtiden. Och de är alltid en ganska liten del av den totala aktiviteten.

Export har vi enbart för att kunna blanda upp vår konsumtion med lite import och sänka produktionskostnaderna - det är dyrt att göra dadlar och olja i Sverige. En hög export är inget självändamål. Vi ska tvärtom exportera så lite som möjligt för att kunna köpa den import vi vill ha.

Detta betyder att huvuddelen av tillväxten är konsumtionsledd. Den drivande förutsättningen, det är själva behoven. Det är så självklart att man nästan inte ens vill tala om det.

Historisk erfarenhet tyder på att det är lättast att få den där mobiliseringen av produktionen av tjänster och varor, aktiveringen av hela kunskapskapaciteten och av alla sysslolösa händer, om också konsumtionen är någorlunda jämnt fördelad.”
================
”Styr man inte efterfrågan kastar man bort oerhörda ekonomiska resurser och skapar mycket mänskligt lidande i form av arbetslöshet. Man kan höja aktiviteten genom att staten eller kommunerna träder in och bygger skolor etc. Men ännu viktigare är att inkomstfördelningen och köpkraften doseras så att den privata efterfrågan blir tillräckligt stor. På det sättet kan samhället växa in i produktionsapparaten och ha full sysselsätt¬ning.”
================

Man kanske måste påminna en del av de som blandar ihop begreppet konsumtion när det gäller ekonomi med en mer populistisk syn på detta att ökad konsumtion är t.ex. när man ger våra gamla och dementa en bra omvårdnad i stället för att vanvård dem för att spara på denna konsumtion. Även en bra utbildning till våra barn är ökade konsumtion. Vanligen brukar även de som lever i den populistiska bilden av konsumtion att det först måste konsumeras varor som kan vara miljöförstörande för att kunna konsumera det tidigare nämnda, så är det naturligtvis inte det är en vanställd föreställning om ekonomi.

Jan Wiklund sa...

Problemet är att vi i hela världsekonomin har en såkallad kondratiev B. Det betyder ungefär samma sak som överproduktionskris - produktionsapparaten är så effektiv att folk inte har råd att köpa allt som produceras i dess kärna. En massa pengar hopas och det finns inget lönsamt att satsa dem på, så de går in i ren spekulation istället.

Sånt här inträffar periodiskt, och tar slut när vi lyckas samla oss politiskt till att se till att spekulationspengarna används för att bygga upp ett nytt stort sjok av produktionsresurser för något helt nytt. Som på 30-talet då efterkrigstidens stora våg av bilism och hushållsmaskiner grundlades.

Idag ska det väl vara mikroprocessorerna istället som ska in i apparaten fullt ut, i hela världen.

Problemet är att detta inte görs om det inte finns en rörelsemobilisering som makthavarna är en smula rädda för. Någon måste rikta en blåslampa i baken på dom för att de ska orka lämna den sköna lata spekulationen och satsa på något konstruktivt.