I stället för att misstänka oegentligheter och konspiration på hög nivå finns tillsvidare en förklaring till hur utredningen handlagts som ligger betydligt närmare till hands. Det kan helt enkelt bero på bristande kompetens. Inom Åklagarmyndigheten är det faktiskt så att många åklagare med hög rang och tillsynsansvar har betydligt mindre rutin och erfarenhet än de som är operativt verksamma.Jag avstår från att kommentera Assange-fallet. Det gör så många andra, med varierande trovärdighet och insikt. Men här skriver en tidigare åklagare att åklagare på hög ledande nivå är mindre erfarna än de som gör det dagliga jobbet i domstolarna, om jag förstår honom rätt. Och då kan man fråga vad det beror av. Är det så att man befordrar nötterna för att få bort dem från utredningar och åtal - i så fall kanske de åtminstone inte borde flyttas uppåt i organisationen? Hur som helst låter det väldigt konstigt och oroande. Om ledningen inte begriper vad personalen har för sig kan ju personalen ha väldigt mystiska saker för sig utan att det blir något ingripande. Värre än så, klagar utomstående på missförhållanden så utreds det av kanske av just de inkompetenta på högre nivå.
Jag drar mig till minnes en av professor Parkinsons påhitt, nämligen att folk blir befordrade tills de når en nivå där de inte är kompetenta längre. Det skulle kunna vara så. Men då stämmer inte mitt antagande att det rör sig om personer som befunnits undermåliga redan på grundnivån, för då hade de blivit kvar där antar jag. - Så detta är fortfarande ett mysterium ur min synvinkel.
 |
| Tveksam anknytning till den här artikeln, men mullvadar liksom rättvisan (Rättvisan, med stort R måste det heta!) antas väl vara blinda. Fast vete fasen om inte Rättvisan kisar lite med ena ögat då och då ... |
För annan läsning mer med inriktning på Assange - läs förslagsvis Pirat-Anna Troberg.
14 kommentarer:
Jag tror inte riktigt på att de blir befordrade till sin inkompetensnivå, inkompetensen ser jag mer om en egenskap hos de som är mest fokuserade på att klättra. De fokuserar på annat än de uppgifter de har att lösa, de gör aldrig sitt bästa på sina lägre positioner eftersom de inte ser dem som sitt riktiga jobb utan bara steg på vägen till det riktiga jobb, därför kan de ha otaliga positioner utan att ha lärt sig ett skit på vägen.
Intressant observation. Då kan man ju fråga sig hur de personer som redan finns på hög nivå, och som hjälper klättrarna att klättra, ser ut? Det måste ju rimligen vara nissar av ungefär samma sort, som föredrar att omges av tompåsar snarare än verkligt kompetenta krafter som kan hota deras egen ställning?
Björn,
när man observerar en människa och skall bedöma dens kompetens så kommer man ha en väldig bias för folk som är lika en själv.
Sen så är det på detta viset att verkligt kompetenta människor gärna har en eller flera mindre kompetenta med sig som accesoarer. De blir ibland övergivna i positioner de inte passar i av de kompetenta som hade dem med sig. Dessa mindre kompetenta som stjärnorna odlar i sin omgivning får ofta hybris (en vanlig åkomma bland mindre vetande), de får för sig att det är de som är stjärnan eftersom stjärnan tar hand om dem. Men verkligheten är tvärt om. Sett detta i den akademiska svängen flera gånger. Dessa mindre kompetenta som stjärnorna har med sig, får ofta handskas med studenter, jobbiga typer, telefonsamtal, bokningar och allt det där tråkiga som stjärnan inte vill göra. Det bidrar till att de överskattar sin betydelse. Men om de överges av stjärnan och blir kvar i en maktposition så är de vilsna utan stjärnans vägledning och gör ett riktigt dåligt jobb.
Bra att veta det, tur att jag inte fastnade i det akademiska livet!
Minns förresten, på tal om hur folk plockas uppåt, att en feministisk forskare orsakade ett dj-a liv genom att kalla processen för "homosexuell reproduktion". Jag tycker det lät rätt kul, gamla gubbar som befordrar unga gubbar ...
Sen är det väl också så att själva systemet börjar bli inkompetent. Det har inte utsatts för någon verklig prövning på hundra år och har därför degenererat. Jfr alla besynnerligheter vi får stå ut med, från insnöade tåg till sjukhus som smiter med pengar till skatteparatis till byggen av helt obehövliga mångmiljardprojekt i Stockholms utkanter.
Detta innebär att de personer som befolkar det är som folk är mest och hade kunnat göra utmärkta insatser i ett annat system.
Vi får inte glömma att de flesta av oss, definitionsmässigt, är medelmåttor men att systemet måste kunna fungera ändå. Letar vi efter dom perfekta människorna kommer vi ingen vart, som managementgurun Peter Drucker aldrig tröttnade på att framhålla.
Jan,
definitivt behöver organisationerna uppdateras. Det finns nya möjligheter att organisera samhällen idag, det finns numera mycket forskning på organisationer som man dessutom kan använda sig av för att skapa bättre fungerande organisationer. (Vill inte använda ordet "effektiva" där, då folk kan tro att det är samma som ekonomisk effektivitet, vilket bara är en mindre viktig delmängd av effektiv, när jag säger effektiv så innefattar det även att uppgiften löses på bästa möjliga sätt).
Jag tänker på något mer grundläggande, på att hierarkier och korruption alltid lagras som en sorts rost som behöver städas bort med jämna mellanrum. USAs president Jefferson ansåg att det behövdes en revolution varje generation för att åstadkomma detta. I England städades mycket bort av kriget. I Sverige otvivelaktigt av arbetarrörelsen på 30-talet.
Varje organisation tenderar att glömma vad den ursprungligen bildades för, och i första hand tillgodose sina egna högre tjänstemän. Bara någon form av chock kan få den att minnas.
Kulturrevolutionen i Kina, och enligt en del historiker även utrensningarna i Sovjet på trettiotalet, handlade åtminstone delvis om att skaka om förstelnade byråkratiska skikt med revolutionära åtgärder både uppifrån och underifrån. I Sovjet var trycket underifrån sämre artikulerat än i Kina (och några andra länder där man gjorde liknande kampanjer) och blev mest till en våldsaktion som inte kom till botten med de grundläggande problemen. "Minneschocken" som Jan skriver om fungerade lite bättre i Kina som det ser ut. De som kom i skottlinjen var väl huvudsakligen de övre mellanskikten inom parti och förvaltning.
Jan,
revolution låter så brutalt. När entrism en masse sker i redan befintliga organisationer. Så som 40-talisternas intåg i föräldragenerationens organisationer. Då sker ändå en viss nydaning och utrensning.
Var tvungen att lägga in det för jag kastar så mycket skit på min föräldrageneration. NU har den generationen som tog över sina föräldrars strukturer klamrat sig fast länge nog.
På senare tid har jag nämligen funderat på om man skulle ordna en massentrism av yngre förmågor i utvalda organisationer.
Martin: det du nämner är ett exempel på rostsamling snarare än på revolution, eller på hur organisationer börjar bli till för sina tjänstemäns skull och inte för någon sorts yttre mål.
Björn: Kulturrevolutionen var otvivelaktigt till stor del en reaktion från folk som hade misshandlats av kommunistpartiet - även om den startades inom organisationen. Se t.ex. William A. Jones et al (ed): New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991.
De sovjetiska utrensningarnas drivkraft vet jag mindre om. Missnöje med byråkratiskt maktmissbruk var en, men frågan var hur bestämmande den var. Sheila Fitzpatrick menar att de flesta som rensades ut var såna som hade utmärkt sig under tvångskollektiviseringen av jordbruket, som ett villkor för att få stopp på det närmast inbördeskrigsliknande förhållandet på landsbygden (Stalin's peasants, Oxford University Press 1994). Men det var ju lika uppenbart att de som bar det yttersta ansvaret i det fallet bara vände sig mot sina egna hantlangare.
Jan,
om det sker spontant, så javisst. Snart är ingen kvar som minns syftet med organisationen. Men organiserar man det med ett syfte så blir det en entristisk revolution.
Man kan fnysa åt gamla organisationer. Men entrism i gammal skit har tjänat både SD och Moderaterna förträffligt.
De flesta vill såklart vara en rakryggad vänster med tydlig innehållsdeklaration. Sen så finns det de som vill komma frammåt om det så krävs att offra den egna stoltheten, heder och anseende bland de man sympatiserar med.
Martin: Nej, det gagnar i så fall bara dem som går in. Även om dessa har högtflygande planer i början förändras de snabbt, i synnerhet om de blir nya tjänstemän i organisationen med intresse av löner och anställningsvillkor.
Organisationer kan bara hållas till sina ursprungliga mål om det finns medlemmar som engagerar sig hela tiden, och som har ett materiellt intresse av att målen hålls vid liv.
Jan,
bra du slår mig på fingrarna när jag gör idealistiska hypoteser. :)
Skicka en kommentar