Här får jag kritik!

För rätt länge sedan publicerade jag ett resonerande inlägg med titeln En epok går mot sitt slut? (Notera frågetecknet!) 'Epoken' i fråga skulle vara den tid när man kunde stampa fram revolutionära bondearméer i avlägsna hörn och sedan genom långvarigt krig erövra makten. Jag hörde att någon inte gillade innehållet, och nu har det kommit ett inlägg som sammanfattar kritiken - tack för det! Den som är intresserad av de här frågorna kan ju gå tillbaka till mitt gamla inlägg, och sedan stämma av det mot vad Richard skriver nedan. (Bilderna har jag lagt till själv.)

Som ett extra tillägg kan Arne Naess' Sex etiska normer för verbal kommunikation studeras - jag tycker de är bra. Under tiden kan jag fundera på om jag vill kommentera något själv i texten.  Här är kritiken:

Lite tankar kring Björnbrums blogginlägg “En epok går mot sitt slut?”

I förhållande till upproret har tekniska och samhälliga förändringar alltid skapat tre olika påstående och/eller svar. En del struntar i vad som skett och fortsätter som man alltid har gjort, andra deklarerar högljutt att alla försök nu är meningslösa, medan en tredje grupp försöker se vad som lyckats, vad som inte lyckats och försöker uppdatera sina upprorsteorier utifrån de nya förhållandena. Björnbrum försöker maskera sitt inlägg i frågan om folkkriget som om han tillhörde den tredje kategorin, men hela syftet med inlägget är att argumentera för det meningslösa i att ens hysa hopp inför pågående och framtida uppror. 

Historiskt har armborstet, det tunga rytteriet, kanonen, telegrafen, det lätta infanteriet och en uppsjö andra saker ställt samma gamla frågor till upprorsmännen. Den då över 60 år gamle Auguste Blanqui skriver åren innan Pariskommunen om hur det oorganiserade upproret nått vägs ända, hur man i en tidsålder av bakladdade gevär och kulsprutor inte kan göra som förr. Pariskommunen blir ett ”himlastormande” försök att centralisera upproret, att övervinna tidigare brister och skänker framtida generationer erfarenheter man inte kunnat vara utan. Engels efterlyste på 1890-talet nya former för upproret, den gamla barrikadtaktiken dög inte längre (anledningarna var nu kopplade till samhälleliga förändringar snarare än tekniska), men redan drygt 10 år senare kunde Kautsky skriva om hur det ryska revolutionsförsöket hade återuppfunnit och uppdaterat upproret (vad de erfarenheterna ledde till 1917 är oomtvistat). 

Motståndsrörelsens implementering av gerillakrigföring i det ockuperade Europa gjorde att de många gånger lyckades där de reguljära arméerna gått bet. Folkets logik har alltid varit att göra uppror, misslyckas och försöka igen (för att tala med Mao), förhoppningsvis med nyvunna erfarenheter, och det kommer de att fortsätta göra hur många internetkrigare som än förklarar deras uppror vara meningslösa. 

Till minne av Pariskommunen

En andra punkt som är genomgående i Björnbrums inlägg är synen på våldet. Revolutionärerna skapar en våldsspiral som man inte kan kontrollera påstås det. Då glömmer herrn påpassligt att upproren alltid har skett, men att de utan organisering alltid har slutat med nästintill ensidiga blodbad på de fattigaste och mest förtryckta. Revolutionärerna skapar inte situationen som föranleder upproret, de organiserar upproret. En annan aspekt som helt förbises är att varje stat i sig är en våldsapparat, och att just den indiska upprätthåller ett välde där nästintill halva befolkningen är undernärda samtidigt som man är en av världens ledande exportörer av jordbrukprodukter; ett välde där runt 3000 barn dör av undernäring varje dag; ett välde där fattiga människor tvingas dö på gatan i händelse av sjukdom, mitt ibland ofantlig rikedom och stora naturresurser. Allt detta våld är en av det utländska och inhemska kapitalet syniskt kontrollerad våldsspiral; att då frukta att de upproriskas våld mot detta ska leda till en okontrollerbar våldsspiral är för mig lite väl magstarkt.

Som en tredje punkt kan tilläggas att Björnbrum inte har förstått många av de mest väsentliga delarna av folkkrigets teori, utan lyfter ut våldet från dess verklighet. Byggandet av parallell statsmakt, folkkommittéer av olika slag och ett otal olika typer av massorganisationer är alla delar av folkkriget. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan massmobiliseringar och gerillaaktioner; mellan strejker och avrättningar; mellan det legala och illegala arbetet; mellan det vägledande och basen; etc. Det motsatta och skenbart oförenliga bildar en enhet. Att se frågan om folkkriget endast som frågan om landsbygden är ett exempel på samma ensidiga syn, en syn som både de indiska, filippinska, peruanska och många andra revolutionärer övervunnit sedan år tillbaka. Det är sant att nepaleserna inte hade något utvecklat arbete i städerna, men även deras misslyckade har hjälpt andra att övervinna sitt ensidiga fokus på landsbygden. Väldigt få länder, om något, ser ut som Kina på 30-40-talen; revolutionärerna runt om i världen är också fullt medvetna om detta.

Soldater i Kinas Röda armé i början av 1930-talet

 Avslutningsvis, som en bisak, vill jag fråga Björnbrum vem han tror han tjänar med att försöka så tvivel angående de pågående upprorens möjlighet till seger. Jag menar inte att man alltid måste tro att det är läge att ta till vapen, men jag får en känsla av att Björnbrum tvärs igenom sitt inlägg inbillar sig att han modigt ‘ställer de obekväma frågorna’. Min motfråga blir, obekväma för vem? För kapitalisterna? För godsherrarna? För vem? Rosa Luxemburg var mot en resning av den tyska arbetarklassen 1919, liksom Marx varnade parisarna för upproret 1870-71, men när upproret var ett faktum tvekade de inte en sekund vad gällde hyllningar och understöd med alla medel de förmådde. Då blev det en fråga om att försvara klassens moral. Mot vems moral siktar Björnbrums ‘obekväma frågor’?

Richard Björk