Det här är en bild som jag hade på bloggen för drygt två år sedan, klippt från SL:s hemsida. Här kommer ett par bilder jag tagit själv de senaste dagarna:
Nu har tekniken med QR-kod (står för Quick Response - snabbsvar) utvecklats en bit till. Man kan inte bara få information om bussarna i närheten av hållplatsen där man står och väntar. Med hjälp av de där koderna och mobiltelefonen kan man numera få filmer uppspelade i mobilen. Och det finns en massa andra tillämpningar där QR-kod kan användas, och de blir fler och fler.
Det är naturligtvis inget märkligt för den som kan det här. En utveckling av tekniken att distribuera reklam, eller vilka rörliga bilder som helst. Svårare än så är det inte. (Tekniskt begriper jag inte hur det fungerar, men det är en annan historia.) Men är det inte i själva verket pusselbitar i en mycket större och oerhört viktigare bild - en som man bör lägga märke till?
I dag, efter mer än ett sekel av elektroteknik, har vi sträckt ut själva det centrala nervsystemet till att famna hela jorden, Vi nalkas nu raskt slutfasen i människornas utbyggning av sig själva, när medvetandet själv kan fås att fungera på teknisk väg, och då själva den skapande kunskapsprocessen kommer att vidgas kollektivt och sammanhållande till hela mänskligheten ... (Media, 1964)Ett citat från Marshall McLuhan, den kanadensiske professorn som tänkte djupt om kommunikation och det elektroniska samhällets betydelse redan i början av 1960-talet. Det här är en process som pågått sedan förmänniskornas tid: då sträckte apmänniskan sig utanför sig själv genom att använda en pinne att gräva i marken efter ätbarheter. Idag handlar det om att våra hjärnor sträcks alltmer utanför oss själva (min till din, genom att du läser och funderar något om vad jag skriver, exempelvis). Andra bilden ovan visar att någon har gjort en våldsfilm med en massa halvtaskiga skådisar och försöker påverka folk att se den genom att distribuera förhandstittar. För några år sedan hade det varit märkligt, nu är det vardag.
Varför intressera sig för vardagens teknik och möjligheter? - Ett skäl är att dessa också påverkar framtiden redan idag. Det finns ett begrepp som kallas 'spårberoende'. Man ger sig iväg åt ett håll, och efter ett tag är man fast på den vägen. Det blir svårt och kostsamt att byta spår. (Det moderna samhällets bilberoende är kanske ett bra exempel, eller byggen av kärnkraftverk. - Det går att bryta sig loss, men då krävs förmodligen hotfulla kriser för att tvinga igenom beslut om det.)
Men just detta vardagliga spår bör intressera människor som önskar radikala förändringar i samhället. Vill man påverka vägvalet bör man veta hur vägen ser ut. För när man vill peka på att förändringar inte bara är önskvärda utan möjliga, då är det inte framtidens tänkbara teknik man skall peka på, utan den teknik som faktiskt finns idag. Den påverkar alltfler aspekter av våra liv, den är hotfull men den är också löftesgivande.
Se gärna också det här om QR som jag skrev tidigare i år, när fenomenet beskrevs i Konsum Stockholms nyhetsblad. Och så naturligtvis mitt klassiska inlägg om morotspåsen, streckkoden och socialismen!
Varför är detta så ointressant för de flesta som kallar sig socialister och liknande i Sverige, medan några värdelösa ryskor får dem att gå i spinn? Länkar till den såväl den oredigerade som redigerade versionen av spektaklet i kyrkan finns på den här bloggen, som annars ofta har intressant information om Syrien.
8 kommentarer:
Därför att de vill göra en stor symbolhandling som sätter deras egon i centrum, hellre än att gno på som en liten del av något stort? Det är intrycket jag fått av de mer öppna och aggressiva socialister jag stötte på under mitt turistande vid universiteten. Några massrörelser skulle inte de gynnarna komma att skapa, för efter en viss storlek tappar man kontrollen och kan därför inte garantera sig att vara i centrum.
Martin: Du anar inte hur rätt du har! Alltför många av dem som kallar sig socialister är i själva verket extremliberaler som satsar på sig själva så det stänker om det.
Och på ett löjligt och självbesegrande sätt dessutom! För vad är den värd som bara är "ledare" för en löjlig liten sekt?
Så nu undrar jag: hur stora skulle möjligheterna vara att bygga upp något stort, om man nu satsar på det? Det kan väl inte bara vara du och jag som är upprörda över tillståndet i samhället?
Det kanske bara är ni två? Då kan ni bilda er egen lilla sekt och tävla om vem som skall vara ledare. Och den som inte får bli ledare författar då ett stenhårt brytningsdokument, marscherar ut och proklamerar ett nytt proletärt högkvarter!
Usch, vilket meningslöst slit det skulle vara!
Dessutom kallar jag mig inte socialist. Det är ett begrepp som kan betyda vad som helst, från Mao till Tage Erlander. Kallade sig för övrigt inte till och med Hitler för socialist?
Jag vet inte om der schöne Adolf någonsin uttryckligen sa "ich bin Sozialist".
... och med din egen grupp kunde du kanske få ett internationellt lyft genom anknytning till någon av de 14 trotskistiska internationalerna! (En del av dem kallar väl sig 'tendenser' och liknande, men allihop är väl mest nätbaserade påhitt med några medlemmar här och där).
Jan,
uj, fick medhåll. Jag hade gärna fått en ordentlig sågning på det uttalandet.
Det provocerades fram lite av att jag plockade upp ett par liftare och körde dem 40 mil här för leden. De var intellektuella veganer, socialister, de läste lite fria kurser vid universitetet och sysslade med konst. De var så övre medelklass man kan bli, inte ett bekymmer i världen. Deras attityd till det här med socialism och social utveckling smakade unket. Deras idé var i grunden att skapa en bättre människa och därmed få tillstånd det bättre samhället. Vill minnas att det försökts ett par ggr förut, Pol Pot är väl en sådan som ploppar upp som framstående i att försöka skapa den perfekta människan.
Jag är dock så jäkla alienerad, därför jag sitter på bloggar och snackar politik. Så jag vet inte var man ens skall börja. Jag hade en tanke om att ge mig på min lokala hyresvärd, starta en organisation kring en lokal fråga som är lättillgänglig för dryga hälften av kommunen. Efter principen myntad av Tip O'Neil "all politics is local". Men med så mycket annat så är det för mycket grubblerier och för lite verkstad.
Men möjligheterna att organisera och nå ut med sitt budskap är stora idag om än utsatta för mycket hård konkurrans.
Björn: Adolf kallade sig nationalsocialist. Nån sorts socialist är väl det också.
Om man följer detta begrepp från det att det franska välgörenhetsborgerskapet hittade på det på 1830-talet och fram till idag får jag fram den gemensamma betydelsen "fördela om lite pengar till dom fattiga". Och det är väl schysst. Men jag ställer ambitionen lite högre än så.
Martin: Det finns ju dock diverse organisationer som arbetar sådär halvpraktiskt i alla fall, och både lokalt och transnationellt. Gemensam Välfärd, Jordens Vänner etc.
Men det är segt. Sverige är ett bakvatten styrt av en nyliberal sekt. Jag undrar vad som krävs för att få till lite rörelse där något kan hända?
Låter inte detta ungefär som Ulf Lundells berömda "en inställd spelning är också en spelning"?
Skicka en kommentar