tisdag 8 januari 2013

Det dåliga förhållandet

Jag gjorde en gång den fyndiga anmärkningen att den som betraktar sig som radikal men ändå envisas med att vara med i socialdemokratiska partiet påminner om en person som inte har kraft att bryta upp från ett dåligt förhållande med en omöjlig partner. (Radikal åt vänster måste det kanske tilläggas, högerradikaler har väl inga större svårigheter med partiet.)

Nu såg jag hos bloggkollegan Lindelöf en hänvisning till en artikel av Göran Greider. Lindelöf hotar att rösta på vänsterpartiet nästa val om inte vissa saker ordnas till. Samtidigt vill han inte lämna socialdemokratin eftersom den skulle kunna bli en folkfront mot krisen om dagens nyliberala linje övergavs. Hur troligt låter en sådan förändring? Det låter som en plågad missbrukarhustru eller -make som stannar kvar i den förmodligen fåfänga förhoppningen om att partnern skall ta sig samman och sluta missbruka.

Nå, Greider vill inte kalla sig vänstersosse (vilket uttyds "ständig förlorare") utan socialist eller ekosocialist. Han går inte hela vägen vad det gäller att förklara varför socialdemokratin har åkt ut i träsket och inte kommer tillbaka trots vänsterfraktionens ansträngningar, men vi kan ta den här meningen ...:

Högersossar har ofta en arbetsmarknad väntande inom näringslivet, det har inte vänstersossarna och det förklarar en del av deras större ängslighet.

... och vidareutveckla den något. För att uttrycka det på annorlunda sätt: det finns ett antal människor som yrkesmässigt är socialdemokrater och som är mer eller mindre beroende av rörelsen för sin försörjning. Högerfraktionen kan hoppa ut i det privata näringslivet och fortsätta som politiska entreprenörer även om det spricker med partiet, vänsterfraktionen kan det inte. Och då säger de privatekonomiska intressena att det är lugnast att hålla sig just lugn! Därmed visas problemet med att det finns för många anställda funktionärer och heltidspolitiker i en rörelse. För en del av dem blir rörelsen ingenting, medan målet (karriär och inkomster) blir allt. När en folkrörelse också blir en försörjningsinrättning ligger den ganska illa till, särskild om ledning och ombudsmän kan hålla ett visst avstånd mot de vanliga medlemmarna och deras små problem.

(Ganska intressant att detta är ett fenomen som kom fram i kritiken mot Kommunistiska Partiet: en del av deras "yrkesrevolutionärer" är beroende av partiet för sin försörjning och kan därför inte tänka sig att stödja någon farlig radikalism.)

Mot slutet av artikeln skriver Greider något som gör att man undrar hur allvarligt menad den tidigare kritiken är:

Ett tack och hej till den arketypiske vänstersossen är också en förutsättning för att de olika delarna av socialdemokratin ska börja respektera varandra – ett parti som vill vara stort måste rymma ömsesidig respekt och ingen respekterar den som anammat en förlorarpose eller den som enbart intresserar sig för Makten.

Och av vilken anledning skall de som med någon rätt kallar sig vänster ägna sig åt ömsesidig respekt med karriärister och skojare? Borde inte snarare de sistnämnda rensas ut från partiet? De har ju ändå reträttvägar ... .

6 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Om de vill fortsätta att kalla sig socialdemokrater spelar kanske ingen roll, bara dom gör något vettigt av sitt politiska engagemang. En massa människor kallar sig ju kristna utan att mena något allvarligt med det, och framför allt utan att lägga ner någon större energi på det.

Var de lägger ner sin politiska energi betyder allt. En massa s.k. vänstersossar skulle kunna göra mycket i fackföreningar, eller i Gemensam Välfärd, eller nån annan stans.

Jag har för övrigt en kompis som sa redan för tretti år sen att "Jag är egentligen sosse, det tråkiga är bara att SAP inte är det." Han engagerade sig sen lite varstans, men inte i SAP.

Lasse Strömberg sa...

Och nu har du gjort ett bra och fyndigt inlägg på bloggen.
Sossarnas tidningar lades ner därför att det var viktigare för sossarna att ordna reträttplatser för sina avdankade partiveteraner än att se till att ha dugliga journalister på dem.

Hannu Komulainen sa...

Jag håller med Jan. Vänstersossar borde - om de menar något med vad de säger - organisera en seriös opposition inom detta bedrövliga parti. Alltså utmana partiledningen med eget program och fraktion.

Ordet "socialdemokrat" är ok - kom ihåg att Lenin kallade sig för det ända till 1921!

Jan Wiklund sa...

Hannu: Det är inte vad jag föreslår. Jag anser att de gör bättre nytta genom att ägna sig åt annat än partipolitik.

Den svenska politiska scenen är topptung. För många ägnar sig åt partier, för få åt att skapa sådana politiska fakta som partierna måste ta hänsyn till i sitt kompromissande mellan folk och stat.

Innan politiska partier kan agera effektivt mot t.ex. marknadslösningar av välfärden måste folk ha börjat organisera motstånd utanför partisammanhangen. Partier i sig själva kan inte göra något annat än att stifta lagar och anslå budgetar. Det är sista länken i kedjan.

Fråga kapitalisterna, de vet hur man gör. De bildar inte politiska partier, det behöver de inte.

Hannu Komulainen sa...

Jan, varför skulle kapitalister bilda partier? De har ju redan ett helt gäng sådana, som försvarar deras intressen, inklusive dagens "socialdemokratiska" parti.

De socialdemokratiska partierna som bildades under inspiration från det tyska marxistiska socialdemokratiska partiet gjorde betydligt mer än att "stifta lagar och anslå budgetar". De såg inte som sin primära uppgift på den tiden att administrera kapitalismen.

Jag tror inte att det är någon lösning att helt ägna sig åt intressekampen, och lämna politiken åt borgarna. Det var Bakunins linje, men Marx hade rätt. Arbetarna måste intressera sig för hur samhället ska se ut - för politik - och lyfta blicken från de rena magfrågorna...

Jan Wiklund sa...

Det är det jag säger. De låter andra sköta det åt sig. De ägnar sig åt att "skapa fakta på marken". Det borde vi också göra, istället för att ranta runt som ständiga minoriteter.

Socialdemokraternas bas och främsta maktmedel när de bildades var strejken. Ju bättre den fungerade desto starkare blev socialdemokraternas maktposition. Att de blev så starka här i Sverige berodde på att vi var världsmästare på strejker på 20-talet.

Men det finns många sätt att "skapa fakta på marken". Strejkerna fick dubbelverkan genom att det samtidigt fanns en massa folkliga institutioner utanför staten som kunde samordna dem och bevara deras resultat även sen folk gått tillbaka till jobbet. Här tänker jag på allt mellan fackföreningar över Folkets hus till Konsum, som på den tiden fungerade helt annorlunda än idag.