Bara ett par diagram. Det övre kommer från Statistiska Centralbyråns databaser, där jag fann den här statistiken på "torg- och marknadsförsäljare". Den som tittar på Y-axeln där antalet anges måste bli fundersam (klicka på diagrammen för större och läsbarare format). Fanns det inte mer än drygt 160 torghandlare i Sverige förrförra året? Bara om man ser till Hötorget i Stockholm så måste det väl vara flera tiotals försäljare, i hela Stockholm flera hundra? Antingen har jag missat något, eller också är det här inte en tillförlitlig siffra över hur många som står på torgen och säljer. Skulle nästan tro att det handlar om det senare.
Det nedre diagrammet bygger på en uppsättning data från universitetet i Groningen i Holland. Jag bara gjorde en primitiv nedladdning av data för ett mindre antal länder för att se hur de skulle se ut. På tal om att "se ut" så gör sig diagrammet definitiv bättre om man klickar upp formatet. Vad det handlar om är BNP/capita i Sverige och några länder i Tredje världen (1950-2009) som jag valde slumpvis. Pengarna i de olika länderna har räknats om till en sorts icke existerande valuta (PPP, Purchasing power parity) som skall göra det möjligt att jämföra dem. En riktigt rättvisande jämförelse mellan Sverige och Etiopien är nog svår att få till, men man kan åtminstone få en hygglig uppfattning om skillnaderna.
Sverige har tuffat på i stort sett hela tiden. Det var några små bakslag i början respektive slutet av sjuttiotalet, en större smäll när nittiotalskrisen kom, samt till slut den pågående krisen. Det skall bli intressant att se hur läget är när man kan dra in 2010 i statistiken. Och så de övriga:
Två i Sydamerika: Venezuela och Peru. Intressant nog hade oljelandet Venezuela högre BNP/capita i början av femtiotalet än Sverige. Men sedan kom en lång stagnations- och nedgångsperiod som man förmodligen kan tillskriva neoliberalismens härjningar. Och slutligen en kraftig uppgång som av någon märklig anledning verkar sammanfalla med Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution. Peru verkar ganska slätstruket hela tiden.
Två afrikanska stater: Cote d'Ivorie, eller som vi säger i Sverige: Elfenbenskusten, tror jag länge ansågs som ett lyckat afrikanskt nykolonialt "skyltfönster", men stagnation och tillbakagång har det varit lik förbaskat. Samt inbördeskrig under senare år. Etiopien ligger förankrat i botten och verkar inte komma någon vart.
Till sist ett annat fall nära botten: Bangla Desh, vars kurva ungefär sammanfaller med den etiopiska.
6 kommentarer:
Nog tycker man det borde det vara fler torg och marknadsförsäljare. De som sysslar med sådant under sommarhalvåret, på det som jag tycker allt mer frekventa tingeltangel som ambulerar i landet denna tid, kanske inte räknas in. Men utan detta blir det drygt 50 pers delat på de tre storstäderna, nog finns det reguljär torgförsäljning på fler platser i landet. Men det kan kanske förklaras med att de som sysslar med detta ingår i någon annan kategori, under större delen av veckan.
Det man annars kan notera om man lagt in ett OECD-medel är att vi i stort tuffar på i paritet med detta, "konstigt nog" är det alltid under borgerliga regeringar som vi går sämre än OECD-medel. Dessa som utger sig för att vara så företagsvänliga och ekonomiskt "kunniga", nu har jag inte sett hur det gått under krisen men har för mig att det återigen gick klart sämre än OECD-medel.
När det gäller konsumtionen här i landet, det som då mer visar hur den inhemska sk icke konkurrensutsatta delen (den som inte direkt konkurrerar på världsmarknaden) av ekonomin går så har vi sen mitten av 70-talet i stort gått klart sämre än OECD-medel.
Det är när man ser sådana här diagram som man bättre förstår den borgerliga upprördheten över Venezuela och "diktatorn" Chavez. Man kan förstås bli lite förundrad över den selektivitet som de borgerliga uppvisar när det gäller omsorg om "demokrati" i fjärran länder.
På tal om Chavez och Venezuela undrar jag lite hur S och närstående fackorganisationer ser på utvecklingen där, jag har en känsla av att de sas håller en låg profil. Jag kanske har fel och fullständigt missat deras åsikter om Venezuela.
Man kan nog gissa att många av de som står i torgstånden är klassade som något annat. Och i de öppet borgerliga partierna har kunniga företagare ersatts av hel- och halvgalna ideologer.
Jag kastade en blick på LO:s hemsida, men det var inte mycket om Venezuela där. Det fanns en gammal korrumperad fackrörelse där, möjligen sopades den bort i samband med försöken att kuppa och strejka bort Chávez. Hoppas det. Förmodligen har/hade den kontakt med facken i USA och Fria Fackföreningsinternationalen som knappast är några kamporganisationer i arbetarklassens tjänst. Verkar som om SAP och LO inte säger så mycket om Venezuela - och det finns ju faktiskt en del länder därborta med en mycket värre situation.
Jo man får nog intrycket att S håller en något låg profil när det gäller vänstervågen i Latinamerika. Det kanske skulle rimma illa med att på andra hålla stå i främsta ledet som imperiets bannerförare.
När imperiet lyfte ut Haitis demokratiskt valde president Aristide var det också märkligt tyst från det stora vänsterpartiet och i stort från Sverige, har jag för mig.
Nu tycker jag det är lite svårt att bedöma både Aristides och Chavez eventuella fel och brister men att de sitter/satt på demokratiskt mandat var det ingen tvekan om, att högeroppositionen i dessa länder inte har rent mjöl i påsen är mer än uppenbart. Att våld till hör vardagen inom politiken och samhället och då inte minst från oppositionen är ganska klart. Som någon amerikansk vänsterskribent sa, är det inte märkligt hur bekymrad eliten blir över demokratin i Latinamerika så fort det kommer någon ledare där som verkar åtminstone vara halvt anständig.
Att Sverige halkar bakåt under öppet borgerliga regeringar kanske beror på att de inte fattat det djupa sammanhanget mellan utbud och efterfrågan? Mindre pengar, mindre efterfrågan - det borde vara enkelt att förstå men är det inte alla gånger. Det kanske finns inslag av nymerkantilism också: en underbetald inhemsk befolkning skall producera för export och dra in pengar ... som man skall göra vadå med?
Jag tror nog att de fattar alldeles utmärkt, mycket bättre än t.ex. Sahlin och Östros fattar. Om nu den försämrade tillväxten innebär att Reinfeldts och Borgs klass blir rikare och får mer inflytande än om det varit bättre tillväxt som gett folket mer makt är det logiskt och rationellt ur deras perspektiv att inte gynna tillväxt för alla.
Exportindustrin producerar allt mer med mindre arbetskraft, den mängd arbetskraft som behövs sjunker stadigt. Det mesta av detta överskott ansamlas i kapitalisternas fickor, förr spreds mer av industrins intäkter ut i ekonomin via de som arbetade där. Argumentet att låga löner skulle ha så stor betydelse för den moderna export industri vi har borde vara ganska svagt. 30% högre bruttolöner i Russelheim avskräckte inte GM för att lägga tillverkningen där. Jag har sett några siffror att andel en arbetskraftskostnad i en del industri är 10-15%.
Men även en inbesparing på de 10-15% är pengar, många bäckar små ... till vinsten är inte att förakta även om det inte direkt påverkar konkurrensförmågan. Låga löner håller nere köpkraften och importen, högre köpkraft hos plebejerna skulle kunna driva upp kronkursen, förmodligen ett viktigt underliggande skäl till våra rekordhöga konsumtionsskatter, dess inverkan på köpkraften och importen.
Frankrike fick lite kritik nyligen när man gjorde (eller om der var föreslog) en merkantilistisk rockad, höja momsen (vilket höjer även priset på importerade varor) och sänka arbetsgivaravgifterna som då skulle göra inhemskt producerat billigare, har för mig att det var tänkt som ett nollsummespel vad det gäller skatteintäkter.
Skicka en kommentar