Hur den franske målaren David tänkte sig Sokrates' död - gubben babblade in i det sista!
Jag läser del ett av Platons skrifter, förtjänstfullt (hoppas jag) översatta till svenska av Jan Stolpe. Huvudperson är Sokrates, och även om han var Platons idol har jag för egen del mer känslan av en påflugen tjat-putte. Inte undra på att majoriteten i domstolen i Athen dömde honom till döden för att få slut på babblandet.
Men under läsningen av det avsnitt som heter Faidon (det innehåller det sista tjattrandet innan Sokrates tömmer giftbägaren och slutligen stänger mun - samma som på tavlan ovan) fick jag ett intressant uppslag. Någon gång har jag väl nämnt här på bloggen att jag intresserar mig för forskning som antyder att vissa grundläggande egenskaper hos människan finns hårdkodade i vår hjärna, är följaktligen medfödda, och har ärvts från tidigare arter av för-människor. Dessa egenskaper gör att vi kan fungera i grupp och uppträda altruistiskt mot åtminstone de personer som vi tycker hör till den egna gruppen, samt en dragning mot jämlikhet och uppfattning om vad som är rättvist. Man kan säga att vi (kanske) medfött bär med oss moralens grundstenar. Om vi sedan verkligen uppträder moraliskt är en annan historia, men vi har åtminstone möjligheterna till det.
Sokrates pratar i Faidon bland annat om själen - den odödliga själen naturligtvis, den som finns innan vi föds och lever kvar när kroppen död. Ett kärt tema i vissa religiösa kretsar. Här gjorde jag reflexionen att det hos oss människor finns en (nästan) odödlig själ, även om den är funtad på annat sätt än vad Sokrates/Platon tänkte sig. Det handlar om de egenskaper jag beskrev ovan, som är gemensamma för oss alla som människor men som kan uttryckas mer eller mindre starkt hos olika individer, som finns hos oss när vi föds och som överlever när vi dör (så länge mänskligheten finns kvar och för det gemensamma arvet vidare). (En tanke: kommer det att finnas någon som kan ta vidare efter oss - snälla robotar kanske?)
I stället för den sokratiska och religiösa individuella själen får vi en allmänmänsklig själ att ta hand om och låta styra våra goda handlingar. Att odla själen blir en gruppverksamhet, inte något man gör i sträng avskildhet. (Tänk på de första kristna eremiterna: först bodde de ensamma ute i öknen, men efter ett tag upptäckte de att det var mer givande att avskilja sig från världen tillsammans med likasinnade personer och putsa på sina själar i kollektiv - i kloster alltså.) När vi plockar fram moralens grundstenar ur våra skallar och murar en boning måste det bli en kollektiv byggnad för mänskligheten, inte ett futtigt litet projekt för privat frälsning.
Nåväl, detta var några preliminära tankar som kom för mig igår kväll och inte grundligt genomtänkta. Men nu tar jag mig en kopp fika och funderar mer på saken.
4 kommentarer:
Det här finns det en hel del litteratur om numera, från olika utgångspunkter. Jared Diamond: The third chimpanzee är kanske mest elementär.
Den i övrigt förskräcklige nyliberalen Matt Ridley har skrivit en intressant bok som heter The origins of virtue - han är helt övertygad om att solidariteten är hårdkodad genetiskt och har utvecklats för att solidaritet helt enkelt har gynnats av evolutionen. Eftersom han är biolog till yrket kan han också visa på solida vetenskapliga bevis för det. Sen är det en annan sak att han tar det som intäkt för att stat och lagar inte behövs.
På svenska finns ju den lite pratiga boken Snällare än du tror, av Åke Daun och Hans Norebrink.
"Båd' stat och lagar oss förtrycka/ vi under skatter digna ned .." för att citera Internationalen. Bara vi kan få våra själar att se bort från det jordiskt kroppsligt fåfänga och förgängliga kommer nog allt att ordna sig! Eller som Rousseau påpekade: när den första människan inhägnade ett stycke mark och kallade det "sitt", då var det klippt!
Tvärtom! Våra genetiskt betingade egenskaper har vi för att klara oss i den här världen. och till dessa genetiskt betingade egenskaper hör alltså solidariteten.
Samtidigt finns det kulturella (?) överlagringar som definitivt inte är solidariska och som kan slå ut solidariteten mer eller mindre. Även Hobbes hade klart för sig att egendomens uppkomst medförde problem. Men när dessa överlagringar får dominera torde det slå tillbaka i samhällen som blir alltmer dysfunktionella.
Skicka en kommentar