Resignation är en känsla som dominerar mig själv alltmer när jag tänker på den situation vi vänsteranhängare numera lever under. Vi vet alla att både det socialdemokratiska arbetarpartiet med tillhörande landsorganisation har hamnat i opinionsmässigt bakvatten, och att ingen av dessa organisationer förefaller beredda att på allvar ta itu med de problem som blivit tydliga för alla.Det är så sant så. Och det är insikter som borde ha funnits bland ledande V-människor för länge sedan. Misstänksamheten borde redan ha skruvats upp kort efter valet när SAP-ledningen knappast agerade - annat än att i vanlig socialdemokratisk anda försöka se till att det inte blev några gatuprotester mot den nya regeringen. Att SAP:s ledning är korrupt talade väl redan 60-talsvänstern om, och inte har den blivit bättre sedan dess. Ändå har gullandet med de där figurerna fortsatt.
Läget idag är att SAP inte ens är ett reformistiskt parti. Det var länge sedan Palme försvann. Frågan är hur mycket parti det ens är. Det finns en partiledning och lokalorganisationer, men vad innehåller de för folk? Vad är det för individer som kommer till medlemsmöten och partikongresserna?
Det finns ju medlemmar, men bryr de sig längre om vad som händer i partiet? Har de tröttnat på att ständigt bli tillrättavisade och hunsade av ledarna - men varför sparkar de då inte ut ledningen och skaffar en bättre? Eller är det (hemska tanke) så att Sahlin, Östros & Co är de bästa som finns? Finns det kvar en kärna av utdöende gamlingar, medan de som skulle utgöra partiets framtid tyst och stilla vandrar bort? Ungdomsförbundet verkar inte göra mycket väsen av sig. Men det var ju länge sedan de skulle vara någon slags radikala pådrivare.
Att folk bara vänder sig om och går är farligare för partiet som sådant än en rejäl medlemsrevolt, för i det sista fallet kan ju partiet leva kvar. Nu verkar det sjunka ihop till en sorglig motbjudande rest, kanske som det en gång så stora men nu pyttelilla franska kommunistpartiet. Och det försöker ju hänga kvar genom att hänga runt halsen på det värdelösa socialistpartiet.
Men just att ett enormt utrymme inom den svenska politiken blivit tomt borde ju vara en möjlighet för politiska entreprenörer. Jag menar det reformistiska fältet. SAP finns inte kvar där längre. Här har Vänsterpartiet den jättechans som man aldrig tog. Och som man väl aldrig kommer att ta.
Jag har skrivit det tidigare, och jag skriver det igen: det är synd om alla flitiga och hängivna och överbelastade partiaktivister i V som måste vara med i denna färd ner i avgrunden. De försöker hävda (som min bloggarvän Nicke) att det är viktigt att rösta på V, men det håller ju inte. Inte så länge inte V har givit SAP den definitiva sparken i baken och sagt ajöss. Ohly och hans parlamentarikergrupp må rädda partiet kvar i Riksdagen även nästa period (kanske) men som politiskt alternativ har de sänkt V, och de flesta partimedlemmar verkar inte reagera. ("Måste" var med förresten, det är inget tvång!)
Dessutom: vad jag såg av V under min korta medlemstid var att det visserligen var mycket trevligt och hyggligt folk där, men det var knappast folk som drämde näven i bordet även när det behövdes. Jag gick aldrig på sista årsmötet i min dåvarande förening. Jag ansåg det meningslöst att argumentera om självklarheter med folk som sitter och velar. Varför skall man förnedra sig genom att försöka övertala vuxna människor om saker som de är fullt kapabla att begripa själv bara de tar sig samman och tänker litegrann? Då fick det vara!
Går det åt helvete för V är det välförtjänt som partiet uppträder nu, men det är sannerligen inte välförtjänt för alla människor som skulle behöva hjälp och stöd till partiet. Om V stödjer någon idag så är det i praktiken Alliansen. Det är vidrigt.
I ett par år var jag med i vänsterns stora förstamajtåg. Jag tror det får bli Kommunistiska Partiet i år i stället. De är inte så många men kan åtminstone säga ifrån! Resignera får vi inte göra!
Från Konfliktportalen.se: aik-micke skriver Tufft som fan på kafét, aik-micke skriver Påskpunk!, Björn Nilsson skriver Får jag äta upp dig? - Filosofiska funderingar, acidtrunk skriver Dilsa Demirbag-Sten utvecklar sin objektivitet, andread0ria skriver In yer face, Filippa!
15 kommentarer:
Bra sagt...
Håller med dig, Björn. Läste en intervju med gamle historikern Eric Hobsbawm gjord på tyska i London. Han är nu över 90. Han kommenterade krisen, enl honom den tredje stora i kapitalismen, de andra var 1873 och 1929. Han talade om ekonomernas och politikernas benhårda förvissning för de senaste decennierna som teologi. Hans och andras invändningar viftades bort - nu hade marknadsekonomin blivit så bra att kriser kunde stoppas med en gång. Han menade att vart det barkade kunde ses redan på 70-talet - möjligen inträffade en fördröjning pga Sovjets fall.
Han lyckönskade Tyskland till att ha die Linke - annars såg det mörkt ut. Den reformistiska arbetarrörelsen var i förfall redan före den kommunistiska. Han hade för längesen i samtal med FKP: partisekreterare av honom fått höra att det fanns ingen rörelse där att hoppas på. Och Labour blev New Labour.
Han är orolig för detta tomrum hos vänstern. Som den förra krisen kan det leda till liknande som på 30-talet, då nästan hela Europa blev fascistiskt eller reaktionärt styrt. Bara England, Frankrike och Skandinavien var demokratier.
Denna krisen i SAP och LO är ett gyllene tillfälle för dem att rensa ut de högerelement som verkar infiltrerat och tagit makten i rörelsen. Ett gyllene tillfälle att återigen radikalisera arbetarrörelsen. Men S verkar helt toppstyrt och det verkar vara i toppen skiten ansamlats.
Vad gäller V så verkar deras uppgörelse med S vara en carte blanche för S att göra som de vill utan att V kan kritisera dem. Hade V några som helst krav på den politik som skulle föras? Har S inga krav att uppfylla i denna uppgörelse?!
Det är dags att städa nu!
Tack för medhållet. Jag bara fruktar att eländet kommer att fortsätta. Ledningen för den rödgröna alliansen förlorar hellre nästa val än ställer sina platser till förfogande, kan man misstänka.
Just die Linke kan vara intressanta att studera. Eventuellt har de fått grepp på politiken så bra nu att de håller på att bli ett alltyskt parti med förankring över hela landet.
Som sagt, dags att börja från början, med ett nytt socialdemokratiskt, ett nytt kommunistisk parti, en ny fackföreningsrörelse och en ny kooperativ rörelse.
Det är så eländigt som det bara kan bli just nu.
Apropå detta så satt jag och funderade idag över om S hade forsat iväg åt höger på det här sättet om Palme fått leva? Ska vi tro K-O Feldt, så tog Palme väldigt illa vid sig av den där historien om sonens stipendium på ett amerikanskt universitet, så illa att han inte orkade med politiken ordentligt.
Plötsligt slog det mig: Var den där kampanjen mot honom en av de första smutskampanjerna vi såg i landet, kanske i akt och mening att tvinga bort Palme och få honom ersatt av Feldt (ungefär som man nu försöker tvinga bort Wanja Lundby Wedin (ett faktum att media gör det oavsett vad man anser om henne), som redan var för det nyliberala köret. Nå lösningen blev ju lite mer radikal i slutänden, avsedd som en sådan eller bara en slump, men effekt fick mordet i alla fall.
Ett år efter Palmes bortgång var vi redan i full fart på väg högerut med Feldt, Åsbrink och Dennis som skutans befälhavargrupp. Ingvar Karlsson har ju erkänt i sina memoarer att han inte begrep vad man gjorde med ekonomin under senare delen av 80-talet.
Jag minns när jag satt i soffan och lyssnade på nyheterna, när man läste upp den regering Palme hade valt ut efter återkomsten 1982. Den var ganska dyster, bara nollor så Feldt, som var en stark man men en som jag inte hade mycket till övers för.
"Milda makter", utbrast jag, "tänk om Palme dör, då är blir det Feldt som tar befälet i den regeringen och det vore förfärligt". Precis så blev det, även om jag aldrig tänkte mig att Palme skulle bli mördad snarare tänkte på risken för en naturlig död.
Vi kanske borde starta ett nytt parti :) Med tanke på all missnöjsamhet runt i landet så kanske det finns underlag?
Nja, jag är fundersam vad det gäller "nya partier". Vad kan man göra av de krafter som finns redan undrar jag. I Tyskland har man ju använt element av befintliga grupper för att bygga upp die Linke, det kan ju vara ett sätt. Men det förutsätter att smågrupperna övervinner smågruppsmentaliteten och i stället ser vilka möjligheter som finns idag för en radikal socialistisk politik.
Det var mest på skämt :) Men det är ju ett problem om det finns väldigt många vänstersympatisörer i landet som inte känner sig "bekväma" med att rösta på det parlamentariska partierna
Ja det är klart. Partiledningarna i alla fall i riksdagspartierna verkar sitta i en värld för sig och de verkar inte så kul att rösta på. Hur det är i de mindre grupperna vet jag faktiskt inte.
"..starta ett nytt parti" var det en som tyckte, men är inte det bästa att helt enkelt ta över ett befintligt parti och se till att det blir lite mer som man vill?
Skulle folket i de olika vänstergrupperna ena sig om att använda marxismen och inte smågruppsegoismen som rättesnöre skulle väldigt mycket vara vunnet. Studerar man dagsläget och försöker använda Marx' modell för samhällsanalys ser man att samhället håller på att spricka sönder och är moget för revolution. Till vänster om V kanske det finns en del folk som förstår det, men i själva V verkar det vara illa ställt numera. Några röda flaggor på första maj och några meningslösa fraser i ett partiprogram, och sedan får det vara bra med det. Undrar om det går att göra något åt det - kanske om alla riktiga vänstermänniskor helt enkelt gick in i V och ockuperade lokalavdelningarna? V har ju ingen koll på vilks som släpps in vad jag vet, så det kanske skulle fungera?
På medeltiden var standardlösningen på allt att "starta en ny klosterorden". Idag tycks det vara att "starta ett nytt parti". Men det försökte ju en massa folk göra redan på 70-talet och det gick inget vidare...
Partier måste vara fotade i verkliga rörelser för att bli något. "En riktig rörelse är värd mer än tio partiprogram" sa Kalle Marx, och jag håller med honom. Om det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike blir något är det uteslutande pga att det där har funnits en stark folkrörelse i mer än tio års tid som ger stadga. Partier utan folkrörelser blir vingelpettrar - jfr v idag.
Så hellre än att starta döfödda partier, organisera den fackliga oppositionen, organisera Gemensam Välfärd till massrörelse, eller bygg upp rörelsen mot klimatkrisen. Sen, om det fungerar, kan vi prata om partier.
Jan, håller inte Gemensam Välfärd på med något program? Hittar man det på nätet någonstans?
Både breda massrörelser och partier är viktiga för att nå framgång.
Gemensam välfärds program finns på www.gemensamvalfard.se. Vill du se vad som händer i Stockholm, titta på www.gemensamvalfard.se/stockholm.
Jag vill inte nedvärdera partier helt, men hellre rörelser utan partier än tvärtom. Så enligt teorin om den svagaste länken är det rörelser vi bör satsa på först. Och sen låta partierna växa ur dem när de behöver parlamentarisk representation.
Fast vem vet - kanske rentav gamla försoffade partier kan piggna till när det finns en politisk efterfrågan på deras tjänster? Felet med den politiska situationen i Sverige är ju inte första hand partiernas uselhet utan den obefintliga folkliga mobilisering som skulle kunna hålla dem i örat. Ställda inför det faktum att yrkespolitikerna inte levererar tar vi inte vårt arbetsgivaransvar utan förfaller till gnäll. I en sån situation skulle jag också krokna om jag vore socialdemokrat eller vänsterpartist.
En enfrågerörelse kan få bred uppslutning genom att koncentrera sig på vissa saker men inte säga något om saker som inte har med dess hjärtefrågor att göra. Gränserna mellan partier och rörelser kan bli suddiga om det uppstår rörelser som griper över många områden. Och ett parti måste vara komplett, med synpunkter på alla viktiga samhällsfrågor. En rörelse vid sidan av, men sympatiskt inställd, till några partier skulle kunna påverka dem i en viss riktning (alternativt fungera som en "frontorganisation" för folk som är intresserade av en fråga men inte vill organisera sig partipolitiskt).
Men så som läget är nu undrar jag om det går att påverka de politiska självmordskandidaterna i SAP och V. De verkar beslutsamma att sjunka till botten tillsammans. Det kan bero av att partiledningarna inte är särskilt intresserade av de egna medlemmarnas väl och ve.
Jag skall ta mig en titt på vad Gemensam Välfärd har att föreslå.
Skicka en kommentar