måndag 18 januari 2010

Tankar om bostadspolitik

Jag har gett synpunkter på bostadspolitiken tidigare, som i det här inlägget. Har funderat på att upprepa dem, och fick idag hjälp från en artikel som kommer med en ny varning för en bostadsbubbla. Så nu kommer ämnet upp igen, och jag kommer också att försöka visa hur man kan göra en vettig vänsterpolitik av det hela (vilket förmodligen är bortkastat jobb, vänsterns ledare är inte intresserade).

Jag har en återkommande varning att prognoser för framtiden inte är annat än prognoser, men ingen kan väl förneka att det finns klara varningstecken när det gäller bostäder? Varningstecken kan leda till motåtgärder som gör att olyckan inte inträffar, men jag är inte säker på att det kommer att ske i detta fall. Dels är huvuddelen av de inblandade inte av den kategorin som "är för stor för att få gå i konkurs", vilket gör att intresset för överheten att gripa in är mindre. Dels kan man från strikt marknadsekonomisk synpunkt kalla en krasch på bostadsmarknaden för en "marknadskorrigering", en helt naturlig och bra sak alltså. Ekonomiskt ohållbara hushåll tvingas att göra sig ekonomiskt hållbara - eller gå under. Och även i en situation där många går under kommer det att finnas ett mindre gäng som kan profitera på det också.

Några av punkterna i artikeln som är särskilt anmärkningsvärda:

1. Bostadspriserna i Sverige har stigit med över 150 procent sedan 1997. Uppgången tillhör den högsta i hela världen och är betydligt större än i USA före kraschen.

3. Svenskarnas skuldsättning i förhållande till inkomsterna är rekordhög. Den är högre än innan 90-talskrisen och högre än de amerikanska hushållens på toppen.

6. De svenska bolåneräntorna är klart lägre än i andra europeiska länder och även kraven på kontantinsats.

7. I Sverige är bostadsköp gynnade genom ränteavdrag och slopad fastighetsskatt.


Jag antar att med "bostäder" menas här både lägenheter och småhus. Jag kommer att inrikta mig på de senare. Dessutom påpekas i artikeln att

en stor del av svenska folkets förmögenheter är låsta i boendet. Ett decennium av uppgång har skapat hundratusentals miljonärer.

Den dagen 40- och 50-talisterna vill frigöra sina pengar samtidigt kan det bli trångt i dörren.


Med andra ord: en tillgång som är mer eller mindre fryst är bara en tillgång om den går att tina upp. Går den inte att tina upp är den inte en tillgång. Det är väl som att ha en post med aktier som har hög kurs - ända till den dagen man behöver sälja dem för att få in pengar. Tyvärr är det så många andra som har samma behov den dagen att kursen hinner störtdyka och aktievärdet visar sig bara vara luft. Är man miljonär på sitt boende gäller det att ha rätt sorts boende, och det är knappast en bostadsrätt i ett miljonprogramsområde.

Som jag ser det finns det flera saker som sammanfaller i bostadssektorn:
  • Det är bostadsbrist i storstadsområdena
  • Många är orimligt (och oönskat) skuldsatta
  • Det är inte orimligt att en ny världsekonomisk kris bryter ut

Här handlar det alltså om att dels försöka göra Sveriges ekonomi mindre kriskänslig (både på makro- och mikronivå), dels att röja undan social misär på grund av bostadsbrist. Vad skulle man kunna göra? Här är några förslag:

  • Gör det möjligt för personer med borätter att överföra sina lån till en offentligt driven institution. Lånet avskrivs, personen blir hyresgäst hos institutionen och bor kvar med de rättigheter som hyresgäster har (bland annat bättre boendeskydd än bostadsrättsinnehavar som kan mista rätten till boendet - de äger ju inte lägenheten). Institutionen skall strunta i eventuella EU-regler och se till att hyrorna hålls på lägsta nivå. På det här sättet blir det mindre "giftiga lån" och hotande privatkonkurser.

  • Öka byggandet i stor skala. Det skall vara hyreslägenheter. Se till att segregerade villaområden runt storstäderna förses med mängder av hyreshus. Expropiera och bygg. Gjorde man det söder om Stockholm bör det kunna gå norr om stan också. Byggande i stor skala slår igenom i flera ekonomiska led och är bra som konjunkturregulator.

Sammanfattningsvis: genom att få ner nivån på privat skuldsättning blir inte bara ekonomin för landet i stort mindre skakig, privatpersoner får också en lugnare ekonomi för egen del. Räntehöjningar, sjukdom eller arbetslöshet behöver inte bli en personlig finansiell katastrof.
Genom att ta tag i byggandet i stor skala får man stora projekt som kan löpa genom flera konjunkturcykler och mildra stötarna utifrån. Varje byggnadsarbetare sysselsätter flera andra arbetare och tjänstemän.

En bieffekt av det här kan vara att en massa pengar som tidigare varit infrusna i boendet kan lösgöras, och att inflationen kan få sig en spark uppåt om hushållen får mer kontanter och känner sig tryggare i tillvaron. Föreslår att den saken diskuteras separat. Man kan ju höja räntorna för att få fart på sparandet i stället.

6 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

"borätter att överföra sina lån till en offentligt driven institution. Lånet avskrivs, personen blir hyresgäst hos institutionen"

Så är det väl redan när bostadsrättsföreningar går i konkurs? Vilket numera inte är alldeles ovanligt.
För ett antal år sedan var det ju en, eller två, stora bostadsrättsföreningar i Kallhäll som gick i konkurs och vad jag förstår så det enda som hände var att de boende som länge inbillat sig att de ägde sina lägenheter, plötsligt fann sig vara hyresgäster.

Anders sa...

Intressant inlägg. Dock så är jag tveksam till byggande i stor skala... det är väldigt lätt att det blir fel också, vilket vi sett under miljonprogrammets tid. Ska jag välja mellan två saker så väljer jag hellre Stadsbyggande än Bostadsbyggande, så att säga.

Björn Nilsson sa...

Jo, det där har jag hört om. Särskilt nya föreningar tror jag kan ligga illa till om det blir ekonomisk krasch och lågkonjunktur. De har ju inte hunnit etablera sig ännu, och så kanske man upptäcker det krävs stambyte fort som fasen ...

Men min lömska vänstertanke är att det här skall fixas innan panik och konkurs utbryter. De som påstår att de bara har bostadsrätten för att få någonstans att bo får visa sina kort: vill de ändå spekulera och ta risken, eller övergå till en tryggare boform där de redan bor? En del kanske börjar larma om upprustningar de gjort i bostaden, men det får man ta i en separat diskussion.

Björn Nilsson sa...

"Stor akala" behöver inte betyda "ser ut som Skärholmen 1970 eller Fittja idag" utan man kan utveckla tänkandet. Det är arkitekternas jobb, med hjälp av en engagerad allmänhet. Undrar hur det skulle vara om man tittar på Akalla (en udda blandning av stora och små hus) och fortsätter att utveckla det uppslaget till något som kan bli verkligt bra?

Jan Wiklund sa...

Tyvärr, Björn, arkitekterna är nog inte den mest pålitliga kategorin i det här fallet. Fastighetsägare vill ha det så billigt och enkelt som det bara går, och arkitekterna som kår ställer alltför gärna upp och förklär detta med en ideologi om att allt utöver minimalism är skamlig kapitulation för den vulgära folkmajoriteten. Se Catharina Sternudds avhandling på http://www.lu.se/o.o.i.s?id=1383&visa=pm&pm_id=688

Det vettiga skulle vara att stadsbyggnadskontoren gör ordentliga, storskaliga traditionella stadsplaner à la Lindhagen - se http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Lindhagens_plan_1866c.jpg - uppdelade på ganska små tomter som sen byggmästarna fick bebygga. Även om varje hus då blir torftigt garanteras ändå en viss mångfald av att det är många byggare i varje kvarter.

Björn Nilsson sa...

Man kan ju inte få med alla synpunkter på en gång. Och jag tror ju inte att arkitekterna är de som i sista hand bestämmer hur det skall se ut. Men däremot skulle "den engagerade allmänheten" kunna utöva sin demokratiska makt, tvärs över byggherrar och andra tvivelaktiga parter i detta sammanhang. Och då får arkitekterna anpassa sig efter det.