Sedan jag gav en siffra senast har ytterligare fyra banker stängts av finansinspektionen i USA, och årssiffran bör därmed vara uppe i 129. Den här serien av kraschade banker sker naturligtvis inte i ett ekonomiskt vakuum. Här finns ett blogginlägg som försöker sammanställa hur förskräckligt det ser ut i hela landet (om man inte tillhör den lilla extremt rika klick som blir ännu rikare hela tiden men lik förbaskat gnäller). När man ser sådana siffror på fattigdom och elände förstår man gott att paniken inte är långt borta, och att lågkonjunkturen är ett permanent fenomen för många. Eller som en del folk over there faktiskt säger: den amerikanska drömmen påminner mer om en mardröm numera.
Men Europa mår inte så bra numera heller. Det har varit jättelika demonstrationer och strejker mot den nyliberala plundringen. Läs synpunkter på det hela hos Michael Hudson. Har han rätt är det närmast något exempellöst som händer när Europeiska centralbanken rycker åt sig makten (tur att Sverige inte har euron i alla fall, alltid något att vara tacksam för!) och styr och ställer trots att man inte har några demokratiska mandat. Och man styr och ställer till förmån för små rika grupper och deklarerar att man skiter i vanligt folk.
Kampen om ekonomin blir, som jag tolkar det, också en kamp om demokratin. Och tänker man på Sverige i det läget är det tydligt att några trötta paroller från vänstern om att "nu måste vi kämpa ännu mer" inte räcker långt. Ännu så länge verkar inte den pågående krisen jaga fram något mer utvecklat tänkande om vad som bör göras. Var och en trampar på i sitt eget lilla ekorrhjul, tackar nytillkomna medlemmar under valet, men verkar inte vilja göra så mycket mer.
Hudson tycker för övrigt att svenska banker, som är medansvariga för det ekonomiska eländet i Baltikum, gott kunde köras i konkurs. Tja, de är väl för stora för att få falla, och inte tror jag att deras chefer får annat än en stillsam åthutning av myndigheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar