måndag 18 oktober 2010

De avgår inte frivilligt

Det slog mig att man skulle kunna jämföra den officiella socialdemokratin i vår tid med den likaledes officiella nationalekonomin: båda har gruvligen misslyckats med att hantera samtiden, men de hänger sig lik förbaskat kvar och vägrar försvinna. Den svenska socialdemokratin håller på att starta en krisgrupp, men en del pappersarbetare tycker att gruppens ledare är helt i händerna på partiledningen. De vill ha en annan ordförande, men det är frågan om det räcker med det - det verkar ändå som när poliser skall utreda sina egna misstänkta brott.

En ledarbloggare på Aftonlövet tycker att det går trögt med eventuell förnyelse och att man mest vänder sig inåt. Jag och andra undrar om partiledningen egentligen vill ha någon sådan förnyelse. Den har ju sitt på det torra och en verklig upprensning av partiets kadrer och politik blir förmodligen en mycket smärtsam historia. Har socialdemokrater någonsin varit särskilt bra på självkritik? - Nä, det där är svårt att tro på. Enligt information från min trogne läsare Jan uppropar man till eftervalsdebatt också på Nya Folkrörelsebloggen. Jag har för mig att Jan någonstans skrev ungefär att det senaste valet även var ett nederlag för de alternativa rörelserna. Då är det ju intressant att även från det hållet fundera över vad som hänt och vad som kan göras åt det. Fast jag undrar om SAP:s hjärntrust är så intresserad av att lyssna på åsikter utifrån, och Vänsterpartiet är väl inte mycket bättre?

Om vi fortsätter temat socialdemokrater så har bloggkollegan Kerstin på Motvallsbloggen författat en serie inlägg med resonemang varför SAP förlorade det svenska valet. Den nyaste är här, läs och lär! En del är faktiskt ganska ruggigt.

För övrigt är det inte bättre med Arbetarpartiet i Australien; bloggkollega Teckentydaren tipsar om en länk dit med en giftig analys av det partiets position. Det finns ju nationella säregenheter men också saker som är gemensamt för socialistiska eller socialdemokratiska partier jorden runt, inklusive det svenska.

Vidare till nationalekonomin, och då kan vi länka via en australiensisk blogg där Bill Mitchell propagerar för "modern penningteori" (Modern Monetary Theory, MMT). Han är professor i ämnet och vet förhoppningsvis vad han pratar om. Men den bloggpost jag länkar till här är skriven av en doktorand (Job guarantees and social democracy) och ger en sammanfattning av teorin. När en stat har sina egna pengar bör den kunna driva sin egen självständiga ekonomiska politik också, och garantera full sysselsättning, utan att vara beroende av lån från "snälla" kapitalister. Full sysselsättning är lönsam för hela samhället (utom den gamla exploaterande eliten kanske) och ger vanligt folk råg i ryggen och frihet. Ett långt men läsvärt inlägg.

Och till slut ett annat långt inlägg, på Erik Bengtssons urklippsblogg, med ... ja, just det, klipp från olika håll om krisen i nationalekononomin. När krispaniken var som störst för något år sedan höjdes ropen på reformer inom ämnet och hur det undervisas, men hur har det gått sedan? Har de neoklassiska inåtvända kufarna med sina egendomliga modeller bankats ned i skoskaften och kickats ut från föreläsningssalarna, eller är de fortfarande kvar medan förnyelsen av nationalekonomin sker ute i dess periferi av folk som inte betraktas som särskilt viktiga (av de som bestämmer)? - Nja, har det skett någon brutal utrensning av neoklassiker så har jag inte hört talas om det i alla fall.


Det är höst. Löven ger upp för det här året och man kan inte göra mycket åt det - annat än att hoppas på nya friska tag nästa år!

Ja, sammanfattningsvis: här sitter eliter fastkedjade i ledningen för socialdemokratiska partier och för för den neoklassiska kyrkan inom nationalekonomin. De tänker inte flytta på sig frivilligt, om än så världen faller samman runt dem, och vad kan man göra åt det? Man kan ignorera dem och bygga något nytt och bättre vid sidan av, med andra ord försöka konkurrera ut dem. Man kan tycka att deras organisationer är så viktiga att de medelst en kraftfull spark där bak bör förpassas ut från sina fina kontor och ersätts av nya krafter. Problemet med den andra lösningen är att man då riskerar att ersätta ett gäng byråkrater och tokar med ett annat, ungefär som när Obama lurade skjortan av progressiva väljare i USA med sin falska "change". Jag har ingen definitiv lösning att komma med, men personligen skulle jag inte vilja lägga ner någon energi på att rädda institutioner som ändå inte kommer att tacka någon för det. Det är väl som att försöka få gamla nedgångna missbrukare på nya tankar - de kan prata om att bättra sig och sluta supa upp hushållspengarna, men kan de förvandla pratet till handling?

9 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Björn: Historien består av gamla trötta, korrupta, egoistiska eliter som har tvingats lämna plats för nya - som för en tid har tvingats ta hänsyn till dem som har hjälpt dem att störta de gamla. Tills de också korrumperas. Och behöver störtas.

Det är absolut inget fel med det. Fördelarna överväger stort, jämfört med att låta de gamla eliterna sitta där och ruttna ytterligare en tid.

Slutgiltiga lösningar finns inte. Men de tillfälliga är tillräckligt bra för att användas.

Björn Nilsson sa...

Det låter nästan som gamle ordföranden Mao: Det är rätt att göra uppror, om tiotusen år kommer det fortfarande att finnas storpampar att göra uppror mot!

Jan Wiklund sa...

jajamän! Och här finns det en hel bok om det: http://www.folkrorelser.nu/demokratins-barare.html

Björn Nilsson sa...

Snyft, ja det var den ja ... ja,ja jag skaaaaaa läsa ....

Teckentydaren sa...

Vänsterpartiet har tillsatt framtidskommission:

"Den borgerliga alliansen vann inte valet på en eller flera reformer, utan på en sammanhängande berättelse. Sagan om utanförskapet, dikten om arbetslinjen och mantrat ”det ska löna sig att arbeta” är viktiga komponenter för Moderaternas rekordframgångar. Vi måste också fila på vår berättelse. Vad vill vi och varför vill vi?"
Skriver Gabrielsson.

V ska också "ha ett tydligt politiskt projekt" säger hon.

Jag får intrycket att vänsterns "analys" inte sträcker sig längre än till att M är fortfarande samma gamla höger och snacket är bara taktiska finter. Det är förstås både sant och riktigt, men det intressanta är inte vad M är eller inte är utan hur budskapet uppfattas av folk. Ute i "stugorna" har man inte lika stort intresse eller möjlighet att uppfylla sitt liv och fritid med att nagelfara de politiska partierna. Skulle tro att i mycket ser de ganska lika ut där på skärmen och svamlar i stort liknande haranger.

Det verkar nu ha blivit en dogm hos V och S att utanförskapet är ett påhitt av det nya M, ett ord som M hittat på för att lura folk. Man verkar mena att 18 år av stenhård NAIRU politik som skapat permanent hög arbetslöshet här i landet inte skulle ha satt några spår. Men så är det ju inte, det är en politik som skapat social desorganisation och just utanförskap. Det är här vi har grunden för SD:s framgångar och brinnande förorter.

Man kan fundera på hur "arbetslinjen" uppfattas av folk. Det finns sas två alternativ, det gamla med att fattiga och lösdrivare sätts på "tukthus" för arbetsträning och "omskolning" av deras subversiva attityder eller så kan man koppla det till full sysselsättning och förstnämnda problem.

Mantrat ”det ska löna sig att arbeta”, jag förstår inte riktigt att det skulle var något fel på det är det inte fundamentet hos riktig arbetarrörelse att folk ska ha arbete och ha skäligt betalt för detta.

M adresserar detta som folk på olika sätt har observerat i sin egen verklighet, att mena att folk skulle vara bortkollrade av utanförskapsfantasier och dikter är rent nonsens, problemen är verkliga.

I grunden är det nämnda sådant som borde ha drivits av riktig arbetarrörelse, det är fundamentala saker. Varför lämnades fältet för så här viktiga frågor helt fritt till M charlatanerna?

Problemet är inte att M är charlataner, problemet är varför V och S har övergivit dessa fundamentala frågor.


Nä Sahlin får de nog släpa ut om hon ska lämna sin "statsministerlön", hon kommer säkert att bita sig fast som en iller.

Björn Nilsson sa...

Det kanske är en psykologisk grej: ledarna för SAP vill inte se vad de (med viss stöd från V) ställt till med? Då letar man efter skenlösningar i stället. Man letar i ett parallelluniversum efter lösningar, och det är ju inte så lyckat.

Jan Wiklund sa...

Teckentydaren: "Problemet är varför V och S har övergivit dessa fundamentala frågor"

Därför att de bara är funktionärer! Det tog ändå förhållandevis lång tid innan tillvaron i ett makthavande och privilegierat övre medelklasskikt fick dem att - ja, jag höll på att säga "byta sida", men vi kan ju säga "anpassa sig till den sorts politik som de och deras klassbröder föredrar".

Intresset ljuger inte.

Förmodligen hade S länge ganska bra kommunikation mellan vanliga medlemmar och politiskt etablissemang. Jag brukar älska att dra ett citat från Gunnar Sträng, i hans sista intervju, ca 1990: "Jag förstår mig inte på politik längre, när jag var minister brukade jag inte lägga fram ett lagförslag utan att ha diskuterat det på minst hundra medlemsmöten. Nu kommer det lagar som aldrig har varit utanför kanslihuset."

Detta är förstås anekdotiskt, men speglar ändå en verklighet. Kommunikationen har försämrats under lång, lång tid. Och inte började det efter Sträng inte. Säkert var även han bra på att köra över folk som inte tyckte som han - eller kanske man ska säga "inte såg på verkligheten utifrån ett statsadministratörsperspektiv" Men processen rullar på när den väl har börjat. Och det slutar inte förrän det ser ut som PRI i Mexico. För övrigt var väl adeln på sin tid ursprungligen inte mer än storbönder.

Björn Nilsson sa...

PRI i Mexico och FLN i Algeriet är typexempel på upprors- och befrielserörelser som gick rakt åt helsicke när ledande kadern kunde befästa sig just som ledande kader och muttmottagare av första klass.

Och även Sträng ("kapitalets dräng") tappade väl kontakten med delar av livet utanför Kanslihuset redan under sextiotalet när vilt strejkande arbetare och skäggiga studenter dök upp och störde det idylliska samarbetet med Wallenbergarna. Nå, nu vill en del bloggare på socialdemokratiska Netroots ha sin egen kriskomission. Jag har mina tvivel på att det kommer att ge så mycket.

Teckentydaren sa...

Gunnar Sträng, i hans sista intervju, ca 1990: "Jag förstår mig inte på politik längre, när jag var minister brukade jag inte lägga fram ett lagförslag utan att ha diskuterat det på minst hundra medlemsmöten. Nu kommer det lagar som aldrig har varit utanför kanslihuset."

En sanning med modifikation, när besluten togs och avtalen skrevs på om Viggenprojektet hade inte ens hela regeringen vetskap om detta. Viggenprojektet var i samma storleksordning för oss som USA:s Apolloprojekt att sätta en gubbe på månen. Få svenskar är väl medvetna om hur långt framme vi låg i utvecklingen och hur nära det vara att vi blivit en kärnvapennation, man ljög och bluffade om vår förmenta neutralitet. Nå riktigt allt blev nog inte genomlyst på S medlemsmöten på Strängs tid.