Ovanstående bilder tog jag för några veckor sedan, i samband med Afghanistan-demonstrationen på Sergels torg. Jo, jag vet: el Che är en av de stora revolutionära förebilderna från förra århundradet, beundrad av många, och det som jag kallar "Che-faktorn" är ofta hög på olika demonstrationer. Men om man nu som marxist försöker tänka lite kritiskt ...
Che deltog i tre revolutionsförsök varav det första lyckades (fast det höll på att gå åt helsicke där också i inledningen) och de två andra misslyckades gruvligen trots att förutsättningarna rätt behandlade inte borde ha varit så dåliga. Orsaken verkar ganska klar: i stället för att först jobba upp en politisk bas och sedan vid behov ta till väpnad kamp vände Che upp och ner på det hela: en gerillagrupp skulle köra igång hela processen, upprorets politiska bas byggdes runt gerillan.
Jag tycker det känns slitet med Che numera. Inte för att det handlar om gamla ideer, utan för att det handlar om gamla och inte så hållbara ideer. Uppror är sällan en "quick fix". Varför skulle inte i stället för Che den glada tösen nedan kunna vara symbol för 2000-talets stora uppror i Tredje världen (och vara en trevlig bild att bäras runt på flaggor, plakat och tröjor här hemma hos oss)?
- Varför? undrar någon kanske. Vad är det för bra med henne och hennes urmodiga gevär?
Jo, det är en ung medlem av Folkets Befrielse-Gerillaarmé i Indien, det maoistiska partiets väpnade arm. De kontrollerar stora områden i centrala delen av landet, och det är ingen tillfällighet. Partiet dimper inte bara ner i en by och proklamerar väpnad kamp, man bygger först den politiska basen, skaffar sig förtroende hos flertalet människor i området - och därmed kan man kämpa år efter år under ytterst svåra förhållanden mot oerhört överlägsna motståndare.
Genom ibland många års icke-militärt arbete bygger partiet upp förtroende, visar sig stå på vanligt folks sida, kan inte som statens ämbetsmän mutas att gå de rikas ärenden, ordnar sjukvård och undervisning, värnar om lokal kultur, ser till att folk får bättre betalt för sitt arbete eller sänkta arrenden på jord. En växande del av partikadern rekryteras från lokalbefolkningen och därmed blir man ännu starkare. Därmed är inte strider med regeringens poliser och soldater eller godsägarnas och stamhövdingarnas privatarmeer det viktiga i alla lägen. Man tar till sådan åtgärder bara när det är nödvändigt för att skydda sin mänskliga politiska bas och varna motsidan för övergrepp. Politiken går främst, inte äventyr av Ches modell. Därmed står man ganska väl rustade när stora offensiver av regeringstrupper rullar in mot de zoner man kontrollerar.
Jag antar att denna trista långsiktighet inte verkar så kul för en del yngre otåliga människor i väst som under några år bär omkring på en tröja med Ches bild - och sedan släpper engagemanget och gör något annat. Men det kanske kunde vara intressant att resa frågan i alla fall? Vilken linje skall unga upproriska människor följa?
Den långsiktighet som flickan ovan företräder skiljer sig från den här kortsiktigheten som är så snabb så att mänsklig eftertanke inte ens hinner komma med i bilden: För några år sedan behölls 70 procent av köpta aktieposter i USA i genomsnitt 11 sekunder! Det är datorer som får sköta ruljangsen. Att köpa en aktiepost, kanske därmed hjälpa till att driva upp kursen litegrann, och sedan blixtsnabbt sälja för att kamma hem en vinst - med den takten kan vi glömma kvartalskapitalismen! När stora delar av aktiemarknaden fungerar så har man kommit väldigt långt från det som var det ursprungliga målet: att förmedla kapital till företag och branscher som kan utföra de mest lönsamma och samhällsnyttiga arbetena. Det låter som ett argument för att minska ägandetiden för aktier till noll.
6 kommentarer:
Det behövs nog både Che-folk och sociala revolutionärer av den glada indiska tösens typ. Men de hör till sin egen kontext, självklart är det så att Che-revolutionärer enbart fyller sin funktion i sin egen kontext av revolutionära brännpunkter. Här i väst behövs inga Che-revolutionärer idag, utan snarare mer likt det den indiska tösen symboliserar - byggandet av en motmakt i samhället med folket.
Om detta har tidningen Brand skrivit mycket intressant om i senaste numret vad som händer nu i det upproriska Grekland, där sociala aktiviteter och områden drivs av radikala för att bygga en seriös motmakt - eller som Lenin skulle ha kallat det dubbelmakt.
Här i Sverige är det främst syndikalisterna som bygger en sådan radikal utomparlamentarisk motmakt, men också glädjande att KP/RKU i Uppsala har ett omfattande socialt arbete, som aktivistcirklar, palestinacirklar och filmcirklar varje vecka, läxhjälp ledd av gymnasielärare och lärarstudenter, och massagekurs och salsakurs för att skapa ett socialt centrum i invandrarförorten Gottsunda.
Ja, varje land har sina särdrag. Så KP-arna behöver ju inte hjälpa plockarna av tendu-löv i Uppsala till bättre inkomster eftersom det inte finns några sådana just där. Men det var en nyhet för mig att de jobbar på det sättet. Kanske vi om några år får se mer utvecklade former av sådant arbete, som dessutom kan fungera som gemensamma projekt för olika grupper som tycker sig vara vänster.
Jag tycker det finns mer som förenar än som skiljer. I båda fallen verkar det vara frågan om "vi, dom upplysta", som ska göra revolution åt några andra, mindre vetande. Låt vara att i det indiska fallet "vi" åtminstone inviger resten i planerna.
Det är möjligt att såna von-oben-attityder med nödvändighet uppstår i hierarkiska miljöer som Indien. Eller Kina och Ryssland i början av 1900-talet. Men vi som lever i en mer egalitär tradition borde kunna se det för vad det är.
Jag tycker det känns mer som en kvalitativ skillnad. Och det är den skillnaden som gör skillnaden och höjer den indiska rörelsens chanser att överleva högst betydligt.
Jo för all del. Det verkar mer som motsvarande rörelse i Kina på 30-talet och Vietnam på 60-talet. De överlevde. Men bönderna förblev bönder medan aktivisterna blev privilegierade statstjänstemän med ensamrätt på att yttra sig och korrumpera sig.
Så fort nån börjar göra skillnad på "kadrer" och "folk" får man se upp jävligt noga.
Nja, alldeles som i Sovjet kunde en del bönder och arbetare avancera och bli kadrer (och bli utsatta för risken att korrumperas). I Kina försökte ju Mao ta hand om det problemet genom diverse korrigeringsrörelser.
Skicka en kommentar