onsdag 27 oktober 2010

En sista (tror jag) trött kommentar ...

Jag vet inte om det är mödan värt att älta mer om det söndervittrande "rödgröna" samarbetet. I Aftonlövet har Katrine Kielos härsknat till ordentligt på ledarsidan:

... Socialdemokraterna har en partikultur som håller smarta idéer ute och smarta människor inne. ... Socialdemokratin är oinbjudande, paranoid och intetsägande.
Och i samma tidning hävdar Göran Greider att socialdemokraterna inte haft en ny idé på femtio års tid.  Nej, det är klart att om man har svårt att hantera tänkande människor blir det problem. På sluttampen skriver han att  ... :

... människor i dag är mer avancerade än det samhälle de tvingas leva i. Och att detta samhälle inte längre är vårt, det är borgerlighetens. Det måste återtas och det måste förändras.

Det låter som en version av den marxistiska samhällssynen: när den politiska överbyggnaden inte hänger med  den samhälleliga basens utveckling blir det kris och nödvändigt att stuva om i överbyggnaden.

Men det finns ju mängder av orsaker som kan läggas ihop för att man skall kunna förstå hur socialdemokraterna blev ett jätteparti med långvarig maktställning som nu bara sjunker ihop till en kletig otrevlig gegga. I en kommentar till ett inlägg på bloggen Biology and Politics skriver Jan Wiklund:

S baserade sin makt på en av historiens mest imponerande folkrörelsemobiliseringar. Men priset för statsmakten var att s tvingades medverka till att avmobilisera, med stundom rätt ruffliga metoder. När rörelsen var avmobiliserad - död - nog fanns inget behov av s längre.

Inga andra politiska alternativ kommer att dyka upp än vad det finns mobiliseringar för. Det behövs nya strejker, ockupationer, manifestationer, med en sammanbindande folkrörelsekultur. Först då finns det underlag för politiska partier med kraft nog att styra.

Notera det där med "ruffliga metoder". Det fanns en tid när "rörelsen" inte bara hade masstöd och sociala ideer, men också tillgång till mer eller mindre officiella polisiära knölpåkar för att slå ner olika typer av motstånd. Nu har man varken det ena eller andra, och det är frågan om det är värt att slösa så mycket intresse på folk som är oinbjudande, paranoida och intetsägande? Och som för allt i världen inte vill höra talas om strejker, ockupationer, manifestationer eller en sammanbindande folkrörelsekultur.Vad är partiet bra till över huvud taget? Säg "Modern Monetary Theory" till deras "ekonomiske talesperson", och denne lär förmodligen svimma!


Ja, det här är ekorrar, men jag tycker att de inte ser så inbjudande ut de heller. Kanske paranoida? "Rör inte mina arvoden och min Riksdagspension!"

Och detta gäller i tillämpliga delar också vänsterpartiet. Var redo för transporten till historiens sophög! (Jag vet inte vem som uppfann uttrycket om sophögen, men kanske Friedrich Engels övertog det från den tyske anarkisten Max Stirner som var i farten lite tidigare än Marx och Engels.) Har partier som så grovt misskött sig rätt att kräva vår uppmärksamhet och snylta på vår tid?

4 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Det är nog så att S är nu bortom all räddning, trots tappra försök från sådana som Sommestad. Förmodligen kommer Sahlin att bytas ut även om hon inte själv vill. Det skulle inte förvåna om Ilija Batljan kan bli en stark kandidat, Melin på Ab verkar ha honom som favvis. Han har ju själv karakteriserat sig som råkapitalist. Ur askan i elden. Jo det kan nog bli så att det inte bara blir ordförande Mona som sen S blev ett riktigt parti aldrig får ta på sig statsministerrollen. Varför välja en S-märkt kapitalist till statsminister när det finns tvättäkta högerkapitalister. Men S ledarna kan förstås trösta sig med att ha "statsministerlön" som Mona införde för ordförandeposten hos S.

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan jämföra S med en gammal nedgången missbrukare som ännu inte, trots skakningar i alla lemmar, vägrar erkänna att det är något fel?

Om det är statsministerlön kunde väl jag ställa upp som ordförande?

Jan Wiklund sa...

Det finns ytterligare en aspekt på det, insåg jag sen jag hade läst Carlota Pérez' Technological revolutions and financial capital, http://www.carlotaperez.org/Articulos/TRFC-TOCeng.htm. Se även http://www.slideshare.net/fred.zimny/carlota-perez-growth-after-the-financial-crisis för en presentation.

Den går ju igenom de fem teknologiska skiften vi har haft sen 1700-talet och visar att de gick till på ungefär samma sätt. Kopplade till vart och ett var en period strax efter de revolutionerande innovationerna med sanslös spekulation och övertro på deras möjligheter, varefter politiska reformer såg till att spekulationen upphörde och tekniken kunde tas fullt i bruk.

Socialdemokraterna var starkt förknippade med de politiska reformer som tämjde massproduktionen av varaktiga konsumtionsvaror via löpande band. Förmodligen sitter de mentalt fast i det fortfarande och har ingen modell för hur mikroprocessorns värld ska tämjas. Moderaterna å andra sidan är starkt förknippade med det lössläppta finanskapitalets spekulation- och bubbelekonomi som s har slirat med på för att de är så allmänt vilsna.

Vad som än händer kommer antagligen tekniken att tämjas och bubbelekonomin att upphöra, det har den gjort tidigare. Men inte av någon av de aktörer som finns nu, uppenbarligen.

Eller också... Enligt Pérez har det bara tagit ca 20 år efter den revolutionerande nya tekniska uppfinningen tills förhållandena har ordnat sig. Men nu har det gått 40 år sen mikroprocessorn uppfanns och ännu har ingen sett ens början på bubbelekonomins slut. Kanske har Immanuel Wallerstein rätt när han säger att kapitalismen har uttömt sin kraft och bara kaos återstår tills vi hittar på ett nytt system?

Teckentydaren sa...

"Om det är statsministerlön kunde väl jag ställa upp som ordförande?"

Du har nog goda chanser om du anmäler dit intresse till partihögkvarteret. Det verkar inte vara någon lång kö av sökande.

Mona sa heroiskt och oegennyttigt att man inte bara är ledare i medgång utan även i motgång, typ hon är ingen som flyr för att när det är motigt och låter partiet stå där utan ledarskap. Men jag tror nog att det inte finns brist på folk som vill axla bördan med t.ex. statsministerlönen. Bara Sahlin blir tillräckligt "skadeskjuten" och det är "ofarligt" kommer de nog att våga träda fram.

Förra gången de skulle tillsätta ordförande var det så märkligt att i Sveriges största demokratiska parti så syntes utåt inte det minsta av att där fanns folk som trodde sig var den rätte för jobbet att axla medlemmarnas ansvar. Man kan nästan få intrycket av att något sådant skulle kunna vara till allvarligt men för karriären inom partiet eller att stödja en sådan kandidat.