Tidig penningteori - fortsatt diskussion

Originaltexten till föregående inläggs grekiska citat från Herakleitos kan ha sett ungefär som ovan. Fast vi får bortse från några smärre detaljer, nämligen att de gamla grekerna bara skrev med versaler (stora bokstäver) och skrev alla bokstäver i rad utan några mellanrum mellan orden. Samt att de där uttalsmarkeringarna ovanför vissa bokstäver också är en senare uppfinning.

Nåväl, meningen är densamma:  "Allt kan förvandlas till eld och eld kan förvandlas till allt, liksom varor till guld och guld till varor". Pierre Gilly upptäckte en intressant aspekt, nämligen den tvivelaktiga parallellen mellan natur- och samhällskunskap, och skrev:

Grundproblemet med nästan all nationalekonomi är att den är baserad på förlegade jämnvikskoncept från fysiken. De gamla grekerna visste naturligtvis inget om termodynamiken men våra ekonomer har haft lång tid på sig nu att uppdatera sina modeller.

Och Jan Wiklund pekar i samma kommentarstråd på "en massa nationalekonomi från Serra över Justi, Marx och Schumpeter" som inte hållit med om jämviktsteorierna. Serra var en föga känd herre i Neapel i början på 1600-talet som skrev om ekonomiska ting, Justi tillhörde mitten av 1700-talet i Tyskland, känner du inte till Marx är det skräp, och Josef Schumpeter var en av 1900-talets stora nationalekonomer. Jag råkar ha hans tegelsten om den ekonomiska analysens historia här, och i den kan man läsa (vilket jag inte hunnit fram till ännu) om mängder av ekonomiska tänkare inklusive Serra, Justi och Marx.

Vad är alltså problemet, och behöver det vara ett problem? Jo, om man uppfattar att det finns en fast penningmängd som måste bytas ut mot en fast mängd varor så att det ständigt råder jämvikt mellan tillgången av varor och fysiskt existerande pengar blir det svårt. För det verkar ju vara det som Herakleitos antyder. Samtidigt var ju Herakleitos den store dialektiske tänkaren som såg allt som rörelse, kamp och förändring, så man kan ju undra vad han egentligen hade för synpunkter. Men för dagens politiker är det ett problem: om de ser brister som måste rättas till tror de att man måste försöka låna upp befintliga pengar för att exempelvis skapa en del lönearbeten, i stället för att själva skapa pengarna till noll räntekostnader. Därmed görs hela stater och deras folk till gäldslavar hos bankerna, trots att det är helt onödigt. Man behöver inte slänga in något dyrt och lånat guld för att få maskineriet att snurra, men politikerna gör det lik förbaskat.

Och för att föra resonemanget vidare: i en ganska enkel marknadsekonomi var det hanterbart och väldigt praktiskt med pengar i form av guld eller andra metaller. I stora, komplicerade och slutligen globala marknader är det omöjligt att använda den typen av betalningsmedel. Allt blir poster i konton som ligger i datafiler. Varor och tjänster flyttas omkring utan att någon kommer med en påse guldmynt eller en trave sedlar, man ändrar i kontona helt enkelt. Och i sista steget får man en finansmarknad som över huvud taget inte har med denna världs varor och tjänster att göra (förrän den spekulerar ihjäl sig ibland och måste räddas). Systemet hankar sig fram så länge ingen börjar bråka och vill ha riktiga pengar. (Jo, och så finns det några som kallas konsumenter och behöver pengar, men jag lämnar dem utanför det här inlägget.)

På sätt och vis går vi tillbaka mot ett ekonomiskt system som är penninglöst, där saker händer ändå. Och den produktiva basen i detta system är industrier och andra näringar som alltmer töms på folk, som blir alltmer produktiva till allt lägre kostnader och där den praktiska verksamheten alltmer går över från människorna själva till människornas förlängningar inne i de intelligenta styrsystemen. Hur kan dagens nationalekonomi överleva ens en timme när världen börjar se ut så? - Kanske för att det fortfarande finns exploatörer som vill suga ut det mesta ur det gamla sönderfallande systemet? Om man tittar efter jämvikt i det framtida systemet blir det inte mellan varor och pengar, utan förmodligen mellan mänsklighetens behov och vad den här planeten kan leverera åt oss. Det är där den väsentliga balansen måste sökas. Och då kanske Herakleitos på sätt och vis får rätt till slut i alla fall.