Åter- eller ny-industrialisering?

En intressant understreckare i Svenskan är skriven av Thomas Steinfeld som är kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap i Luzern i Schweiz. Det är tydligen så, att höjdare inom EU har upptäckt att utlokaliseringen av stora mängder industriarbeten från Europa till Asien inte är helt lyckat.

Som många länge påpekat (har nog själv nämnt det på bloggen någon gång också) är det ju inte bara så att en tillverkning flyttar från land A till land B. Så småningom följer annat efter. Även om A inleder processen från en herre-position (eller "herrefolksposition" kanske?) kommer D:s existens som dräng att gradvis förändras. Makt och kunskaper kommer att flytta. Drängen kommer att bli allt starkare i förhållande till herren. Och det är ungefär det som Steinfeld beskriver i artikeln.

Nu är frågan om arbeten/arbetsplatser kommer att flyttas "hem" igen. Jag tvivlar på det. Gamla fabriker kommer knappast att öppnas, och i den mån de gamla lokalerna kan återanvändas kommer inredning och bemanning att se väldigt annorlunda ut. När det i de gamla industrierna ännu fanns rätt mycket folk, och dessutom i stora anläggningar, kan den moderna versionen vara nästan tomt på människor. Ett fåtal personer behövs för att se till att industrirobotar och annan datorstyrd utrustning får vad de behöver, men i övrigt kan maskineriet tröska på dygnet runt, året runt, av sig själv. Konstruktion, produktion, lagring, distribution, destruktion - datorerna kan ta hand om det mesta. Därmed kommer antalet industrijobb för människor inte att öka radikalt. Även om ett kraftfullt återtagande av tillverkning sker kommer detta förmodligen inte att betyda så mycket för arbetslösheten, såvida man inte samtidigt exempelvis genomför arbetstidsförkortning och arbetsdelning. Är det vettigt att hysteriskt hålla fast vid åttatimmarsdagen i fabriker där det egentligen är maskiner som utför det mesta arbetet? - Och så har vi ju den fortgående datoriseringen av mängder av arbeten som inte har utlokaliserats, som butiks- och banktjänster. Även där krävs mindre proffs för att hålla i spakarna.

En annan aspekt kan nog vara att tillverkningar som utlokaliserades för 10-20-30 år sedan avser produkter som inte längre finns och därmed inte ens är intressanta att ta tillbaka.

En intressekonflikt som artikeln pekar på är mellan företagen och EU. Företagen kan tycka sig tjäna bättre på att ha det som det är (förmodligen eftersom de inte tänker så många bokslut framåt). Om vi antar att politikerna, hur usla och korrupta många av dem än är, ändå måste tänka litegrann på det gemensamma bästa, kan vi kanske få se intressanta konflikter mellan politik och kapital framöver.

Drömmen om det efterindustriella samhället som i stället lever på finansiella transaktioner var en konstig avvikelse. Den mals nu ned i de ekonomiska kriserna. Vi får nog sträva efter ett gott efterindustriellt samhälle där vi också har städat bort finansknuttarna (om det nu inte går att permanent utlokalisera dem till något bortglömt hörn i Myanmar)!