lördag 5 januari 2013

Om mänsklig inneboende godhet: Francis Bacon

En oläst bok har länge stått i bokhyllan: Francis Bacons Essays. Att läsa engelska från tidigt 1600-tal är lite knepigt, men det går (även om man nog tappar en del nyanser och blir förvirrad över att ord har bytt betydelse under århundradena). Nå, jag försöker läsa, finner den ganska torr, funderar på att lägga den åt sidan ...

Francis Bacon 1561-1626, en pionjär för modernt vetenskapligt tänkande
... men så kommer det fram några synpunkter som jag känner igen.

Adam Smith påpekade 150 år efter Bacon i sitt huvudarbete, A Theory of Moral Sentiments, att även i den värste buse finns ansatser till medkänsla med andra människor. Om vi kallar detta altruism får vi en anknytning till de senaste årtiondenas forskning på primater som antyder att medkänsla, altruism, ömsesidighet och andra goda egenskaper tycks hänga samman med människan som grupplevande art. Det är egenskaper som är hårdkodade i våra hjärnor och ärvts från mer apliknande förfäder. Dessa egenskaper har gjort att vi kan ha fungerande samhällen. Samtidigt finns det en baksida av dessa egenskaper som ibland gör oss fruktansvärt destruktiva, men den kan inte dominera för då skulle knappast några ordnade samhällen kunna uppstå utan det kunde i bästa fall bli en bråkig apflock av oss.

Nåväl, Bacon skriver i Essä X ("On Love") att i människans natur tycks finnas en hemlig böjelse och rörelse mot kärlek till andra, och riktas den inte mot få kan den riktas mot många.

I Essä XIII ("On Goodness, And Goodness of Nature") skriver han att godheten är den största dygden i människans sinne, den är av gudomlig karaktär, och utan godhet förvandlas människan till pöbel. Och läs det här, på tal om "hårdkodning" av egenskaper:

The inclination to goodness is imprinted deeply into the nature of man.
Böjelsen mot godhet, mot altruism, såg Bacon som djupt intryckt i människans natur. Det bör betyda att det är en känsla som finns i hjärnan utan att vi alltid är medveten om den, ändå styr den hur vi bemöter medmänniskor.

Men det finns ju såväl goda framsidor som dåliga baksidor:

Neither is there only a habit of goodness, directed by right reason; but there is in some men, even in nature, a disposition towards it; as on the other side there is a natural malignity. 

Det rätta förnuftet styr oss att vara goda i första hand mot omgivningen och människor/varelser som vi anser tillhöra vår egen krets. Mot andra, okända, främlingar, "utanförskapet", kan känslor och handlingar bli helt annorlunda och sannerligen inte goda.

Nå, vad vill jag säga med detta? - Jo, att vetenskapliga resultat som på senare år tagits fram med hjälp av primatforskning eller hjärnskanning i viss mån har förutsetts av tänkare för länge sedan. Den moderna naturvetenskapen har försett den spekulativa filosofin med hårtslående hårddata! Och därför kan vi ägna en tacksam tanke åt de klokskallar som var sanningen på spåret för länge sedan. En grundläggande tanke vad det gäller godhet och anständigt uppförande är att man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad, den finns inom flera gamla religiösa och filosofiska läror, och den torde hålla även idag.

9 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

Det finns forskning som visar att när människor råkar ut för katastrofer så kommer människans medkänslor fram. Plötsligt blir vi jämställda och hjälper varandra på ett sätt vi inte gör när allting fungerar normalt. Vi delar med oss av vad vi har, vi ställer upp för främlingar som vi inte skulle tänka oss innan katastrofen.
På något sätt blir vi efter katastrofer medvetna om att det är samarbete och jämlikhet som är framtiden och inte egoism och girighet.

Björn Nilsson sa...

Jag vet att jag skrivit om det tidigare men hittar inte igen stället. Hur som helst så hävdade primatforskaren Frans de Waal att det var ap-egenskaper som drev på i samband med de stora hjälpinsatserna efter jordbävningen på Haiti för några år sedan.

Jan Wiklund sa...

Altruismen är visserligen nedärvd, men som intellektuella varelser är vi också till stor del beroende av inlärda beteenden också. Och då har vi ett problem.

För altruismen är självklart den bästa strategin när man möter varandra igen. Det har Robert Axelrod visat i sina datorsimuleringar, se The evolution of cooperation, 1984. Men det gäller inte lika självklart i ett samhälle där man aldrig möter varandra igen. Där lönar det sig att fuska och luras.

Så ju mer urbaniserade och globaliserade vi är desto större uppförsbacke har altruismen att kämpa mot. Kanske detta är orsaken till liberalernas förkärlek för globalisering? De är helt enkelt psykopater som hatar altruism för att de inte kan finna spår av den hos sig själva, och därför vill utrota den?

martin sa...

Dessa "goda" egenskaper är dessvärre samma egenskaper som förslavar oss. Hade människan varit lat och självisk så som borgare ofta framhåller, då hade det varit revolution betydligt oftare.

Björn Nilsson sa...

Jan, allt effektivare elektroniska kommunikationer skapar ett permanent här och nu som finns överallt (nästan i alla fall) och det bör väl påverka hur vi ser även på folk långt borta som vi aldrig kommer att möta? En sak gamle McLuhan skrev om. Vårt centrala nervsystem sprids ut över hela jordklotet.

Martin, om folk är lata orkar de väl inte ta sig upp från sofflocket och göra revolution?

martin sa...

Björn,
jodå. Den late gör våldsamt motstånd emot att tvingas arbeta. Om den late lade så mycket arbete på själva uppgiften som att undvika den så skulle uppgiften varit löst för längesedan. Det är slutsatsen man kan dra av folk som försöker fuska på prov i skolan. Är man dessutom självisk och lat, då gillar man inte att ge upp större delen av de värden man skapar till någon annan, är man lat vill man inte jobba mer än nödvändigt för att någon annan skall bli rik.

Jan Wiklund sa...

Martin: Detta var en tes som drevs av Ignazio Silone i den roliga boken Fontamara. Den handlade om en by under fasciststyret i Italien, där en av huvudpersonerna föreslog att om människorna hade varit lika kloka som åsnorna hade det aldrig gått att lura dom med hänvisning till framtida vinster.

Björn: Jodu, det kan du tro... Vi är biologiskt kodade för att känna igen sådär 200-300 personer, det är ungefär max vad det fanns i ett strövande stenåldersband. Så många människor kan alltså hålla koll på varandra. Blir det fler förlorar vi greppet, och vi kan alltså bli lurade.

Björn Nilsson sa...

Man kanske får tänka sig en avtagande (men variabel) altruism beroende av avstånd och personlig bekantskap? Omvänt kan man ju känna väldig avsmak för folk man känner väl (kanske för att man vet vad det är för skojare).

Jan Wiklund sa...

Exakt! Vår genetiska utrustning funkar bäst på kort håll. Ju större avstånd desto större risk att vi gör fel.