Språkövning - samma mening på fem språk. Några orsaker till kris.

Det här inlägget börjas med en femfaldig språkövning.

Norska (det är väl bokmål i det här exemplet):

De borgerlige produksjons- og kommunikasjonsforholda, de borgerlige eiendomsforholda, det moderne borgerlige samfunnet som har tryllet fram så veldige produksjons- og kommunikasjonsmidler, ligner på trollmannen som ikke lenger klarer å beherske de underjordiske makter han har manet fram.

Det här språket bör du kunna ta direkt, annars är det skandal!:

De borgerliga produktions- och samfärdsförhållandena, de borgerliga egendomsförhållandena, det moderna borgerliga samhället, som framtrollat så väldiga produktions- och samfärdsmedel, liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit. 

Originalcitatet ser ut så här. Om du är riktigt på bettet kan du ju försöka jämföra med de andra språken och fundera på om översättningarna är bra:

Die bürgerlichen Produktions- und Verkehrsverhältnisse, die bürgerlichen Eigentumsverhältnisse, die moderne bürgerliche Gesellschaft, die so gewaltige Produktions- und Verkehrsmittel hervorgezaubert hat, gleicht dem Hexenmeister, der die unterirdischen Gewalten nicht mehr zu beherrschen vermag, die er heraufbeschwor.

Och till sist, som bonus, en spansk version:

Las condiciones de producción y de cambio de la burguesía, el régimen burgués de la propiedad, la moderna sociedad burguesa, que ha sabido hacer brotar como por encanto tan fabulosos medios de producción y de transporte, recuerda al brujo impotente para dominar los espíritus subterráneos que conjuró. 

Det handlar givetvis om en mening ur herrar Marx och Engels (eller rättare: doktor Marx och herr Engels) berömda skrift Kommunistiska manifestet. Vad som understryks här, är att kapitalismen växer till ett monstrum som inte kan behärska sina egna krafter. Det uppstår krascher, den ena efter den andra, omväxlande med perioder av gränslös lycka. Nu är vi inne i en sådan kraschperiod. Den började 2008 och håller fortfarande på. För att tala nyspråk så "levererar" kapitalismen inte längre. Dess spekulativa överbyggnad lever gott, men den produktiva basen hackar sig fram. Och det verkar den fortsätta med.

En sovjetisk affisch från 1932. Då var det också en riktigt otäck kris i den kapitalistiska världen. Fartyget Kapitalism brinner och sjunker, och det är bäst att hoppa i sjön! Hittade bilden på det trevliga Twitter-flöder Soviet visuals.

Krisens orsaker, och orsaken till att den inte släpper, kan vara flerfaldiga. Den här listan är nog inte komplett. Samtidigt överlappar en del förklaringar varandra.

• En tänkbar orsak är underkonsumtion, alltså att stora grupper konsumenter står och stampar med stagnerande eller till och med fallande realinkomster. 
• En annan orsak är att det saknas tillfällen för produktiva investeringar. Därmed ligger företagen på sitt kapital, alternativt använder det till icke-produktiv spekulation. 
• Den allmänna vinstnivån kan vara sjunkande, vilket minskar företagens vilja att investera.
• Ytterligare en förklaring kan vara att den senaste tekniska revolutionen inte är lika ekonomiskt drivande som tidigare tekniska genombrott. 
• Att vissa länder driver en ekonomisk politik som går ut på att bekämpa krisen genom neddragningar i ekonomin hjälper knappast, det är väl som att bekämpa blodbrist med åderlåtning. 
• Offentliga investeringar hålls tillbaka av ideologiska skäl. 
• Privatiseringar som försämrar och fördyrar offentliga tjänster, som infrastruktur.
• En del grupper som skulle kunna konsumera gör det kanske inte så mycket eftersom man är nöjd med det man har. Detta fenomen begrips till och med i den neoklassiska nationalekonomin, med teorier om avtagande gränsnytta av ytterligare konsumtion. 
• Besläktat med detta är att befolkningen åldras i en del länder, och äldre hushåll har inte så stora behov av rejäla grundinvesteringar för att komma igång. 
• Tidigare kunde ekonomierna göra snabba framsteg genom att folk flyttade från låg- till högproduktiva näringsgrenar, ofta från jordbruk till industri (detta skedde i Sverige). I viss mån finns sådana möjligheter kvar, men att den aktuella invandringsströmmen till Europa skulle få sådana resultat är mindre troligt. Den mer eller mindre manuella industrin är i stor utsträckning borta, och invandrarna har ofta inte tillräcklig utbildning för de nyare högkvalificerade arbetena.

Jag tror man får se en kombination av olika förhållanden i olika länder för att finna en uppsättning rimliga förklaringar, inte en förklaring som täcker hela fältet. Men om vi ser tillbaka mot Marx & Engels 1848 så kan vi säga att de stora förändringar och motsättningar som pågår nu, och som kapitalismen trollat fram, är av sådan storlek att det kapitalistiska systemet har svårt att hantera dem. För att citera Marx, av årgång 1859:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

När Musse Pigg var "trollkarlens lärling" fixade det sig till slut och katastrofen undveks. Men när horder av kapitalister lärt sig några trix men inte förstår deras långsiktiga resultat, då kan slutet bli något betydligt tråkigare.

 

Liberal urskillningsförmåga

Lenin om att värva folk från motståndarsidan

I gårdagens inlägg om "polishat" nämnde jag att Lenin kan ha skrivit något intressant i ämnet. Han var ju aktiv i en riktig polisstat, det tsaristiska Ryssland, och kunde ju ha skåpat ut polis, militärer och andra den härskande klassens tjänstehjon som bara en enda stor reaktionär massa. Men, men ... det här skrev han i klassikern Vad bör göras? år 1902:

Jag minns vad en kamrat berättade för mig om en fabriksinspektör, som ville hjälpa socialdemokratin och faktiskt också gjorde det, men samtidigt bittert klagade över att han inte visste om hans ”information” nådde det riktiga revolutionära centrum, i vilken grad hans hjälp var behövlig och vilka möjligheter det fanns för att håns små och ringa tjänster skulle bli till nytta. Varje praktiker känner naturligtvis till flera liknande fall, då bundsförvanter har gått förlorade för oss till följd av vår amatörmässighet. Och sådana var för sig ”små” men sammanlagt ovärderliga handtag kunde och borde vi få från tjänstemän och ämbetsmän inte bara på fabrikerna utan också i posten, på järnvägarna och i tullen, bland adeln och prästerskapet och på varje annat område, även polisen och hovkretsarna medräknade! Om vi redan hade ett verkligt parti, en verkligt kampduglig organisation av revolutionärer, skulle vi inte utsätta alla sådana ”medhjälpare” för så stora risker, vi skulle inte ha så bråttom med att alltid och ovillkorligen dra in dem i själva hjärtat av vår ”illegalitet” utan tvärtom särskilt noga skydda dem och t o m speciellt skola folk för sådana funktioner, väl vetande att många studenter kunde vara till långt större gagn för partiet som ”medhjälpare” i ämbetsmannaställning än som ”korttids”-revolutionärer. Men, jag upprepar det på nytt, endast en organisation som är fullt stabiliserad och som inte lider brist på aktiva krafter har rätt att tillämpa denna taktik.

Just det, även adel, hovfolk, präster ... och poliser! För länge sedan hörde jag en låt med den lustiga titeln "The only good Christian is dead" (eller något liknande). Vad kan vi säga idag? "The only good Leninist is dead (and it was the man himself!)".

I Kommunistiska manifestet skrev Marx att en liten del av den härskande klassen kommer att gå över till proletariatets sida när det blir revolution. Borde inte detta omfatta även personer ur den härskande klassens administration och våldsapparat? Man får väl bara hoppas att det nya revolutionära styret kan sortera mellan lämpliga och olämpliga element bland de som i en kris försöker byta sida.

Citat om polishat

Det anarkistiska polishatet, som alltid varit reaktionärt, har omärkligt tillåtits bli vänster. Arbetarklassens och kommunisternas ståndpunkt, att smida fasta länkar till polisens meniga och de undre befälen, stämplas som pro-fascism. (Stefan Lindgren, förord till Jan Myrdal Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977 sid. 8, Oktoberförlaget 1977.)

Jag letade efter ett citat av Lenin där han skriver något liknande, men hittade det inte. Om någon beläst leninist i läsekretsen vet jag jag talar om, så skriv en kommentar! (Tillägg: har hittat ett citat och lagt upp det här, men det kan finnas flera, så tips välkomnas fortfarande!)

Om vi däremot går vidare i ovan citerade bok och tittar på vad Myrdal själv skrev så hittas bland annat följande (sid. 77):

Brottsligheten är arbetarklassens öppna fiende. Brottsligheten, alkoholismen, narkomanin, prostitutionen är samhällsbevarande; håller arbetarklassen nertryckt, svag, förlamad - utsugen.

Men det innebär att horan, tjuven, hallicken, fyllot, knarkaren inte blir arbetarklassens allierade bara därför att de är utslagna och förtrampade. Arbetarklassens befrielse är mänsklighetens befrielse; rätt är det som tjänar denna befrielse. Brott tjänar inte. ...

Bland de patrullerande poliskonstaplarna har arbetarklassen däremot fler allierade än den har bland hallickar, langare, tjuvar och fnask. I sin kamp mot brottsligheten är dessa poliser på samma sida som det arbetande folket.

Någon italiensk kultur- och vänsterman (var det Pasolini?) påpekade det märkliga i att medelklasstudenter till vänster pucklade på vanliga poliser som vanligen rekryterades ur arbetarklassen. Eller är det så märkligt egentligen? Dessa studenter måste väl få ha lite kul innan de trampar in på den normala borgerliga karriärvägen!

Jag utgår dock från att vissa poliser har en sådan inställning att enhet med dem torde vara mycket svår att uppnå. Men många vill förmodligen kunna göra ett bra jobb, samt betala sina räkningar. Och i detta avseende skiljer de sig rejält från såväl kriminella trasproletärer som kriminella överklassare. Den senare gruppen har dock andra möjligheter, den kan genom sin ställning se till att skumma handlingar är lagliga, eller genom välbetalda advokater kunna komma undan även påvisade brott.

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

På Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om "Lenin" är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det 'marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande' som gällde. Uttrycket 'maoism' fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om 'maotsetungtänkandet', vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig 'maoister' och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har 'långvarigt folkkrig' och 'kulturrevolution' tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var 'marxist'.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx' metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.

Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Hela raden!

Hur är det i Sverige? - Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.

För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.

När jag använder termen 'knappologi' i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: "Tjäna folket." Den verkar ha 'tjänat' delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? - Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?

1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.

I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt 'svenskt', tycker jag.

Om "socialistisk revolution" inbegriper 'långvarigt folkkrig' framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av 'utanförskaps'-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om 'folkkrig' överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. 'Långvarigt folkkrig' i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: "Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!" Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.

Carl rapporterar från Riga

Förre utrikesexcellensen Bildt har varit i Riga. Det står några intressanta saker i hans rapport:

Man har gått från en nivå på BNP per capita kring 50% av EU:s genomsnittliga till kring 75%. Bra så, men under senare år har konvergensen så gott som upphört.
Och det är farligt inte minst i ljuset av den andra utmaning jag talade om, nämligen den demografiska. Under det senaste kvartseklet har Lettland förlorat ca en tredjedel av din befolkning. Många finns i dag i Irland eller Storbritannien.

Hur hade BNP/capita sett ut om det inte skett en massutvandring då? Legat kvar på halva EU:s genomsnitt? Verkar som det där med EU-medlemskap och euro inte är något jätteklipp, särskilt inte för rätt små och svaga stater. (Det är andra som gör klippen.)

Ytterligare ett klipp som visar på hur resurser felfördelas:

Och Lettland storsatsar nu för att de egna försvarsutgifterna snart skall vara upp i 2% av BNP. Det är mer än en fördubbling under en rätt kort tidsperiod, och leder självfallet till att utrymmet för övriga också angelägna offentliga utgifter på t ex skola och sjukvård trängs tillbaka.

Vågar man tippa på att medel som kunde ha använts för skola och sjukvård i Lettland i stället på något underbart sätt ramlar ned i det USAmerikanska militärindustriella komplexets kassakistor?

- Oj, det där med EU och NATO blev inte riktigt så bra som vi trodde ...

Står de i kö för att förbjudas?

Om man nu tycker att "gatukonstnären" Dan Park är jättehemsk är det väl synd att stoppa argumenten i munnen på honom.

Får åka till @bokmassanGbg och limma.#svpol #streetart #bokmässan pic.twitter.com/K6HoCYlzvn

— dan park (@pandark2083) 21 augusti 2016

Du har väl hört att en bokmässa, detta år hållen under parollen "Yttrandefrihet", har kastat ut en tidigare godkänd deltagare? Det är ju andra som inte gillar denne deltagares (riktiga eller påstådda) åsikter. Ett slående sätt att fira att den svenska tryckfrihetsförordningen är 250 år i år, eller hur? Kommer vi att kunna fira 260-årsdagen också? Eller kommer de fantastiska 'vänster'-tomtarna att först avskaffa yttrandefrihet för sina motståndare, och sedan till sin häpnad upptäcka att de står näst på tur? För även de har ett 'förflutet' som kan grävas upp och tas till intäkt för munkavle. Hotet  gäller inte bara Nya tider. Nu närmar sig hundraårsjubileet för Oktoberrevolutionen, och då lär reaktionen jobbar övertid för att klämma åt och helst tysta ner obehagliga vänsteråsikter. En del tycker att 'vänster' är "nyttiga idioter". Jag tycker inte att de är 'vänster'. De ställer sig bara i kön för att själva få ett slag i skallen och förvirrat undra vad som hände.

Inte så kul att få det man skojar om

För någon vecka sedan citerade jag vad gamle Lenin skrev 1917, innan Oktoberrevolutionen. Han visade på det tyska postverket som en förebild vad det gäller organisering på hög nivå.

Jag har minnen av att detta citat hånades av fina vänstermänniskor för några årtionden sedan. (Det kan ha varit någon popliberal knäppis på Dagens Nyheter som skulle göra sig lustig, men det är jag inte säker på.) Löjligt, ta tyska posten som förebild!

Över huvud taget är det lätt att håna effektiva organisationer - så länge man inte behöver dem. Vi kan ju ta vår tids eviga trassel med tågen. Är det likgiltigt när inte tågen håller tidtabellen, eller inte ens går? Eller varför inte just posten? Om Lenin kollade in läget idag, skulle han visa på svenska posten som en förebild vad det gäller bra organisation? Det är bra att posten kommer fram, att försändelser inte försvinner, att de inte blir liggande i evighet 'någonstans' innan de kommer fram till adressaten, att de kommer till rätt adressat! Det behöver man ju inte vara leninist för att tycka - men det kanske underlättar?

Och den som tycker att det är ointressant att offentliga funktioner verkligen fungerar snabbt och smidigt kanske inte tycker att det är så roligt längre när den liberala slafsigheten äter sig in och bryter ner effektiviteten? Man bör vara försiktig med vad man önskar sig ...

Myrdal dissar Larson

Nya numret av FIB/k kom igår, som vanligt med en skriftställning av gamle Myrdal: 'Den litterära uselhetens möjligheter'.

Han laddade nyligen upp med gin & tonic och läste första delen av Stieg Larsons Milleniumtriologi. Det är mer än vad jag har gjort. Jag läste tredje delen när den gick som följetong någon sommar i Dagens Nyheter. Och jag tyckte ...

Tja, det kanske krävs en rackabajsare för att orka med Larson om man har litterära krav ovan tröskelnivån. Enligt Myrdal: "Men det hela var en usel text. Intrigerna intellektuellt omöjliga, skämmiga. Personteckningen erbarmlig. Språket haltar." Ha, där fick Larson en postum snyting! Men Myrdal hade naturligtvis inte varit Myrdal om han inte hade dragit ut linjerna betydligt mer på bredden och djupet. Varför inte försöka hitta texten och läsa själv?

På tal om "själv" så läste jag nyligen (för första gången, tror jag) en av Leif G W Perssons kriminalromaner. Det är sällan jag läser deckare. Har ofta svårt att hålla reda på vem som är vem av personerna, och varför intrigen över huvud taget är intressant. Vill man berätta om samhällets elände går det väl bra utan att en polis med dålig mage och relationsproblem lullar runt mellan seriemördarnas offer ... . Hur som helst misstänker jag att G W blivit för stor för sitt eget bästa, och att han skulle behöva en hårdför lektör på förlaget: "Hördu, det här blir över femhundra sidor. Se till att kapa bort minst hundra sidor, samt jobba på gestaltning av personerna och att intrigen blir klarare. Marsch iväg till skrivarlyan! Och sedan får vi fundera igen på om det är något värt att publicera."

Kufiska kvanta

(För några dagar sedan började jag plita på det här inlägget. Efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att bli 'klart', så jag släpper det i det här ofullkomliga skicket.)

2009 nämnde jag en mystisk företeelse kallad "quantum entanglement" utan att begripa så mycket vad det handlade om. (Det gör jag fortfarande inte.) "Partiklar verkar kunna vara på flera ställen samtidigt, och ha kunskap om varandra trots att de inte har kontakt" skrev jag, och gick sedan över till resonemang om kvantdatorn. En skribent på wikipedia uttrycker det så här:

Kvantmekanisk sammanflätning, kvantmekanisk hoptvinning^[1], kvantintrassling eller kvantkorrelation (även engelskans entanglement används) är ett fenomen, som kan påvisas inom kvantfysiken. Fenomenet innebär att om två eller fler partiklar är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

För mitt språköra låter 'kvantkorrelation' bäst. Någorlunda lätt att uttala, och så antyder det att olika saker är samordnade på något sätt.

Att två partiklar som inte har kontakt med varandra ändå på något sätt kan ändra tillstånd samtidigt, det är en väldigt märklig sak - om det nu stämmer. En konsekvens är att informationen från den ena partikeln till den andra (möjligen) måste ske snabbare än ljuset! Och att röra sig snabbare än ljuset betyder att röra sig bakåt i tiden. Det låter orimligt enligt de lagar vi känner nu, såvida det inte är möjligt i kvantfysikens märkliga värld. Saken måste undersökas.  Och det har kineserna beslutat sig för att göra.

En mängd blänkare har kommit från bland annat Nyhetsbyrån Nya Kina om att världens första satellit för kvantstudier har skickats upp. Den heter Micius efter en gammal kinesisk vetenskapsman som bland annat hade idéer om ljus. Satelliten har redan börjat skicka data till Jorden.

(En undran: brukade inte den här killen kallas 'Mencius' förr i tiden?) Micius är den latiniserade formen av Mo Zi. (Ungefär som att den svenske Linné blev Linnaeus som internationell kändis inom en vetenskaplig värld som ännu skrev på latin.) Micius var ungefär samtidig med Sokrates (400-talet före vår tideräkning) och ses som grundare av den 'moistiska' skolan inom filosofi. Ej att förväxla med den maoistiska skolan som ju tillhör vår tid.

Här är en bild som jag hittat hos NASA. På denna länk finns en del text som talar om mer hur det fungerar för 'Alice' och 'Bob'. Undrar om den kan klargöra någonting (klicka för större format):

Kvantkorrelation i all ära, men jag undrar om inte möjligheten till bombsäker (?) kryptering av datatrafik så att säga smäller högre i det här sammanhanget. I alla fall på kort sikt. Men hur ser det ut om några årtionden? Vilka möjligheter kommer att finnas då (förutsatt att det finns någon mänsklighet kvar som kan utnyttja möjligheterna)? En del drömmer om teleportion. Kanske det går att komma i kontakt med det som möjligen kan vara en super-civilisation - som kanske inte vill ha kontakt med töntar som oss?

Ja, kineserna verkar komma starkt vad det gäller spetsvetenskap. Undrar vad det kan innebära på sikt ...

Tar Expo pengar från Soros?

Det finns folk som tror att en viss George Soros finansierar politiska aktiviteter jorden runt, till förmån för USA:s elit.

Här är en lista som är ett par år gammal. Hela listan ser man här. På sidan 18 syns att Sverige är med i pengarullningen. Några som kallas Expo foundation har fått närmare 200.000 kronor från Soros ...

Med tanke på att Expo väl åtminstone på vissa håll ses som ett vänsterprojekt måste väl bidrag från en känd finansparasit i USA orsaka frågor och höjda ögonbryn. På sidan fem i samma dokument finns en annan svensk mottagare, men där rör det sig om en (enligt wikipedia) "näringslivsprofil". Att sådana säljer sig kanske är mindre märkligt.

Skall bli intressant att se om det kommer någon bekräftelse eller dementi från Expo. En del lär väl gotta sig redan i förväg. Jag trodde att Expo var enbart svenskfinansierat, och det trodde nog de flesta andra också.  

En länk med lite mer underlag.

Landsvägsrövarna tillbaka

18 maj 1876, alltså för 140 år och några månader sedan, halshöggs rånmördarna Hjert och Tector. De hade glädjen och äran (?) av att var de sista som avrättades offentligt i Sverige, efter att ha klantat sig rejält vid ett försök till diligensrån och dödat två personer. De två döda var inte ens på diligensen, utan det var fel vagn ute på landsvägen som H&T gav sig på. Gör man verkligen sådana tabbar när man är en van och förhärdad brottsling?

Är det möjligen dags för liknande resoluta åtgärder mot dagens landsvägsrövare? Det kanske inte bör vara huvudets avskiljande från kroppen (och inte heller det härligt medeltida "dömes till galge och gren" respektive "stegel och hjul") men lymlarna borde  åtminstone hivas ut från Sverige och till en gallerförsedd institution i hemlandet att avtjäna straffet.

Fidel borde får guldmedalj!

If surviving assassination attempts were #Olympic event, #FidelCastro would win gold medal https://t.co/mMk40AmrZV pic.twitter.com/40gFd5gVOF

— China Xinhua News (@XHNews) 12 augusti 2016

Liten korrigering om ryska (förlåt: tyska) posten

I föregående inlägg nämnde jag tyska postverket som inspiration för Lenin. Detta tog jag ur minnet, men det är säkrast att ta en titt på det exakta citatet, och det har jag hittat här. Alltså: Lenin i Staten och revolutionen, författad innan oktoberrevolutionen 1917:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de "enkla" arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri - och framför oss står då en från "parasiten" befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla "stats"-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Med "Kommunen" avser Lenin Pariskommunen 1871.

På tal om föregående, och en del tidigare inlägg, kanske man skulle kunna citera gamle ordföranden Maos uttalande från 1957 om att "östanvinden är starkare än västanvinden". Med tanke på hur 'östern' i form av Kina och Ryssland blåser på, och hur ynkligt 'västern' pustar, personifierad av USA, så kan ju detta uttalande ännu ses som aktuellt - fast kanske på lite annat sätt än vad ordföranden tänkte sig.

Slutet för NEP2?

According to various reports, the Russian government is reconsidering the neoliberal policy that has served Russia so badly since the collapse of the Soviet Union. 

Jo, det har jag sett blänkare om. Men nu kommer en sammanfattning av Paul Craig Roberts och Michael Hudson. Den senare är marxistiskt inriktad nationalekonom. Den förre åtminstone nationalekonom och en gång vice finansminister i USA.

Men varför inte ta några citat från kommentarerna under artikeln först? En citerar den tyske 1800-talsekonomen List som ger frihandeln en känga och talar om vem som tjänar på den:

Any nation which by means of Protectionism and protective duties and restrictions on navigation has raised her manufacturing power and her navigation to such a degree of development that no other nation can sustain free competition with her, can do nothing wiser than to throw away these ladders of her greatness, to preach to other nations the benefits of free trade, and to declare in penitent tones that she has hitherto wandered in the paths of error, and has now for the first time succeeded in discovering the truth.

List dog 1846 och fick beröm av Marx och Engels som det bästa den borgerliga ekonomin kunde erbjuda i Tyskland. - Och så ett citat till. Jag tolkar andemeningen som att det spelar ingen roll vilken etikett man kan sätta på regeringen under olika tider. Möter regeringarna likartade problem över tiden kommer problemlösningarna att vara rätt likartade:

Stolypin is treated in historiography with the same undying hatred as his admirer Solzhenytsin. Stalin was subjected to the same hatred when he introduced the planned economy, puting an end to the plundering of Russia introduced by the NEP (which was one objective of the Bolshevik ‘revolution’).
What is in the plan is the liquidation of NEP2.

Stolypin försökte reformera den efterblivna ryska ekonomin före första världskriget. Namnet Stalin kanske inte kräver någon förklaring. NEP, den nya ekonomiska politiken, infördes av Lenin för att få den ryska ekonomin att fungera tidigt under 1920-talet. Den innebar öppningar för inhemskt kapital och investeringar utifrån. I och med femårsplanerna från slutet av 1920-talet var det slut med NEP-andet. I stället startade en rasande snabb intern utveckling i Ryssland/Sovjetunionen. Och nu jämför den här kommentatorn Rysslands ekonomiska politik efter Sovjets sammanbrott med NEP.

Vad är det som inte fungerat? Om vi utgår från vad Craig Roberts och Hudson skriver (och det är de inte ensamma om) är att de nya ryska ledarna naivt trodde på västlig välvilja när Sovjet avvecklades. Men väst var inte den snälle hjälparen.Väst var inte villigt att behandla Ryssland som en jämlike. Det var plundring och kontroll som gällde. Den neoliberala politiken som ryssarna accepterade under en tid gjorde dem beroende av makter som inte ville dem väl.

Jag gissade ovan att liknande problem ger liknande lösningar, oavsett vem som är ansvarig för politiken. Författarna skriver:

Even Vladimir Putin finds attractive the romantic notion of a global economy to which every country has equal access. But the problems resulting from neoliberal policy forced him to turn to import substitution in order to make the Russian economy less dependent on imports.  It also made Putin realize that if Russia were to have one foot in the Western economic order, it needed to have the other foot in the new economic order being constructed with China, India, and former central Asian Soviet republics.

För att komma ur strypsnaran som det utländska inflytandet utgör måste alltså Ryssland arbeta oberoende av västligt kapital och västliga ekonomiska doktriner, samt bygga goda internationella relationer åt annat håll än fiendemakterna.

Via bloggen Ett nytt penningsystem hittade jag en artikel som behandlar samma ämne som ovan, bland annat ur penningsynpunkt. Författaren, en förmodligen skandinavättling William F. Engdahl, tar bland annat upp ovannämnde List och hans betydelse för den grupp i Ryssland (Stolypinklubben) som nu verkar få formulera den ekonomiska politiken:

The group is in essence followers of what the great almost-forgotten 19th Century German economist, Friedrich List, would call “national economy” strategies. List’s national economy historical-based approach was in direct counter-position to the then-dominant British Adam Smith free trade school.

List’s views were increasingly integrated into the German Reich economic strategy beginning under the Zollverein or German Customs Union in 1834, that unified one German internal domestic market. It created the basis by the 1870’s for the most colossal emergence of Germany as an economic rival exceeding Great Britain in every area by 1914.

Tyskland har ofta varit en inspirationskälla för ryssar. Lenin framhöll det preussiska postverket som en förebild vad det gällde effektivitet. En ledande person inom Stolypingruppen, Sergei Glaziev, har lagt fram följande planer:

... Glazyev proposed a five-year ‘road map’ to Russia’s economic sovereignty and long-term growth. It was aimed toward building up the country’s immunity to external shocks and foreign influence, and ultimately, toward bringing Russia out of the periphery and into the core of the global economic system. Goals included raising industrial output by 30-35 percent over a five year period, creating a socially-oriented ‘knowledge economy’ via the transfer of substantial economic resources to education, health care and the social sphere, the creation of instruments aimed at increasing savings as a percent of GDP, and other initiatives, including a transition to a sovereign monetary policy.

Ambitiöst. Det där sista verkar intressant: en självständig penningpolitik. Denna verkar innehålla ett moment där den ryska riksbanken skall skapa pengar för investeringar. Det låter faktiskt som något som MMT-entusiasterna skulle gilla. Motståndarna hävdar naturligtvis att detta skulle leda till inflation, ett påstående som många med mig knappast är villigt att svälja rätt av. Att sätta fart på stillastående produktiva resurser genom injektioner med pengar borde inte vara inflationsdrivande. Det kan snarare vara ett sätt att få bukt med inflationstendenser, om investeringarna hamnar rätt.

De allmänna målen ser ut så här. Ambitiöst, som sagt, och ett sätt att slingra sig ur det sjunkande dollarsystemet:

Glazyev’s 2015 plan also proposed to use Central Bank resources to provide targeted lending for businesses and industries by providing them with low subsidized interest rates, between 1-4 percent, made possible by quantitative easing to the tune of 20 trillion rubles over a five year period. The program also suggested that the state support private business through the creation of “reciprocal obligations” for the purchase of products and services at agreed-upon prices. As well Glazyev proposed that the Ruble build up its strength as an alternative to the de facto bankrupt dollar system by buying gold as currency backing. He proposed that the Central Bank be mandated to buy all gold production of Russian mines at a given price, in order to increase the ruble gold backing. Russia today is the world’s second largest gold producer.

Ryssland har ju redan varit storkund på guldmarknaden, och det är frågan om den framtida rubeln skall stå på guldfot. När det ekonomiska kaoset, med usel produktion och hög inflation efter revolutionen och inbördes-interventionskrigen skulle bekämpas på 1920-talet spelade införande av guldrubeln en viktig roll. Det var alltså under NEP-perioden, och nu kanske det handlar om det slutliga avvecklande av NEP 2.0 som kan vara beteckningen på de onda Jeltsinåren.

Pålitliga?

Jaha, nu har presidenterna Putin och Erdogan mötts i Sankt Petersburg. Som av en händelse en stad grundlagd av en rysk tsar som hade vissa synpunkter på turkar ... Hur som helst, de båda presidenternas anföranden, samt frågor från pressen, finns här.

Dessutom har det, på brittiskt initiativ, avhållits en telefonkonferens mellan Putin och nya brittiska premiär-damen Theresa May. Undrar vad man säger om det i Washington? Kanske "we are not amused".

Det här är intressant:

Theresa May confirmed the participation of the United Kingdom in high-level celebrations of a memorable historical event in late August – the 75^th anniversary of the arrival of the first British Arctic convoy in Arkhangelsk, several weeks after Nazi Germany’s invasion of the USSR.

Ovanstående bilder är från presskonferensen

Jag är dåligt påläst, men jag har för mig att de första brittiska konvojerna till Sovjet var militära katastrofer: tyska ubåtar sänkte mängder av fartyg i Norra ishavet 1941. Men det väsentliga i det här sammanhanget är att britterna ställer upp, och inte sitter och tjurar som tidigare i år och förolämpar ryssarna.

Den ryska diplomatin är flexibel så länge inte egna mycket väsentliga intressen hotas. Så jag utgår från att Lavrov och hans slipade folk hittar olika sätt att bygga relationer såväl till EU-avhopparen Storbritannien som till den möjliga NATO-avhopparen Turkiet. Nu har ju turkarna haft mycket skumma saker för sig, bland annat i Syrien, men kanske ryssarna kan få dem att sköta sig bättre. Den civila delen av den turkiska eliten kanske är mer intresserad av affärer med vinst än med kostbara militära äventyr utomlands? Och så kan man ju fråga sig om inte engelsmännen till och från är rätt skumma de också - tänk på Libyen och andra dunkla historier i Afrika! Har Theresa May några idéer om det? Och kan hon i så fall rå på den brittiska motsvarigheten till "den djupa staten", de där som sitter i bakgrunden, aldrig har valts, men ändå bestämmer.

Vad gick fel?

Ovanstående är saxat från Svenskan idag. "Vinnare", låter inte det konstigt? Skulle inte undergångens timme slå om britterna röstade för utträde från EU? Skulle inte hela det Förenade Kungariket sjunka i Atlantens vågor? Skulle inte alla aktiekurser sjunka till tröskelnivå (minst!)?

Nä, den här ugglan i mossen har en hund begraven någonstans. Om folkomröstningen "gick fel", ur vems synpunkt "gick det fel"? Kan det vara så att stora delar av den brittiska bourgeoisien är rätt nöjda med att kunna operera friare från (de förmodligen rätt föraktade) byråkraterna och tjänstemännen och politiska föredettingarna i Brüssel?

En global enhetsfront mot globalisterna?

(Det här är en revidering av den text jag lade upp igår. Tyckte det kunde behövas några kompletteringar och förtydliganden.)

***

En artikel på Russia Insider ('Leaders of the World, Putinize!') för tanken till en kinesisk paroll från Maos revolutionära era: "Ena de många för att besegra de få."

Gamle ordföranden Mao tänkte för övrigt väldigt brett när det gällde enhetsfronter, till och med utanför vår egen planet:

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won't go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. For the time being, we will confine ourselves to the question of unity in the Party, in the country and in the world. Our principle is to unite with all those who are capable of doing some good for world peace and the cause of human progress, whether they are foreign Communists or foreign non-Party people.

Detta sade han i ett tal som på svenska kan heta Stärk partienheten och för partitraditionerna vidare. Det var 30 augusti 1956. Texten finns i band fem av Maos valda verk, det senaste (sista?) bandet som officiellt publicerats i Kina. Ytterligare volymer (man hittar dem här) har satts samman utanför Kina, och kan därmed betraktas som mer eller mindre pålitliga, hur man nu vill se det.

Som Mao konstaterade 1956 så är läget dock sådant att det räcker med parti, land och värld att ena sig i. Andra planeter behöver vi inte bekymra oss för. Samma prioritering gäller för Ryssland idag. Det är intressant att notera när, var och hur den ryska ledningen agerar. När, var och varför den inte agerar är också intressant, likaså vem den ser som huvudfienden respektive vilka som är mindre viktiga fiender, och vilka krafter globalt som kan vara möjliga att enas med.

Ta Turkiet, exempelvis. När turkarna sköt ned ett ryskt militärplan kunde en annan sorts rysk statsledning ha tagit detta som motiv för att bomba turkarna sönder och samman - och kanske då ha utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det Turkiet som är huvudfienden ...? När jag putsar på detta inlägg är ett möte mellan Putin och Erdogan på gång. För några månader sedan hade något sådant varit otänkbart.

Eller Ukraina, en riktigt hopplös soppa, bland annat med en officiell hotfull politik mot den rysktalande delen av landet. En rysk statsledning som gav efter för hemmaopinioner som krävde att ryssarna i Ukraina skulle skyddas hade nog kunnat ta över hela området på nolltid - och kanske utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det korrupta politiker i Kiev och nazi-anstrukna ukrainska nationalister som är huvudfienden?

Så kan man gå vidare, exempelvis med ett EU där ledarna går i USA:s ledband och uppträder  fientligt mot Ryssland. EU röstar gång på gång för sanktioner mot Ryssland. Men vad finns bakom ledarna? - Befolkningar som blir mer och mer skeptiska mot den officiella politiken! Då finns det anledning att agera försiktigt och låta ledarna grillas av sina egna i första hand. Även bland eliterna i EU-staterna finns grupper som är mycket kritiska mot den nuvarande politiken, och därigenom får de lättare att agera på ett sätt som på sikt gynnar både dem själva och Ryssland.

Samma sak ser vi i USA, och där har vi något: det är ledarna, "eliten", i USA som är huvudfienden! Inte hela USA, inte hela folket! Det är ledningen i USA som är globalt drivande i kampanjerna mot Ryssland! Utan den drivkraften skulle kampanjen inte finnas! Således är det USA som är nyckellänken i kedjan av aggressioner. Det är den länken som måste neutraliseras, och det görs bland annat genom en mjuk politik mot svagare motståndare samt nära samarbete med andra stater som har konflikter med USA. En motståndare idag kan genom tålmodig diplomati komma ut som mer välvillig i morgon.

Och då kan vi ta och titta åt annat håll och ställa frågan: vilka är det som Ryssland kan ena sig med, där det finns en gemensam fiende och åtminstone vissa gemensamma intressen? Enligt skribenten i Russia Insider:

Today, if we examine the people Russia relies on abroad, we’ll see a significant, consistent trend. All, without exception are traditionalists, conservatives, and therefore, anti-globalists.

Jag undrar över det där "without exception", för det finns ju andra krafter också, Men dessa kanske oftast inte har sådana positioner i sina samhällen att de är något för Ryssland att "rely on".
Ryssland kan när så krävs agera snabbt och beslutsamt (tänk på Krim!), men ofta är det lugnt, eftertänksamt, noggrant och försiktigt. Och det ger utdelning. Kuppen i Turkiet, där USA åtminstone delvis var inblandat, har gjort att den turkiska regeringen lägger kursen närmre Ryssland, men längre från USA och NATO. Följer man resonemanget i artikeln så ligger ett närmande till Ryssland mer i den lokala turkiska traditionalistiska och konservativa elitens intresse än att fortsätta försöka uppvakta EU och ta order från USA. - Och även inne i USA finns stora grupper som kan betecknas som ” traditionalistiska och konservativa”, vilket gör att Ryssland kan driva en sorts enhetspolitik även där.

I en global enhetsfront (som kanske aldrig proklameras officiellt men praktiseras ändå) kommer det givetvis att finnas en massa motsättningar mellan grupper och länder. En del lokala eliter kommer att vara svaga och förrädiska, och låta sig köpas upp eller skrämmas till underkastelse under huvudfienden. En del kommer hellre att slåss inbördes än att uppträda enigt.

Men med en ledare som Putin, som är beredd att lugnt samtala med alla som är intresserade av att samtala, kan det bli resultat med anpassning till de lokala omständigheterna. Detta till skillnad mot huvudfienden som ryter ut order och kräver underkastelse utan diskussion. Eliten i USA, den är "de få" som "de många" kan enas emot och besegra. Hur det sedan blir när/om USA avvecklas som supermakt, det är en annan fråga. Det finns ju alltid risken att enigheten bland segrarna upphör när den sammanhållande kraften försvinner. Men vi får ta en sak i taget.

Tillägg: denna försiktighet kan naturligtvis, som i artikeln i Russian Insider, förklaras med att Putin har tillägnat sig judo-filosofin. Men det är ganska ytligt tänkande. Ett exempel på samma mentalitet i Sovjetisk politik ser vi i augusti 1939. Japan invaderade Mongoliet, men slogs tillbaka av sovjetiska styrkor vid Khalkin Gol. Den sovjetiska militären ville förfölja in på japanskt område i Manchuriet men fick nej på det. Japanerna hade fått nog och angrep inte Sovjet igen. Resultatet blev att Sovjet slapp vidare krig i öster tills man själva var redo att slå till 1945. De sibiriska divisionerna kunde sättas in vid Moskva 1941 i stället, vilket kan ha avgjort andra världskriget i Europa. Det var i väst Sovjet hade sin huvudfiende, inte i öst.

Nu när Sverige fått sin medalj ...

... är det väl bara att förklara OS avslutat, stänga butiken och åka hem!

Sweden's Sarah Sjostrom breaks women's 100m butterfly world record with 55.48 seconds at #Rio2016 pic.twitter.com/mkU83HiwYi

— Team China (@XHSports) 8 augusti 2016

(Inte Sjostrom, utan Sjöström, och har man inte tillgång till ö blir den korrekta skrivningen 'Sjoestroem' - med vänlig hälsning, Bättrevetaren.)

Majsprodukter till sång, dans och musik!

Sovjetisk reklamfilm från 1957, via Twitterkontot Soviet visuals. Det handlar om majsodling:

1955: massive corn campaign led by Nikita Khrushchev. 1957: this cartoon about corn comes out. ("Chudesnitsa") pic.twitter.com/mO3IEjZblY

— Soviet Visuals (@SovietVisuals) 7 augusti 2016

Om någon tycker att det borde kallas 'propagandafilm' kan jag ställa motfrågan: varför kallas det 'reklamfilm' när det är något liknande från västländerna? Det är ju ändå propaganda från någon som vill sälja något.

Ingen skillnad, i alla fall inte till det bättre

Ta det här pedagogiskt och grundligt, så att ingen missar vad det handlar om: sedan 1789 har USA haft vita män som president, och de har alltsomoftast varit fördjävliga. 2008 valdes en president som inte var vit utan brun (brun och svart är olika färger, och Obama är brun på alla bilder jag sett). Han har inte varit bättre än alla fördjävliga föregångare. Nästa kandidat är en kvinna, vilket gör att somliga blir alldeles till sig. Det är gissningsvis samma töntar som var till sig när Obama valdes ("fantastiskt, historiskt, en svart president!") och som nu tror att det skulle bli någon skillnad om USA:s president blir en vit våldsbenägen kvinna. Skillnad? Tja, kanske våldet skruvas upp på en ännu värre nivå ... och sedan kan ju de naiva stå där och gapande undra vad som egentligen hände.

Man kan bara undra vem som skall baxas fram som president efter den otäcka Clinton: dags för en annan kvinna, men nu svart (brun) kanske? Godhet eller ondska sitter varken i hudfärg eller kön, är det så dj-a svårt att fatta?