Folk behöver mat. Kött är mat.
Boskap producerar växthusgaser i stor mängd och är därmed ohälsosamma för klimatet.
Vad betyder det för ekonomin i vissa länder om deras biffkor konkurreras ut av kött producerat på kemiska fabriker?
Kan konstgjort kött smaka lika smarrigt som riktigt?
Och så den filosofiska frågan (här är det alldeles uppenbart frågan om praktisk filosofi): kan vegetarianer äta kött som inte skurits ur levande varelser? (Och därmed få i sig en del nyttiga näringsämnen kanske som man missar om man kör den helt gröna linjen.) På tal om grön linje fanns det för länge sedan en restaurang i Stockholm som hette just Gröna Linjen. Där kunde man exempelvis äta sojabiffar. - Jo, för många är det ju en otrevlig tanke att äta en annan levande varelse, och slakten är blodig, grym och skrämmande, men odlas köttet fram i en fabrik slipper man ju detta, och då kanske även vegetarianer kan ta sig en entrecote med rödvin och den där gula såsen (är det bearnaisesås det heter?) och potatis. (Här sitter man nästan och blir hungrig ...)
Kalvfilé är gott, men skulle du kunna tänka dig att själv sätta kniven i den här lilla kompisen för att skära ut din filé?
Notera den milda ko-blicken. När romarna kallade gudinnan Juno "den ko-ögda" var det inte för att hon skulle vara ko-dum. Men kor kan vara lynniga, så jag går inte gärna in i en hage med kossor - man vet ju inte om de råkar ha en dålig dag!
Kolla vilken häftig uppenbarelse jag fick framför kameran på Djurgården för några år sedan. Skotsk höglandsboskap, en landskapsvårdare som går ute i ur och skur och håller landskapet öppet. Ser läskig ut men lär vara snäll (om man inte går fram och försöker dra iväg med deras kalvar eller så, men det gör man ju inte).
4 kommentarer:
Oh, jag förälskade mig i Highland Cattle för många år sedan, när vi såg dem i Skottland och innan det fanns några i Sverige, och vi funderade senare många gånger på att skaffa oss några, men förnuftet segrade. Det fick räcka med islandshästarna och fåren m.fl. husdjur.
Vad gäller kött, nej jag skulle inte kunna tänka mig att skära ut en filé ur den där kalven, men däremot äter jag utan tvekan, ja ganska gärna, en filé utskuren ur ett redan slaktat ungdjur, och även om det har släppt sig en del medan det levde. Så hemsk är jag.
Höglandskalvarna ser extra roliga ut. Ungefär som lurviga björnar. Och det är nästan svårt att se vad som är fram och bak på dem när de inte går (man får anta att de rör sig med mulen framåt).
Det var som jag misstänkte: du vill inte göra det blodiga jobbet du heller. Och inte jag. Blir det konstgjorda köttet billigt och smakligt kan man förutse en rejäl kris för boskapsuppfödare och slakterier!
Visst kan jag tänka mig att sätta tänderna i en bra biff.
Highland cattle ser imponerande ut med sina stora horn, men det är mycket snälla djur som man inte behöver vara rädd för.
Jag håller inte alls med om att kor är lynniga generellt sett. Kor är snälla djur. Däremot kan enskilda individer vara litet opålitliga, men det är mycket sällsynt. Den stora faran är när de är alltför tama, de har nämligen ingen aning om hur starka de är, vilket kan leda till olyckor.
Vad jag däremot aldrig skulle kunna tänka mig är att ät äta biff gjort på s.k. "vitt kött" som är poppis i Belgien och Holland. Läs här om hur man får fram "vitt kött":
http://fotolasse.se/index.php/samhalle/djurplageri-for-att-fa-fram-vitt-kott.htm
Björn Nilsson:
Vi hemslaktade får under de 15 år vi hade sådana, jag styckade dem och frös in bitarna - och lagade till dem till slut, samt åt dem. Så jag har varit med om det blodiga jobbet. Men djuren var redan döda innan jag skar bitar ur dem och slakten var dessutom tämligen human. De fick stå och käka något gott samtidigt som slaktaren sköt dem i pannan med slaktpistolen. Det gick väldigt smärtfritt, och fåren blev aldrig det minsta stressade.
Så lät vi också våra islandshästar segla vidare till de sällare betesmarkerna när deras tid var inne. Det kostade en hel del att låta slakta dem hemma på gården, men då visste vi att de aldrig behövde skrämmas, bli illa behandlade eller stressas innan de fick dö. Dock åt vi inte upp dem. Där gick en gräns. Dessutom hade de nog varit ganska sega eftersom de var 25 resp. 28 år när de var slut.
Lasse:
Ja det där är bedrövlig!
Skicka en kommentar