"De automatiska stabilisatorerna"

Jag gissade tidigare att finansminister Anders Borgares inhopp i bloggosfären skulle kommenteras i Ekonomistas-bloggen, och fick givetvis rätt. Eftersom Borg var ganska långrandig fick han ett ungefär motsvarande svar.

Men även TCO-utredarna som ofta skriver intressanta saker tar itu med Borg under rubriken En överförsiktig finanspolitik är oansvarigt, och Roger Mörtvik skriver:

Att göra sparsamhet med statens pengar till en så extrem dygd som Borg gör, låter kanske betryggande, men i en kris som är “mer exceptionell än vad vi kanske någonsin har upplevt tidigare” som Borg själv säger, riskerar det att bli en kontraproduktiv strategi.

Om Borg tänker fortsätta att spara sig ur denna exceptionella efterfrågekris kommer slutnotan i form av långsiktiga kostnader för arbetslöshet, minskad sysselsättning, minskande skatteintäkter och låg tillväxt att bli det som verkligen äter upp välfärdens finansiering.

Jag håller i stort sett med, men uttrycket "sparsamhet" låter inte riktigt bra när det rör sig om politiker som driver principen att staten skall ha så lite pengar som möjligt och att man i stället skall ägna sig åt skattesänkningar och eliminering av vinstgivande offentliga verksamheter.

Mörtviks resonemang kunde nog också utvecklas med funderingar om vad som händer i Sveriges och världens produktiva bas nu, samt hur det hänger ihop med samhällenas ideologiska överbyggnader. I vilken mån fungerar äldre typer av ekonomiska stimulansåtgärder i samhällen som är på väg bort från genomrationaliserade fabriker och in i en ny märklig datavärld? Är det inte så att dagens stimulanser kan bereda vägen för en ännu värre krasch om några år?

Både hos Utredarna och Ekonomistas diskuteras de automatiska stabilisatorerna, med andra ord faktorer som kan motverka en lågkonjunktur: när konjunkturen faller sjunker statens intäkter men samtidigt ökar utbetalningar från A-kassan och bidrar därmed till att hålla efterfrågan uppe. Ett fortsatt penningflöde i form av försäkringsutbetalningar i stället för löner gör att kasten i ekonomin för privatpersoner och hela samhället inte behöver bli så häftiga. Ekonomistas skriver:

De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder.

Som vi vet har Alliansen medvetet gått in för att göra det dyrare för folk att vara med i A-kassan, många har hoppat av, och i stället får en del nog försöka få ut kommunal socialhjälp. Men kommunerna har dåligt med pengar, regeringen vill inte satsa så mycket ... . Båda de här bloggarna är ganska tveksamma till hur dessa automatiska stabilisatorer kommer att fungera. Föga ansvarsfullt och politiskt-ekonomiskt taffligt - det kan vara ett omdöme om Alliansens politik. Men det kanske är fel sätt att resonera: de kanske vet jäkligt väl vad de gör, det är bara det att deras ansvar är inte vårt ansvar!


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Island: Store forventninger til rød regering, MJE skriver Skateland Roller Rink - poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Björn Nilsson skriver Att leta utan att finna, Kaj Raving skriver Ocensurerad kapitalism!