söndag 9 augusti 2009

... man måste hitta nya ord

– Och man måste hitta nya ord. Politiken tar sältan ur så många ord. Det säger en gammal politisk konsult som arbetar för socialdemokraterna i många år. Det påminner mig om vad den ryska poeten Tatjana Voltskaja har skrivit: att språket slits av att ständigt användas, det måste förnyas. Hon anser att det är poetens uppgift, dock. Och den politiske konsulten Bo Krogvig verkar inte vara så poetisk, i alla fall inte i artikeln om hans synpunkter på valarbete och propaganda.

Han säger:

Jag har hållit på med valkampanjer i 37 länder och alla de partier som börjar prata om vilken färg de ska ha på ­affischerna, innan de har nån politik, de förlorar!

Problemet här kan vara att i många länder är de flesta partierna i stort sett likadana, mal fram samma liberala smörja. Hur skall man då kunna få fram en politik som märks, som sticker ut mot konkurrenterna? Det blir ju som bensin eller tvättmedel eller andra varor som är likadana vem som än levererar dem - försäljaren måste försöka hitta något originellt som inte har med innehållets kvalitet att göra för att framhålla just sin vara. Och på det sättet får vi meningslösa valkampanjer som mest blir trams och tjafs, perifera "skandaler" och liknande. Det blir viktigare att ha en partiledare som gör sig på bild än att personen i fråga är skärpt och har bra idéer.

Krogvig har också en nyttig skepsis till teknik i sig. Även om internet ger nya möjligheter, och passar dåligt med partiernas gammalmodiga strukturer, är det ju innehållet i politiken som är det väsentliga. Jag antar att framgångarna för Piratpartiet och Sverigedemokraterna bevisar det. De använder såväl gamla som nya metoder (gatumöten respektive webbteknik) men de för då också fram synpunkter som ligger utanför vad "gammelpartierna" klarar av, och får då trots små resurser bra genomslag.

Det kanske kunde behövas några bra poeter som gick in i politiken och såg till att de gamla slitna fraserna putsades upp? Finns det någon bra poetisk omskrivning för "skola, vård och omsorg"? Eller (för att ta något som socialdemokraterna helt glömt bort) socialism? Eller det kanske är lika bra att låta "gammelpartierna" försvinna i historiens glömska - vad är de bra för egentligen? Försörjningsinrättningar för byråkrater, eller ...?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Digital musikförsäljning ökar rejält, Kaj Raving skriver Hur skapar rädsla fler jobb, Niklas Wykman?, Björn Nilsson skriver Sommarfågel och svensk sol. Danska språkövningar, Jinge skriver Våga Vägra Madonna!, kamratwot skriver Jag har inte heller råd, men jag löser det ändå, kimmuller skriver Enighet utåt, debatt inåt

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Annars är just "socialism" ett ord som har slitits till förbannelse och därför förlorat sina innebörder, den ena efter den andra.

Ordet uppfanns på 1830-talet inom det franska välgörenhetsborgerskapet som beteckning på sig själva såsom varande, till skillnad från sina mer hårdhjärtade klassbröder, åtminstone inte asociala. 1848 la arbetarrörelsens beslag på ordet eftersom den ansåg att den gjorde mer för de fattiga än vad välgörenhetsborgerskapet gjorde.

Under det tidiga 1900-talet fick begreppet en lysande framgång. Lenin, Per Albin Hansson, Nehru, bortglömda borgerliga franska politiker som Aristide Briand och Edouard Herriot, ja t.o.m. Hitler ansåg sig vara socialister. Efterhand började folk tröttna på ordet, antagligen pga. att det hade slitits ut av för hård användning. Det är nämligen svårt att se vad alla dessa hade gemensamt - kanske ungefär detsamma som det franska välgörenhetsborgerskapet dvs en ambition att inte vara alltför jävlig mot de fattiga.

Så jag har stor sympati för att man ska komma på nya ord. Såna ord som man själv kan ange tonen på.