Det finns åtskilliga exempel på tveksamma avknoppningar och upphandlingar i Stockholmsområdet. Och det är en gåta att de rödgröna inte tydligt tog upp kampen mot detta i årets valrörelse...
skriver Helle Klein i Aftonlövet idag. Men så fortsätter hon:
Köp- och säljkulturen är en nyliberal uppfinning men alls icke bara omhuldad av moderater. Tyvärr. I det socialdemokratiskt styrda Göteborg verkar upphandlingarna inom byggsektorn ha lett till rena korruptionen. Uppdrag gransknings avslöjande har visat på en härva av mutor och korruption bland tjänstemännen i Göteborgs kommun alltmedan den politiska ledningen hellre velat tysta ner än utreda...
... vilket väl inte kan tolkas på annat sätt än att de är i stort sett lika goda kålsupare hela gänget. Med andra ord är det ingen gåta, det är ett fullt logiskt resultat av vad som försigått inom socialdemokraterna under många år när liberalerna definitivt tagit över och förvandlat ett socialliberalt parti till ett nyliberalt (eller vad det någon som trodde på det där om socialism i partiprogrammet?).
När oppositionen själv sitter med fingrarna i syltburken är det ganska svårt att anklaga de regerande för att snatta. De som drabbas är ändå inte oppositionspolitikerna som har sitt på det torra, men alla människor som på olika sätt kommer i vägen för köp- och säljraseriet. De som är värst utsatta är förmodligen de som normalt skulle rösta åt vänster, så det är inte så konstigt att de tappar lusten när de ändå bara blir svikna.
Den här bilden tog jag 31 maj 2007 på Medborgarplatsen. Ett antal organisationer hade samlat till möte för att protestera mot privatiseringarna på Söder. Här talar Bo Ringholm, känd gammal socialdemokrat, och inte minns jag vad han sade. Vad skulle han säga? Skulle han vara helt uppriktig skulle han bli tvungen att skopa ut sitt eget parti och dess allt aggressivare nyliberala flygel. Det enda socialdemokraterna och vänsterpartiet hade att komma med var "rösta på oss". Jaha, och sedan då? De misslyckades med att fälla en regim som så gott som slagit knut på sig själv genom impopulära åtgärder, så varför skall vi tro att de klarar sig bättre i framtiden? Hade de vunnit valet hade de inte stoppat de nyliberala excesserna, möjligen drivit dem i långsammare takt men ändå fram mot den slutliga kraschen.
PS. Saxade nyss denna haiku från HuffPo:
Whores only sell partKan den ha något med ämnet i bloggposten i övrigt att göra? DS.
of themselves. Don't compare them
to politicians.
13 kommentarer:
Socialdemokraterna har dragit igång en analysgrupp men frågan är om det inte behövs en bredare sådan; i alla fall är det vad vi tycker på Aktivism.info - se http://www.folkrorelser.nu/bloggen/.
S må vara helt korrupt - men har inte ett bredare Folkrörelsesverige ett ansvar för detta? Eller för att eventuell opposition blir så inkrökt som den blir, i småsekter och enfrågegrupperingar som tycks sätta en ära i att vara så små och maktlösa som det bara går?
Visst, det finne globala trender som är svåra att påverka, t.ex. att det mesta av industrin flyttar till Ostasien och med den arbetarrörelsen, men även inom ramen för detta borde det gå att samla sig till en mer kraftfull opposition än vi lyckas med. Det har man ju i de flesta länder i Europa.
Ja, jo, vi har alla ansvar. Men om mänskligheten ändå går under spelar det kanske ingen roll på lite längre sikt?
Jag har hela tiden sett med oro på denna utveckling med sk new public management. På 80-talet var som jag minner det Folkpartiet de som främst gick i bräschen för detta, M var mer de som tjattrade om att det offentliga inte ska äga, typ de fastigheter de permanent använder. Hur privat ägande av dessa fastigheter skulle bli billigare för det offentliga förstod aldrig jag. Hanterandet av det offentliga fastighetsbeståndet sen 80-talet torde vara värt en gedigen utredning, man kan bara undra hur mycket som förslösats i den cirkusen.
Men Fp var den verkliga trojanska hästen, de lismande socialliberala som ville ge intrycket att de stod med ett ben på var sida, partiet för de som inte visste varken ut eller in. Den "snälle" folkpartisten ville ju bara göra välfärden billigare och effektivare. Högersossens bästa vän. Det var här på 80-talet vi såg bolagiseringen av offentliga verksamheter ta fart, det skulle ju bli så mycket effektivare om man slapp den offentliga insynen och "trögheten". Man hann inte blinka förrän de nya politiska aktiebolagspotentaterna valsade omkring med bolagens välfyllda plastkort på krogar och porrklubbar, typ Motala. Ingen kommer väl heller idag ihåg Stockholmarnas finansgeni John-Olle som spekulerade bort invånarnas slantar på optionsspekulation (var det en halv eller en hel miljard?).
Jag tänkte faktiskt på Sölve Konradsson i Motala och den sortens "rörelseidkare". Folk som växte genom taket och skämde ut arbetarrörelsen något enormt. De svalde borgarnas feta beten med hull och hår, och sedan var det klippt. Mao skulle ha påpekat att de föll offer för fiendens sockermantlade kulor. Den ena skandalen efter den andra. John-Olle och optionerna har jag däremot glömt. Strök inte han med i en flygolycka vid Oskarshamn förresten?
Några snälla liberaler fanns det väl, fast rätt många var otrevliga också. Tångfabrikanten Wedén exempelvis.
Nu skanderar de rödgröna i kör att en gång sålt är bytt är bytt och kommer aldrig tillbaks. Struntprat säger jag, ett politiskt beslut kan när som helst t.ex. flytta tillbaks distributionen av gemensamt betalda läkemedel till det offentliga. Nu är väl inte riktigt tidsandan att man "förstatligar" verksamheter, men det finns ingen anledning att förstatliga något för en sådan åtgärd. Det offentliga betalar i stort sett hela notan för de av den offentligt betalda vården förskrivna läkemedlen, en summa i storleksordningen drygt 20 miljarder, och kan när som helst ta hand om denna distribution med egna kanaler. När det en gångs förstatligades var det i grunden av den anledningen. Att man förstatligade var i praktiken ren hygglighet av statsmakten mot landets apotekare. Hade man inte gjort det hade de flesta kånkat när det offentliga hade börjat distribuerat de läkemedlen de betalde och köpte.
Privata apotek har inge gudagiven rätt till distribution av offentligt betalda läkemedel. Erfarenheten säger också att den offentliga distributionen av förskrivna läkemedel var Europas i särklass billigaste. Solid empirisk erfarenhet för att det var det billigaste för den som betalar notan, vi medborgare. Den ekonomiska nödvändigheten är alltid ett starkt argument. Men vänsteroppositionen klarade inte av att formulera detta starka argument, förmodligen därför att man som Sahlin och många fler innerstinne köpt argumentet att det privata alltid är effektivare, inte ens empiriska fakta verkar bita på den ideologiska övertygelsen.
Jag har hört Lars Ohly privat klaga över att det som sålts bort inte kan fås tillbaka. Ryggraden är tydligen inte särskilt stark inom den så kallade vänstern. Som politiker fattar han tydligen ändå inte att det hela tiden handlar om politiska beslut, inte gravitation eller någon annan naturlag.
Jan, jag har kastat ett öga på länken som du gav. Hoppas det kan bli bra diskussioner där. Men jag misstänker att de som egentligen borde ta del av den - de (o)ansvariga politikerna inom oppositionen - inte kommer att bry sig.
England har förstatligat järnvägen igen, har jag läst.
Problemen är globala. New Public Management är ett globalt problem som har lett till lika destruktiva konsekvenser överallt. Och därför också till omprövningar, som givetvis har gått längst i de länder som gick först.
Inte minst har det varit besvärande för politikerna att de har framstått som svaga, trots att detta var ett av skälen för NPM i början: politikerna skulle slippa ansvar för nedskärningar och kunna skylla på "systemet". Men det visade sig att folk inte svalde detta; istället växte politikerföraktet. Och det sved.
Men för att rikta tillbaka uppmärksamheten på oss själva: varifrån kommer den svaghet i den folkliga politiken, som tycks vara värre i Sverige än alla andra ställen? Och hur ska den stärkas?
Ja, det är klart att inga problem löses bara genom att man slänger dem omkring mellan olika grupper utan att angripa problemen i sig. Det blir snarare värre vilket engländarna har upptäckt med sina järnvägar.
Den sista frågan ... tja, det är lugnt tills det inte är lugnt längre, och man vet aldrig i förväg när, var och hur det smäller. Å andra sidan är det trist så länge det inte smäller och folk börjar göra ordentligt motstånd.
Här är en artikel från Australien som berör problematiken.
Rodney Cavalier, ALP historian and a former NSW Labor minister, "Power Crisis: The Self-Destruction of a State Labor Party"
Brutal reform only hope of saving Labor
Det grundläggande problemet är förmodligen i stort det samma som här. Han säger att rejäla partistöd och liknande har varit gjort att man inte längre behöver medlemmarna och mobiliserandet av dessa för val etc. Makten måste flyttas tillbaks till medlemmarna, arbetarrörelsepartier måste åter bli beroende av sina medlemmar. Allt för få har den absoluta makten över parterna och dessa är i huvudsak från den politiska broilerklassen som bäddat in sig i sin skattefinansierade och pensionssäkrade kokong långt från vanligt folks vardag. Snart är bara de medlemmar som är beroende av partiet för sin försörjning. Han har en ide om att det ska vara max fem för de politiska företrädarna sen de arbetade med ett "riktigt" jobb ute i verkligheten.
Miljöpartiets idé alltså.
En skenlösning, tycker jag. Om en organisation är angelägen behövs den inte, då engagerar sig folk ändå och tvingar företrädarna att rätta sig efter medlemmarna. Och om den inte är angelägen hjälper den inte.
Annars håller jag med Björn om att det inte går att reformera uppifrån. I s-fallet skulle bara ett brett fackligt uppror hjälpa, tror jag.
Det var några ansatser till fackliga uppror på nittiotalet, med Dalauppropet (hette det väl) och ytterligare någon aktion i samband med arbetslösheten då. Men problemet var väl att i det ena fallet så var de drivande en grupp fackliga aktiva på mellannivå som hade toppen emot sig och en ointresserad bas nedanför. Verkstadsgolvet i stort var kanske inte så intresserat av att ställa upp för S-märkta kvartsbasar som blev upprörda när de märkte att de stora S-pamparna inte behövde dem längre.
I det andra fallet var det någon karismatisk dam i ledningen tror jag, men hon köptes över på något sätt och försvann. För närvarande verkar det mer som om de tidigare fackliga massorna så att säga röstar med fötterna eller genom att inte göra något alls. Och det är inget vidare det heller.
Rotation på förtroendeuppdrag säger inget om vilken politik som bedrivs, men egentligen vore det bra om topparna fick komma ner till basen då och då och jobba med vanligt folk. Det var tanken bakom kaderskolorna i Kina under Kulturrevolutionen. Något lärde de väl sig när de fick uppleva undersåtarnas vardag.
Även Jan Stenbeck använde sig av den "maoistiska" metoden, alla chefer skulle sitta två veckor i kundtjänsten per år, så även VD.
Undrar om inte även ett ökänt företag som Wal-Mart har haft sådant för sig. Principen i sig är ju inte bunden till någon särskild ideologi. Men om man tittar på S i Sverige så har jag bara hört talas om en enda minister som gått tillbaka till något mer anspråkslöst när ministerjobbet var över, och det var gamle kulturministern Bengt Göransson. Annars skall det vara fina reträttposter, som landshövding, generaldirektör, ambassadör eller liknande.
Skicka en kommentar