Som den här bloggposten, om att Google konstruerar en självstyrande bil. En datorstyrd bil som klarar sig bättre än en människostyrd dito ute i trafiken håller på att utvecklas. Filmerna på bloggposten är av reklamtyp, men bör nog tas på allvar, även om det är ett projekt som kan ta tid att sjösätta i stor skala ... och vad händer då? "Säkrare trafik" kanske någon svarar, men tänker man ett steg längre inser man lätt att den stora yrkesgruppen "chaufför" kan komma att krympa radikalt. Varför ha mänskliga chaufförer i taxi, lastbilar och bussar när en dator gör jobbet bättre och säkrare? Datorbilen kommer att göra att en massa mänskligt arbete i transportsektorn blir överflödigt. (Undrar vad som händer om man kombinerar detta med projekt av typen "elektriska vägar" som jag skrivit om ibland som en kul idé?)
En aspekt av detta som kanske kommer att få betydelse för behovet av ambulanser, sjukvård, poliser och rättsväsende är att slakten på vägarna som orsakas av rattfyllerister också minskar. Eller hur är rättsläget: om en dödspackad person sitter i sin bil ute på vägen, men det är bilen som kör sig själv, kan han/hon räknas som ansvarig om ändå något skulle hända? För även om datorstyrda bilar är säkrare än människor så kan säkert olyckor inträffa ändå.
Vi som är lite äldre minns de optimistiska signalerna från början av åttiotalet om "det papperslösa kontoret". Sedan dränktes man i papper av alla de slag lik förbaskat. Men själva tanken var inte så dum, och den kommer starkt. I stället för tidningar och böcker blir det elektroniska läsplattor. Lennart nämner minskande behov av tryckpressar och tidningsdistributörer. Men funderar man ytterligare några steg så ser man minskande behov inom skogs- och träindustrin, inom kemisk industri och maskinbyggnad. Plus att den nya informationstekniken slår ut mycket av den gamla typen av tidningsredaktion. Den revolution som förmedling av tryckt text via elektronik direkt till läsaren innebär kommer att slå ut mängder av arbeten i många olika branscher.
 |
| Kan vara en bälta - har inget samband med artikeln i övrigt. |
Samtidigt fortsätter den vanliga automatiseringen och robotiseringen av de gamla vanliga fabrikerna, (en del om ny tillverkningsteknik finns här, också uppsnappat via Lennart). De gamla industriländerna står inför valet att gå vidare mot ett tjänste- och vårdsamhälle eller ge upp och gå under. För närvarande är det undergångsscenariot som gäller. Det politiska etablissemanget har inte fått något grepp på vad man skall göra med allt folk som blir över, och det torde bero av att man dels sitter fast i äldre tänkande, dels att det nuvarande kaoset är en mycket god affär för små paraistära grupper - den procent av världens befolkning som väl numera lägger vantarna på bortå fyrtio procent av världens inkomster varje år.
Med andra ord kommer spänningarna att byggas upp alltmer mellan vad samhället gör och vad det skulle kunna göra. Det kan bli en explosiv framtid. Tas arbeten bort med nuvarande villkor är det dåligt för de drabbade, men man skulle kunna vrida processen till något positivt. Att gå från nödvändighetens till frihetens rike, som Marx uttryckte det. Men vi skall kanske inte förvänta oss att vänstern i Sverige skall göra några större insatser för att förklara den utvecklingen.
19 kommentarer:
Sedan industrialiseringen började så har det funnits bakåtsträvare som orat sig för att tekniken skall beröva dem jobben. De är lika fåniga idag som de var för några hundra år sedan.
Nja, står man på gatan utan försörjning så är det inte så kul. Det var därför de sociala skyddsnäten som byggdes upp under 1900-talet i en del länder var så viktiga för att stödja utvecklingen och göra att folk inte behövde vara så rädda för förändringar. Nu rivs det ned. Är det konstigt att folk blir rädda och konservativa igen?
Det finns ju ochså en annan aspekt av det ngh tar upp: Hur många av dessa människor som har gått från jordbruk till industrisamhälle till "kunskapssamhället" har idag arbeten som jämfört med sina förfäder kan kallas kvalitativt meningsfulla? Visst är det bra att vi inte behöver människor som betplockare på åkrarna längre, samtidigt var detta ju folk som faktiskt räknades med i och med att det var det enda sättet att få upp sockerbetorna då. Men vem idag räknar med en telemarketingarbetare eller reklamare som samhälleligt nödvändig arbetskraft?
Man kan även tillägga att om kapitalet får verka fritt så införs arbetsbesparande metoder väldigt sent (järnvägsbyggandet på 1800-talet skedde i stort på samma sätt som de romerska vägarna en gång hade byggts tvåtusen år innan, med skillnaden att 1800-talsrallarna hade även skottkärran/rullebören till förfogande). Arbete som sådant har aldrig blivit korrekt prissatt (det skulle ta undan vinsterna) så då får man ett mycket konserverande system om inte fackföreningar och lagstiftning m.m. tvingar fram byggmaskiner och containers. Som kapitalist vill man få ut så mycket värde som möjligt ur arbetet, paradoxen att det inte är riktigt prissatt skapar å sin sida en rejäl hämsko på arbetsrationaliseringen.
Brist på mänskliga behov att tillgodose är det ingen risk att det blir. Frågan är bara om våra politiker har ett tillräckligt rörligt intellekt för att greppa de stora perspektiven. Av vad vi sett i senaste valrörelsen är det klent med den förmågan.
När det gäller ekonomin som är avgörande för att möta sådant här som egentligen är i stort positiva framsteg har utvecklingen gått mot att fördjupa sig mikroekonomi, dvs mest pseudopetitesser som blåses upp till "stor" betydelse. Som senaste Riksbankspriset i nyliberalism, visst friktioner och asymmetrisk information på arbetsmarknaden ger en viss tröghet i matchningen, men det är knappast därför vi har hög arbetslöshet. Men det är förstås bekvämare att leta efter det man tappat under gatlyktan, speciellt som man egentligen inte alls är intresserad av att lösa problemet. De som har betalt för att inte förstå kommer förstås aldrig att förstå.
När det gäller ekonomi är det i stort härdsmälta hos vänstern men man har ju viktiga pseudofrågor att pyssla med.
Följer man kapitalets logik enligt de äldre ekonomerna så är det det levande mänskliga arbetet som skapar nya värden (jämfört med den tekniska utrustningen som inte gör det). Därmed är det också logiskt att försöka undvika att dra på sig fast kapital i onödan, så länge man kan klara sig med billiga handarbetare. Det är när handarbetarna kan driva upp lönerna som kapitalisterna får impulser till att öka det fasta kapitalet och försöka skära ner det levande arbetet men ändå få högre produktivitet.
Och det där med arbetets kvalitet är intressant. När nästan alla arbetade i jordbruket arbetade de ju alla för den gemensamma överlevnaden. Kan man säga att en telemarketing-stackare gör det?
Teckentydarn: Det kanske är ett grundfel att en del människor under de senaste årtiondena har försökt behandla makroekonomi som om den vore mikroekonomi, och därmed kommit fram till ganska konstiga ideer? Tanken att en stat fungerar ungefär som ett hushåll exempelvis, trots att ganska få hushåll av begripliga skäl tillverkar egna pengar. Har man den uppfattningen att "one size fits all" blir det svårt att se hur man skall komma åt exempelvis massarbetslöshet. Blir den svår och långvarig kan man ju alltid skylla på strukturkriser som inte går att påverka med offentliga åtgärder (tror man).
När industrin gjorde sitt intåg ville folk inte alls bli fabriksarbetare, det betraktades om närmast omänskligt att stäng in folk på dessa hemska ställen hela dagarna. Man fick ta fattighjon, fångar och liknande som inte hade något val och inte kunde smita från fabriksarbetet.
Hette han inte Erik Johansson som skrev om "Fabriksmänniskan"? Ja, vem vill bli förvandlad från levande människa till bihang till en maskin som man inte har någon makt över? Det är klart att fria människor inte frivilligt sökte sig till de nya fabrikerna, Marx skrev om det.
Det där varierade. Det var självständiga hantverkare i England som såg industriarbetet som en förbannelse; bonddrängar och backstugusittare i Sverige såg det snarare som en befrielse och en öppning mot nya horisonter.
Allt beror på a. vad man jämför med, och b. vad man gör av det. En industriarbetsplats kulturellt dominerad av en stark hegemonisträvande arbetarrörelse behöver inte vara så dåligt.
Hur man nu ska översätta det till dagens termer.
Översätta till dagens ...? Kanske en offentligt eller kooperativt ägd industri med trevligt kort arbetstid och i övrigt goda och stimulerande arbetsförhållanden som ligger i ett samhälle som också är gott och stimulerande.
PS. Arbetarföräldrarna för femtio-sextio år sedan var nog ganska glada när de kunde se sina barn ta sig bort från fabrikerna och i stället in på kontor och andra arbetsplatser som inte var just fabriker. DS
Björn: Ditt PS - ja, allt beror på vad man jämför med.
För en genomsnittlig pakistanier eller honduran eller somalier idag vore nog industriarbete en välsignelse. Tyvärr använder USA/EU/Japan sin makt att förbjuda dem detta, i namn av "frihandel" och "komparativa fördelar".
På femtiotalet, när utvecklingsoptimismen var som störst, sade min pappa att omkring år 2000 kan vi alla bara gå ner till jobbet en gång i veckan och trycka på en knapp. Det vill säga han kunde inte föreställa sig att stat och företag skulle föredra att låta en enda person trycka på alla knapparna åtta timmer/dag och resten skulle bli arbetslösa, utan han tog för givet att vi alla skulle dela på arbetsuppgifterna.
Tjo vad han bedrog sig.
Men, det är klart, det var på den tiden då folk trodde på socialdemokratins goda vilja, att partiet värnade om alla välfärd.
PS:
Dessutom har jag för mig att den lösning S använde sig av på 60- och 70-talen var att låta den offentliga sektorn växa och på det sättet se till att alla människor fick något med av de teknologiska framstegen.
Som det sagts: Det var bättre förr, ju förr dess bättre.
Att bygga den offentliga sektorn var en förutsättning för att den privata skulle fungera smidigare. Nu har privatnissarna växt upp till himlen och ser det offentliga mest som en kassakista att plundra, och där har de hjälp av högern i SAP. Kanslihushögern som den kallades när de ännu satt kvar i regeringen.
Redan Keynes antog att hans barnbarn inte skulle behöva arbetar mer än ett par timmar per dag.
Med förutsättningen att det var bättre förr är varje dag bättre än den som kommer i morgon. Man lever helt enkelt i den bästa möjliga tiden varje dag.
Teckentydaren. :-) Den ska jag komma ihåg
Eldorado
Teckentydaren:
Nej då, inte alls. Man lever inte alls i den bästa dagen varje dag. Jag levde i politiskt ett bättre Sverige för trettiofem år sedan (dessutom var jag yngre och det var rätt bra att vara ung då).
Bra och bra ... det beror väl på. Tillhör man den rikaste procenten av Jordens befolkning är det väl rekord nu. Aldrig har den kontrollerat så stora resurser. För många av de övriga är det inte riktigt lika bra, men det varierar ju också beroende av omständigheterna. Delar av Tredje världen lyfter sig, de gamla industriländerna faller tillbaka.
Skicka en kommentar