Web commenters have noted that the diplomatic cables now released reflect the USA's political agenda, and there is even a substantial wedge of the blogosphere which suggests that Wikileaks are therefore a CIA front. This is nonsense. Of course the documents reflect the US view – they are official US government communications. What they show is something I witnessed personally, that diplomats as a class very seldom tell unpalatable truths to politicians, but rather report and reinforce what their masters want to hear, in the hope of receiving preferment.
There is therefore a huge amount about Iran's putative nuclear arsenal and an exaggeration of Iran's warhead delivery capability. But there is nothing about Israel's massive nuclear arsenal. That is not because wikileaks have censored criticism of Israel. It is because any US diplomat who made an honest and open assessment of Israeli crimes would very quickly be an unemployed ex-diplomat.
Detta kan vara en rimlig förklaring till varför det är "konstiga" luckor i Wiki-läckorna (ännu så länge, i alla fall, vi kan ju hoppas på att det kommer läckor från Israel och annat håll så småningom också). Citatet kommer från Craig Murray, en engelsk diplomat som fick sparken för att han inte gillade tortyren i Uzbekistan. Han säger att tjänstemännen rapporterar vad de tror att chefen vill höra. Och det är ju ett förhållande som råder på många arbetsplatser, inte bara inom diplomatin. Nu tycker många att det är viktigt att diplomatisk korrespondens hålls hemlig, och det kan vara så i en del fall, men hemligstämpeln borde inte gälla förvrängda och direkt farliga världsbilder vill jag hävda.
Jag tittade på socialdemokratiska netroots (varför utländsk titel på en svensk hemsida?) men där kan inget uppror mot Sahlins och Ahlins ambassadeskapader ännu skönjas. Ingen som tur skjuta skarpt mot ledningen?
2 kommentarer:
Det är förstås en sak att de inte rapporterar åsikter som inte ligger i linje med USAs utrikespolitik. Men nog skulle jag tro att de rapporterar vad t.ex. Israeliska politier sagt till dem och inte vad de önskar att de sagt.
Det är ju också så att det är de lydiga som följer reglerna som klättrar i hierarkin, de har också långa akademiska utbildningar som till sin natur drillar dem i att lyda och följa reglerna. En undersökning under Vietnamkriget visade att ju högre utbildning folk hade desto större tilltro till vad presidenten, toppolitikerna och generalerna sade.
Här uppstår en paradox, utan kunskap som vanligen fås genom stort mått av (ut)bildning är det svårt att på ett seriöst sätt vara kritisk och ifrågasätta makten men ett stort mått av utbildning gör även folk lydiga och lojala mot systemet.
Man får väl förutsätta att inte bara diplomaterna, utan de vars ord de rapporterar, ofta är noga med att säga det som de tror den slutlige mottagaren av rapporten kommer att uppskatta. Det finns med andra ord serier av källkritiska problem att bena upp om man vill vaska fram sanningen ur diplomatposten.
Och den som klättrat en bit i karriären vill väl oftast inte riskera vad som uppnåtts genom att säga eller göra något obekvämt.
Skicka en kommentar