lördag 31 december 2011

Årsslut. Kinas nya femårsplan för rymden

Det går mot slutet av ett rörigt år och jag har inte lust att göra några sammanfattningar, och inte vet jag om det är någon idé att skvätta ut förutsägelser inför 2012 heller. Det ramlade in en gratistidning nyss, och där förutspådde några glada fastighets(skojar)mäklare att "det går uppåt" 2012 igen. Fa'n trot, särskilt när en part i målet skall vara prognosmakare. Men att Jorden inte går under den 21 december 2012 tror jag är en rätt bra prognos. Skulle så ändå inträffa får ni väl komma och kritisera detta den 22 december! "Haha, vad säger du nu va, titta, hela Jorden har bara försvunnit i ett svart hål fast du inte trodde på't."

Den svenske trubaduren Bernt Staf uppges för länge sedan (omkring 1980 tror jag) ha sagt att framtidens stora frågor blir demokrati och miljö. Ser man ut över världen idag är tanken inte så dum. Miljökatastroferna står som spön i backen, och demokratin - den som nyss var så omhuldad (officiellt i alla fall) ersätts av "teknokrater" utan att den fina borgerligheten reagerar. Samtidigt mullrar det nedifrån på alla kampfronter - från de fredligaste till de beväpnade - och nya omvälvningar är inte otroliga under kommande år. Med tanke på att många regeringar verkar obevekligt inställda på att göra den pågående ekonomiska krisen värre lär orsakerna för människor att revoltera inte bli färre 2012. Det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna!

Varför inte bara ta en annan men kanske inte så uppmärksammad företeelse som träder i kraft nästa år: Kinas nya femårsplan för rymdprojekt! Det har redan väckt viss uppmärksamhet att Kina bygger sitt eget system för satellitnavigering. Man blir därmed oberoende av vad USA vill dela med sig vilket orsakat en del gnäll.

Jag minns när jag rattade på en radio för oerhört länge sedan (1970, väl?) och fick in Pekingradion - och det var just den dagen Kina hade skjutit upp sin första satellit. En liten metallkula flög runt Jorden högt uppe och spelade Östern är röd med tunna plingande toner i rymdbruset.

Det har hänt mycket sedan dess. Och det skall bli mer enligt den nya femårsplanen: rymdlaboratorier, bemannade rymdstationer, rymdfärjor, fler sonder till Månen och så småningom skall människor skickas dit också. Tydligen siktar man på utforskning av asteroider och astronomiska objekt längre bort (det svarta hålet mitt i Vintergatan!), samt på system för att upptäcka rymdskrot och farliga föremål på väg mot Jorden. Det sista kan vara viktigt ifall en jättemeteor skulle hamna på kollisionskurs med Jorden. Av jordisk nytta blir också ett större sortiment satelliter för kommunikation och meteorologi.

Fascinerande. Kina ligger ännu efter USA och Ryssland vad det gäller rymdteknologi, men frågan är om man inte på sikt kan köra om? Egentligen borde detta illustreras med raketer som drar upp i rymden, men jag avslutar detta års bloggande med lite klotter i form av en tecknad framtidsönskning om pigga vårfåglar om några månader!

Inte så vältecknad, men jag tycker själva tanken bakom är god ändå: det kommer en vår så småningom!

Gott Nytt År från bloggare Björnbrum!

fredag 30 december 2011

Mönster - fotobilaga

Man kan se mönster överallt. Man ser dem i kombinationer av stenar ...

... eller kanske i fälten mellan stenar. Och man ställer måhända frågan varför ett gråvitt block befinner sig bland de gråröda stenarna ...

Det stålgrå och det rosa möts på ett vackert sätt


I dessa tider kan man studera mönster som uppstår i en nästan helt frusen vattenpol på en grusväg ...

... eller med fantasins hjälp få det till att "här är det två stora vaksamma ögon som tittar upp".   Det är lite drag av tuschteckning eller akvarell här.

torsdag 29 december 2011

Är det bara dåliga upphandlare det handlar om?


Jag funderade på om jag skulle klämma dit etiketten 'humor' på det här inlägget eller inte. Nu fick det bli så, speciellt Max Gustafsons teckning nitar ju den dumliberale fifflaren så det visslar om det, men egentligen skulle nog  'tragedi' eller kanske 'rena dj-a skojarfasoner' vara bättre som etiketter för det avhandlade ämnet!

Det har kommit fram olika motiveringar till varför det gått som det gått med delar av åldringsvården. En är att man inte alls lovade att det skulle bli bättre, man hade bara lovat 'valfrihet' (vilket man talar om först nu, nu när det verkar som valfriheten kan leda rätt ner i helvetet).  Fast är privatisering det goda syftet kanske det inte gör så mycket om man slirar med sanningen när projektet skall pratas igenom? Det påminner om skojeriet med EU-omröstningen där allt skulle bli bättre och man 'glömde' att tala om en del otrevliga saker innan rösterna avgivits. De mindre trevliga sakerna fick komma fram senare.

En annan motivering är samtidigt ett klagomål: de offentliga upphandlarna som köper in äldrevård är för dåliga sägs det. Det låter bestickande i första ledet: man måste ju skriva in villkor som säkrar kvalitet i kontrakten! Men kan vi acceptera ett sådant tänkande? Accepteras det på annat håll? Om jag säljer en säck potatis och hävdar att det är prima vara, men det visar sig att det ligger prima vara överst och oätbart skräp längre ner torde jag vara både moraliskt och juridiskt skyldig till bedrägeri. Det finns säkert paragrafer i Köplagen som köparen kan åberopa för att häva köpet och få ersättning.

Kan man behandla gamla och sjuka människor sämre än en säck potatis? Är det inte ett moraliskt haveri att använda kontrakt med brister för att leverera skit men samtidigt ta ut feta ersättningar för det? Kanske vi kan se hur två moralsystem stöter samman här, och det är intressant att se hur kampen mellan dem utfaller. Den kapitalistiska moralen har kapitalets förökande som ledstjärna, allt annat underordnas om inte andra krafter, andra moralsystem, griper in. Motkraften är den moral som sätter människans välbefinnande högre än kapitalets förökande. Det är det som reformisterna inom arbetarrörelse och socialliberal rörelse kämpade för under många år, men där man nu verkar ha givit upp.

Adam Smith hävdade att det inte är människovänlighet utan egenintresse som driver företag och tvingar dem att ta hänsyn till kundernas intressen. Det är ett system som bygger på att människor utnyttjar varandra, att man hjälper andra i syfte att hjälpa sig själv. Se originalcitatet nedan och fundera vidare.

Det är bryggaren, slaktaren och bagaren i hans exempel som möter den enskilde köparen. Dessa småföretagare i Smiths 1700-tal står öga mot öga med kunderna och har ett direkt intresse av att inte stöta sig med dem genom att leverera undermåliga varor och tjänster. Men vad händer när säljarna blir jättestora företag som dessutom kan ha politiska trådar att dra i? Det är den situationen vi har idag. Det är inte möten på tu man hand längre, det är Jätten Gluff-Gluff som tittar ner på den enskilda människan och lipar.

Offentliga tjänster som är ibland är väldigt känsliga eftersom de hanterar människor (inte potatissäckar) säljs ut. Det blir inte välmenande idealister som tar över dem. Men skulle vi faktiskt inte kunna kräva det? Skulle man inte kunna kräva att säljaren uppträder på ett sätt som är moraliskt godtagbart ur de flesta människors synvinkel - även om inte varje detalj skrivs in i kontraktet? Och om säljarna, de stora feta bolagen, skulle avvisa detta så är det väl bara att sparka ut dem. De tjänar inte våra intressen, de parasiterar på offentliga medel, de kan försvinna, vi vill inte ha moderna versioner av gamla tiders fattigauktioner!

Socialister/kommunister hävdar att varje klass har sin moral. Kapitalet visar sig vara moraliskt solkigt. Dess moral tillhör en epok som nu bör avslutas så fort det går.




In civilised society he [= människan] stands at all times in need ofthe cooperation and assistance of great multitudes, while his whole life is scarce sufficient to gain the friendship of a few persons. In almost every other race of animals each individual, when it is grown up to maturity, is entirely independent, and in its natural state has occasion for the assistance of no other living creature. But man has almost constant occasion for the help of his brethren, and it is in vain for him to expect it from their benevolence only. He will be more likely to prevail if he can interest their self-love in his favour, and show them that it is for their own advantage to do for him what he requires of them. Whoever offers to another a bargain of any kind, proposes to do this. Give me that which I want, and you shall have this which you want, is the meaning of every such offer; and it is in this manner that we obtain from one another the far greater part of those good offices which we stand in need of. It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.

Adam Smith Wealth of Nations

onsdag 28 december 2011

Religiöst underhållningsvåld

Många tycker att religiösa människor, som präster och munkar, bara lullar omkring utan att göra så mycket och mest verkar vara trist-nissar. Men åtminstone i födelsekyrkan i Bethlehem är det andra och friskare tag. Om man kollar den här HuffPosten så finns där också en film som visar hur armeniska och grek-ortodoxa kristna personligheter går loss med kvastar - mot varandra. Jag tror det är en årligen återkommande ritual i just den kyrkan, med olika samfund som bankar på varandra i kamp om varje millimeter av den heliga platsen. Vad skulle den gamle fridsfursten Jesus Josefsson säga om detta? Eller man skulle ju kunna tänka sig att moder Maria uppbragt skulle hyssja ner fridstörarna med hänvisning till att barnet måste sova.

Fast jag tror nog att asiatiska kamp-munkar av buddhistisk sort hade varit bättre på att slåss med kvastskaften än de här kristna amatörerna. Är det inte kendo det kallas när folk slår varandra i skallen med bambukäppar? - För en del år sedan kunde man läsa om hur två buddhistiska grupper fajtades så blodet skvätte om makten över ett kloster i Korea. Vete fasen om inte en eller ett par blev ihjälslagna också. Kul när alla kämpar om vem som har den sannaste tron!


Ja, Jesus var ju inblandad i det här, och låtom oss minnas den fina tyska vagg- och julsången STILL STILL STILL weils Kindlein schlafen will:

söndag 25 december 2011

Vad vill vi med Kina?

Ola Wong skriver tankeväckande om Kina och världen, inklusive Sverige. Kinesiska investeringar i exempelvis infrastruktur skulle kunna vara ett stöd till Europa. Men om det skall vara något som tjänar båda parterna visar erfarenheten ...

... att om européerna ska vinna på den situationen måste det finns en genomtänkt strategi. Allt kokar ner till frågan: Vad vill vi med Kina?

Problemet är att Sveriges politiska och ekonomiska elit är uppvuxen i en annan tid och saknar relevanta kunskaper. ... .

Många [i eliten] har studerat i USA, eller, som Carl Bildt, arbetat ute i Europa. Men Carl Bildts enda nämnvärda Kina-initiativ är att han la ner (!) konsulatet i megastaden Guangzhou/Sydkina. I stället öppnade Halmstads svar på Henry Kissinger ambassader i de heta tillväxtsmarknaderna Afghanistan, Sudan och Vitryssland. Det var ju trots allt ett afghanskt bolag som köpte Volvo.

Ha, där fick Calle Stropp en känga!

Wongs artikel glider lite hit och dit. Jag är inte säker på att eventuella problem i de mer krishärjade delarna av Europa är relevanta när man diskuterar förbindelserna Kina-Sverige (Grekland kan vara mer beroende av snabba insatser österifrån) men det finns ändå en generell slutsats som håller:

Antingen blir man proaktiv eller medsläpad av utvecklingen. Om Sverige väljer förstnämnda krävs en big bang av Kina-kunskap.

Samtidigt bör man väl erkänna att Sverige är ett rätt litet land i sammanhanget, vare sig man är tidigt eller sent ute. Det gäller att välja områden där vi har bra kunskaper och där kineserna är intresserade av satsningar, som exempelvis på miljösidan. Där skulle några framåt ministrar kunna göra mycket för att smörja upp förbindelserna, men hur fungerar det om ministären i stort styrs av en liberal politik som går ut på att politikerna inte skall göra något (utom att lyfta löner och arvoden). Om Sverige inte har en intelligent näringspolitik inåt så lär det bli svårt att få en utåt. Handlingsförlamningen vad det gäller Saab - där det nu ser ut som om stora mänskliga och materiella resurser slängs på soptippen i stället för att återanvändas och utvecklas - är förskräckande och bådar illa för framtiden.

fredag 23 december 2011

Radio Björnbrum

Här är ett litet och förmodligen svårsmält ljudexperiment, men om tekniken fungerar och du har ljudgrejorna inkopplade på din dator så lär det höras saker om du trycker på den här länken.

I övrigt antar jag att intresset för att skriva och läsa bloggar de närmsta dagarna är mindre än intresset för vad tomten och julbordet har att bjuda på, så jag önskar bara er alla

God Jul & Gott Nytt År!

torsdag 22 december 2011

Konjunktur eller något djupare?

För några dagar sedan meddelades att prognoserna för julhandeln skrivs ned och att mellandagsreorna är igång trots att några mellandagar ännu inte inträffat. (Om man inte tycker att livet just nu ändå känns som en seg jäkla mellandag mellan det gamla förbrukade och det nya fina som vi ännu inte kommit fram till.) Är det dåliga konsumerandet något som beror på konjunkturerna - det ser ju ganska skakigt ut just nu? Är det, som en del framhåller, orsakat av att det blir svårare för folk med bostadsrätter eller hus att använda dessa för att ta nya lån och bli ännu mer skuldsatta? En del pratar ju om att kreditsamhället håller på att gå mot sitt ände, konsumtionen har hållits igång av en jättelik kreditbubbla som inte är hållbar längre. Till slut kommer en räkning som måste betalas med riktiga pengar, eller leda till konkurs.

Det är säkert så. Många tittar på sina privata finanser och känner att pengarna inte kan rulla lika fritt som tidigare. Man blir försiktigare helt enkelt. Det är inte bara oroande konjunkturer, utan det målmedvetna raserandet av efterkrigstidens välfärdssamhälle som spelar in. Vad betyder sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa, ålderdom eller andra personliga påfrestningar för den personliga ekonomin, måste jag bunkra upp jättelika privata försäkringar för att kunna klara mig i stället för att lita till gemensamma offentliga system?

Men det finns ytterligare en faktor som bör tas med i bilden. Den beskrivs delvis här. Vad som sägs är en sak som även neoklassisk nationalekonomi känner till men kanske inte tar på allvar: avtagande tillfredsställelse av ökande konsumtion. Det är fint med en brakmåltid om man är hungrig, men äter man två, tre, många brakmåltider på rad blir nöjet av varje nytt mål allt mindre. En Filippa Bergin har bildat ett investmentbolag som skall hugga tag i den nya (?) trenden med ...

... en ny ekonomi som fokuserar på kunden och relationen till kunden. Eftersom affärsidén inte är bara effektiv produktion så kan bolagen vara med kreativa i att hitta lösningarna på kundens önskningar, på andra sätt än genom att sälja en produkt. Jag ser en ny tid med affärsidéer som inte bygger på ett volymuttag av resurser. Man kan säga att vi ersätter arvet efter industrialismen, säger Filippa.

– Jag är inte tillväxtkritiker och det här betyder inte att försäljning och affärsverksamhet går under – utan det handlar om en anpassning och utveckling av tjänster och produkter som blir mer hållbara och behovsanpassade, säger Filippa och konkretiserar. Jag vill inte köpa leksaker till mina barn, utan jag vill ha glada lekande barn, Jag vill inte äga en bil i innerstan, utan jag har ett behov av transporter.
Dels tycker jag mig ha hört parollen "sätt kunden i centrum" tidigare (samt, när det var jobbigt att klara leveranstiderna: "sätt kunden i väntrum"), dels låter det här som någon sorts variant på "grön kapitalism" som jag är misstänksam emot. För mig låter det som "sista striden det är" för kapitalismen, den letar förtvivlat efter utvägar att fortsätta att vara sig själv men med ett vänligt ansikte. Det tvivlar jag på är hållbart. Kapitalism är ju verkligen kapitalism, vinsten är det yttersta målet.

För att ta ett kanske extremt exempel: Det statliga Systembolaget kan drivas åtminstone med delvis inriktning på att få folk att inte dricka så förbannat, en privat spritbutik har vinstmaximering att hålla sig till. Kommer så kallad grön kapitalism att innebära att den fortgående förödelsen av planeten vi lever på hejdas, eller kommer den att fortsätta fast bakom en grönmålad kuliss? - Om man inte är tillväxtkritiker så är det fråga om hur mycket man har att komma med vad det gäller framtidens ekonomi, för det finns uppenbara möjligheter att det blir ned- och omväxling av vad vi nu gör som blir den verkliga utmaningen, inte att köra på som tidigare fast under en ny etikett. Samtidigt så verkar det här mer tjänsteinriktat, och tjänster skall väl slita mindre på miljön antar jag.

För att ta det positivt så ser jag den här möjligen avplanande konsumtionskurvan som en tendens som kan få hela systemet av rovdrift av människor och natur att på sikt försvinna. Bortom konjunkturer, peak-oil, kreditbubblor och konsumtionströtthet kanske finns något annat som ganska få människor ännu vågar tala om. I stället för att växla spår kör man vidare med olika nya varianter som i stort sett handlar om att vi (vilka som nu räknas som 'vi'?) skall ha det som tidigare fast lite bättre. Det vore bättre att säga att vi skall ha det bättre, nämligen ett värdigare liv för oss alla, utan att någon skall sitta och räkna vinst hela tiden. För gör man det - sätter vinsten som det centrala - blir slutet av historien någonstans i trakten av Carema. Vill vi ha det så?

(Jag försökte titta på hemsidan för Bergins investfirma för att få mer upplysningar, men den angavs vara under konstruktion.)

Nästan var sjunde tysk ...

... lever under fattigdomsgränsen meddelar Sveriges Radio. Det är uppseendeväckande, inte riktigt lika illa som i USA, men det närmar sig. Cirka tolv miljoner tyskar, 14-15 procent av befolkningen, har en nettoinkomst som ligger under 60 procent av den genomsnittliga tyska nettoinkomsten. Och detta har hängt kvar i åtminstone fem-sex år nu, trots påstått goda tider. Men det kanske inte är så konstigt, och det kanske inte alls är så att en välskött tysk ekonomi står emot slarvputtarna söder om Alperna. En intressant detalj är att fattigdomen inte bara gäller gamla Östtyskland utan också Berlin och i gamla västtyska Ruhr.

Hur skall man tolka det här? - Kanske som att ett låglöneproletariat permanentats på grund av diverse 'reformer' (kvar sedan 'den rödgröna' regeringens tid), samt att Tysklands exportöverskott kan ha en del i det hela. I stället för att konsumera produktionen hemma tas en del av efterfrågan bort genom låga inkomster och dålig inkomstutveckling, och då exporterar Tyskland sönder de mindre produktiva och fattigare delarna av EU. Samtidigt lånar man pengar till dem på ett hejdlöst sätt och kräver återbetalning av hela världen när upplägget rasar ihop. När länderna med importöverskott inte orkar längre utan deras konsumtion av importvaror - bland annat från Tyskland - minskar kommer det naturligtvis att slå tillbaka även på tyskt näringsliv. Men när spekulationskapitalet med bankerna i spetsen har ledningen kanske det inte betyder så mycket för Merkel & Co? Industrier må falla men bankerna räddas, till varje pris!

En kortversion av det här kan vara: Tyskland producerar armod på hemmaplan genom att producera armod i utlandet.

Jag tittade på tyska die Linkes hemsida, och de har en kommentar. Frågan om de har kraft att orka göra något. Och har de tyska socialdemokraterna tuktats nog för att ha lärt sig en läxa och bli bättre? Som alltid: mer frågor än bra svar!

onsdag 21 december 2011

Ett spöke går runt i Europa. Och nr. 3000

Det här är det tretusende publicerade inlägget på den här bloggen. Puh, så många ord! Och det får bli ett tips-inlägg igen från den läsande intresserade allmänheten. (Tack, Jan!)

"Varje förnuftig människa idag måste utöva kapitalism-kritik" citeras en tidigare generalsekreterare för tyska högerpartiet CDU ha sagt. I inledningen till artikeln där detta citeras återkommer en ny version av vad Marx skrev i Kommunistiska Manifestet 1848: Ett spöke går runt i Europa. Men nu är det inte kommunismens, utan finansmarknadernas spöke som är i farten, och det erövrar dagligen makten. Artikelförfattaren pekar på det obefintliga motståndet från den gamla arbetarrörelsen (nåja, lite motstånd syns ibland, men långt ifrån tillräckligt) och något som är ännu värre: arbetarrörelsens politiska gren administrerar kapitalets angrepp mot folkens levnadsvillkor tills den kastas ut från regeringarna, och den fackliga grenen tycks fortfarande tro att det finns möjligheter till en 'social dialog' där man sitter ned med regering och kapital och beslutar till det allmänna bästa. Men vad rörelsens nuvarande ledare tycks ha glömt är den kamp som man en gång måste föra för att komma fram till dialogerna, massmobiliseringarna och strejkerna. Och då finns det inte stora möjligheter till framgång.

En artikel på norska, men omöjligt skall den väl inte vara att läsa! Det här är något att drämma i skallen även på svenska fackliga representanter som inbillar sig att 'social dialog' fungerar utan att man sätter kraft bakom orden.

Till språkets försvar


Återigen slår jag till och gör bloggpost av ett tips som en läsare stoppat in i en kommentar, nämligen i detta fall Susanne som påtalat existensen av Språkförsvaret.  Jag kollade Språkförsvarets hemsida, och där finns det mycket intressant, bland annat en massa nyttiga länkar.

Jag tog mig frihet att klippa ut en halv 'berglinare' därifrån, där ser man ju vad mycket av dagens språkförsvar handlar om. Nämligen att motverka personer med knaper kunskap i engelska som ändå skall vara någon sorts språkprofeter för engelskan.

När jag arbetade på det stora industriföretaget i slutet av förra årtusendet bestämdes av engelska skulle införas som 'koncernspråk'. Följden blev en massa papper skrivna på taskig engelska, förutom av den minoritet som hade engelska som modersmål och som kunde sin sak. Om man i övrigt vann något på det vet jag inte. Jag pratade med en direktör som hävdade att folk trodde att han var engelsman, men det vete fasen ... . Hade jag varit engelsman/amerikan hade jag nog snarare uppfattat det här som en komisk krumbukt av rövslickande svenska småskuttar.

Frågan är om ens engelsktalande är så bra på engelska alla dagar. Jag pratade vid ett tillfälle med en bildad gentleman från Pakistans Northwestern Frontier Province, och han hade en del att invända mot engelsmännens kunskaper i engelska ... 'especially the working class'. (Vad säger det oss om engelskt klassamhälle och engelska skolor?) Vill man läsa engelska på riktigt hög nivå kanske den skrivs av en indier, men då kan det vara så avancerat att det är fråga om hur mycket man förstår av det! Att engelsmannen idag skulle prata som Shakespeare kan vi glömma! Vad jag hört så förstår engelsmannen av idag knappt vad Shakespeare skrev om det framförs i originalversion!

Antropomorfisering - jajamen!

En av mina läsare har klagat över antropomorfisering (stavade jag rätt där?), vilket torde innebära att man tillskriver djur mänskliga beteenden och känslor. Men är det inte så, djuren är väl också mänskor ... i fablernas värld, i faaaaaaaablernas värld! Här följer bildbevis:

Det var ett uppmärksammat råttexperiment nyligen (sumpade länken till det) som antas visa empati hos dessa gnagare. Jag undrar om det håller för filosofisk hårdgranskning! Men en rådis räddade i alla fall en annan ur fångenskap och så verkade de glada för det!


tisdag 20 december 2011

Svenskt ockupationsforum



Bland andra bloggaren Jinge brukar klaga över att Ockupera Stockholm inte syns så mycket. Men sedan några dagar finns en hemsida som heter Occupy Forum och som verkar vilja plocka upp den svenska debatten. Av någon anledning störs jag av engelskan i titeln, det kanske beror på en gammalmodig inställning om värnande av det svenska språket. Frånsett det kan det bli intressant att se hur samtalet utvecklas framöver. En del av programförklaringen ser ut så här:

Occupy-rörelsen i Sverige är en protest, som hämtat och hämtar inspiration från, samt är solidarisk med de internationella protester som har vuxit fram över hela världen – detta som en konsekvens av den globala, finansiella, ekologiska och sociala kris som nu påverkar oss alla.

Occupy-rörelsen har fört fram de mänskliga rättigheterna och att demokratin ska få en bättre chans i vårt samhälle. Maktsystem har kritiserats för att de missbrukas för krassa egenintressen där detta går ut över andra människor och miljön. Kan vi få en frihet utifrån den grund där andra människor inte blir lidande som en konsekvens därav? Idag är mänskligheten så trångbodd att vi på ett tydligt sätt ser hur snedfördelningar drabbar de mindre lyckligt lottade och fråntar dem all möjlighet till en positiv förändring.

En fundering: kan det vara så att de 'riktiga' ockupationsrörelserna är starkare i länder där organisationer som fackföreningar och politiska partier är svagt utvecklade och folk måste agera själva annars händer inget? Eller annorlunda uttryckt: man har åtminstone tidigare med förtroende kunnat överlämna åt organisationernas funktionärer att ordna sakerna till det bästa. Det skulle kunna förklara varför den här sortens rörelse har svårt att slå igenom i länder som Sverige. Men jag tror nog att principen "låt hundra blommor blomma" kan vara bra även här, särskilt när förtroendet för organisationerna av den äldre typen sjunker och nya kvastar behövs för att sopa rent i eländet.

---

PS. Håll koll på Gemensam också. Inte riktigt ockupant-scenens folk, å andra sidan inte så långt ifrån, och ytterligare en röst i den stora kör som säger åt den perversa överheten att dra till ett varmare ställe! DS

måndag 19 december 2011

August lägger ribban högt

Sålunda skrev August Strindberg:

All översättning är förstörelseverk, när den icke företages av en skald med sång i bröstkorgen och klang i örat.

Det är hårda krav, jag skulle tro att det är vanligare med sus och pip än med klang i öronen, även hos de flesta översättare. Just det här citatet gäller visserligen översättning just av poetisk text, men i alla fall, det låter svårt. Och egentligen: är poesi möjlig att översätta? Varje litet ord kan ju innehålla mångdubbla lager av betydelser för läsaren som är uppfödd med originalspråket, men dessa betydelselager kan försvinna i översättningen. En sådan sak kan kompenseras med förklarande fotnoter, men vad finns kvar av poesin som känsla om den måste förklaras med noter? Det kan bli som att dricka ett glas vin som tyvärr inte smakar någonting, men vid sidan av ligger en upplysande lapp som säger att "detta vin har en frisk och fruktig smak av hallon och krusbär ..."

Citatet kommer från Samlade verk band 64, Teater och Intima Teatern, sid. 222.


Föregående inslag i denna oregelbundet förekommande August-serie finns här.

söndag 18 december 2011

Någon liten poäng till påven i alla fall?

I sin senaste bok Röd stjärna över Indien (kapitel III) berättar Jan Myrdal om när han kommer till Delhi och av de revolutionära kommunisterna transporteras till ett gästhem för jesuiter i stället för ett vanligt hotell. Det verkar kanske märkligt för nutidens sekulariserade och slappliberale svensk, men inte för Myrdal. De indiska jesuiterna är påverkade av befrielseteologin. Därmed ingår de i en demokratisk front i Indien. Myrdal förklarade inte detta närmare, det kan finnas känsliga detaljer här. Men vi vet att enda gången som de indiska revolutionärerna i CPI(maoist) tagit ställning i en religiös konflikt var i delstaten Orissa i öster. Hindufascister förföljde kristna där, en del kristna var medlemmar hos maoisterna och begärde hjälp - varpå den ledande hindufascisten likviderades!

I sitt rika liv minns Myrdal när han var på Cuba 1967 och gjorde film och diskuterade en radikal encyklika från den dåvarande påven. Fidel Castro sade att han bättre uppskattade sådana präster än de officiella kommunisterna som inte brydde sig om vanligt folks behov. Encyklikan tog ställning för de undertryckta mot de rika och mäktiga. Ibland kommer sådana signaler även från den rika och välmående katolska kyrkan. Det religiösa arvet har olika sidor. Somliga är hemska eller ointressanta. Men av dem säger om jag minns rätt ungefär "I som arbeten och ären betungade, kommen till mig".

Jag tänkte på det som Myrdal skrev i samband med en nytt uttalande från påven om sociala frågor som refererades på Huffington Post. Efter lite forskande fiskade jag upp hela texten här, ett meddelande från påven angående världsfredsdagen. Texten handlar om att undervisa ungdomen om rättvisa och fred och innehåller några saker som sticker liberaler i ögonen. Som det här, där särskilt de mest stötande orden har kursiverats av mig:

In order to be true peacemakers, we must educate ourselves in compassion, solidarity, working together, fraternity, in being active within the community and concerned to raise awareness about national and international issues and the importance of seeking adequate mechanisms for the redistribution of wealth, the promotion of growth, cooperation for development and conflict resolution.

Flera gånger har Myrdal hänvisat till den liberale herremannen och den frireligiöse torparen. På vems sida står vi? Liberalen må verka frisinnad på alla de sätt, men han förtrycker torparen. Det kanske är det som gör en del liberalt sinnade personer så obehagliga och som fick Marx att skriva att kyrkan i England hellre godtog brott mot nästan alla sina trosartiklar än mot den heliga äganderätten. Nåväl, den frireligiöse torparen skulle nog inte gilla herremannens gayparader och vore väl därmed kvalificerad såväl för fördömande som bombmattor och drönarattacker. Underklassen skall hålla käft och lyda order! Ingen djävla omfördelning av rikedomar, ingen solidaritet, medkänsla ...!

Nu svarar många på detta att kyrkan, som har stora tillgångar, borde dela ut dem. Det kan vara en ärlig synpunkt, men det kan också vara enprocentarna (eller skall vi kalla dem "procentarna", för många av dem är väl det bokstavligen!) som skriker högt om någon vill peta på deras rikedomar.

Påven skriver en del andra saker också. Jag noterade slutet på det här stycket och tycker mig minnas att parollen "simma mot strömmen" var populär under Kulturrevolutionen i Kina. Mao gjorde ju bokstavligen det vid något eller några tillfällen, och sedan blev det en symbol för att möta motstridiga krafter i politiken.

Peace for all is the fruit of justice for all, and no one can shirk this essential task of promoting justice, according to one’s particular areas of competence and responsibility. To the young, who have such a strong attachment to ideals, I extend a particular invitation to be patient and persevering in seeking justice and peace, in cultivating the taste for what is just and true, even when it involves sacrifice and swimming against the tide.
Jag saxar ytterligare några stycken av intresse.

It is true that the year now ending has been marked by a rising sense of frustration at the crisis looming over society, the world of labour and the economy, a crisis whose roots are primarily cultural and anthropological. It seems as if a shadow has fallen over our time, preventing us from clearly seeing the light of day. ...
The concerns expressed in recent times by many young people around the world demonstrate that they desire to look to the future with solid hope. At the present time, they are experiencing apprehension about many things: they want to receive an education which prepares them more fully to deal with the real world, they see how difficult it is to form a family and to find stable employment; they wonder if they can really contribute to political, cultural and economic life in order to build a society with a more human and fraternal face. ...
I ask political leaders to offer concrete assistance to families and educational institutions in the exercise of their right and duty to educate. Adequate support should never be lacking to parents in their task. Let them ensure that no one is ever denied access to education and that families are able freely to choose the educational structures they consider most suitable for their children. Let them be committed to reuniting families separated by the need to earn a living. Let them give young people a transparent image of politics as a genuine service to the good of all.
... the exercise of freedom is intimately linked to the natural moral law, which is universal in character, expresses the dignity of every person and forms the basis of fundamental human rights and duties: consequently, in the final analysis, it forms the basis for just and peaceful coexistence.
The right use of freedom, then, is central to the promotion of justice and peace, which require respect for oneself and others, including those whose way of being and living differs greatly from one’s own. This attitude engenders the elements without which peace and justice remain merely words without content: mutual trust, the capacity to hold constructive dialogue, the possibility of forgiveness, which one constantly wishes to receive but finds hard to bestow, mutual charity, compassion towards the weakest, as well as readiness to make sacrifices.

Sedan finns ju en religiös aspekt som jag inte håller med om eftersom jag tvivlar på att några gudomliga krafter över huvud taget ingår i det här spelet - och gör de det, så ser de i alla fall inte ut som den typen av gudar som de abrahamistiska religionerna opererar med. Likaledes finns det andra underligheter i vad katolska och andra samfund predikar. Men det är en sak för ett annat inlägg. Låt nu liberalerna förfasas över adequate mechanisms for the redistribution of wealth!

lördag 17 december 2011

Grönland fortsätter uppåt



För drygt två år sedan kunde jag återge uppgifter om årlig landhöjning på tre centimeter på Grönland, beroende av att istäcket smälter av och trycket på berggrunden minskar. Det är ju samma process som gör att Stockholms skärgård lyfter sig litegrann varje år, trots att det var tiotusen år sedan inlandsisen försvann härifrån. Färska mätningar från Grönland, avseende det varma året 2010, talar om höjningar på uppåt 2 centimeter under fem månaders tid på vissa ställen. Södra delen av ön påverkas, den norra verkar hålla nivån. Avsmältning och landhöjning med dryga centimetern pågår år efter år, oerhörda mängder is förvandlas till flytande vatten, men det lär väl inte påverka vattennivån i Atlanten så mycket. Men påverkas havsströmmarna lär vi märka av det.

Värre är det med Antarktis, även om det kan ta lång tid innan stark avsmältning där märks i form av översvämmade städer runt världens kuster. Forskare tror sig se ett samband mellan att några av de största glaciärerna omkring Sydpolen är på väg ut i havet och uppvärmningen längre norrut i Stilla havet. Varmvattnet tar sig söderut och påverkar isarna underifrån och får dem att röra sig snabbare än normalt. Inget konstigt med det kanske: klimatförändringar på ett ställe orsakar följdverkningar på ett annat.

I Stockholm ser det ut att bli dagsregn. Förra året och förrförra var det hård vinter och de som försöker bestämma klimatet genom att titta ut genom fönstret dansade krigsdanser: "titta, var är den globala uppvärmningen!?" - Tja, den verkar vara tillbaka. Man får hoppas att det blir trevligare väder när våren så småningom kommer.


torsdag 15 december 2011

Snöängel i rymden

Bilden är tagen med Hubbleteleskopet och kommer härifrån

När det nu nalkas jul - och möjligen julesnö också - passar NASA på att lägga upp en bild av en "snöängel" långt ute i den kalla rymden. Du vet, en sådan där figur som man kan fixa genom att lägga sig i snön och vifta med armar & ben! Fast i själva verket är det ett dubblerat område för stjärnbildning. För att ta sig till platsen får man vara beredd på en tripp som tar 2000 ljusår bara för att komma dit, och så är det ju lika långt hem igen. Namnet är lite trist: S106, Sh2-106, Sharpless 2-106. Kan vi inte säga Snöängelsnebulosan i stället?

onsdag 14 december 2011

Vem skall ta över rodret?

Nu gör jag det igen: i stället för att knåpa ihop ett helt nytt blogginlägg tar jag och klipper och klistrar bland intressanta kommentarer till tidigare poster. Här är en sak som flitige läsaren och kommentatorn Martin skrev angående kapital och investeringar. Jag har kursiverat det viktiga:


Visst finns det brist, men den skulle kunna avhjälpas om inte toppen var upptagen med Facebook och satsar pengar på tjänsteproduktion istf produktion av beständiga saker. Vi fick stränga instruktioner om att ta bort allt om produktion i vår affärsplan, det vill ingen riskkapitalist höra talas om!


Och så fyller jag på med flitige läsaren och kommentatorn Jan:


Det brukar bli avtagande avkastning på kapitalet för vanlig produktion vart 50e år. Det är det som orsakar kondratievcyklerna. Då utbryter en våg av spekulation istället, som lönar sig bättre.


Här funderar jag på om 'orsakar' är rätt ord, men låt oss inte tvista om detaljer (?) utan i stället ta upp de stora häftiga frågorna. Eller den verkligt stora häftiga frågan, nämligen om det finns någon ny cykel (eller 'utvecklingsblock' som somliga ekonomer kallar det) som kan lyfta oss framöver? Med den frågan hänger en följdfråga, nämligen vilka samhälleliga grupper som kommer att styra detta eventuella lyft.


Riskkapitalisterna vill inte ta risker, spekulationskapitalet ödelägger de gamla industriländerna, det är en rasande snabb utveckling av vissa teknologier samtidigt som resurs- och klimatfrågor blir alltmer pressande. I och för sig skulle man kunna hävda att datateknik, bioteknologi, nanoteknik etc. kan lyfta oss i nya cykler, men om kapitalet hellre ägnar sig åt spekulation och inte bryr sig om de samhälleliga följderna av nya genombrott i vetenskap och teknik så måste rimligen andra grupper ta över rodret på skutan för att inte hela processen skall köra på grund. Eller har jag fel?

tisdag 13 december 2011

Anders Ferm om Afghanistan

Som ett tillägg till gårdagens mörka bilder från Mynttorget, här är det inledande talet som hölls av Anders Ferm. Jag kopierade från FIB/k:s hemsida.

måndag 12 december 2011

För Afghanistan - i år igen

Några bilder från Afghanistandemonstrationen på Mynttorget, Gamla stan, Stockholm i kväll. Det kanske var lite mer folk i år än förra året. Vädret var åtminstone drägligare i år.

Om politikerna skötte sig skulle vi inte behöva ha sådana här möten. Flera talare uttryckte förvåning över att socialdemokraterna och miljöpartiet deltar i det här krigsspektaklet. Om socialdemokrater kan man ju tro både det ena och andra, men miljöpartiet som en gång i tiden hade en radikal profil i militära frågor samarbetar nu gärna med kärnvapengänget i NATO. Märkligt! Nattbilder blir inte så bra med min lilla fickkamera, och dessutom hjälpte jag till att hålla en banderollstång under en stor del av mötet, men här är i alla fall några bilder!







Thage G. Pettersson talar. Jag fick inte publiceringsmässiga bilder på alla talare tyvärr

Göran Greider

Birgitta Hambréus, tidigare riksdagsledamot för centerpartiet. Undrar om hon, som tillhör neutralitetsperioden i vår politik, någonsin kunde drömma om att hon skulle tala på torget mot svenska krig på andra kontinenter?

Pastor Stanley Sjöberg hade talartalangerna kvar. Dessutom berättade han att han arbetat i Pakistan och hade synpunkter på hur den muslimska befolkningen tänker när väst bombar den.



Det var den här banderollen jag höll i en stund

Orsaker att rysa i vintermörkret

Lena Sommestad, en av de få socialdemokratiska ledarna som är värda att respekteras ...
... ryser i vintermörkret.

Det stora hotet mot Europa är ju knappast att euron faller. Det stora hotet är att själva för­svaret av euron fördärvar det bästa som Europa har: respekten för demokrati, social marknadsekonomi, och starka fack­liga rättigheter.
(Riktigt så fint med det bästa i Europa var det väl inte ens under guldåren - men åtminstone bättre.) På sin egen blogg skriver hon:

EU:s regeringschefer har på toppmötet i förra veckan fattat beslut som i sak förbjuder regeringar att driva en aktiv stabiliseringspolitik i lågkonjunktur. Detta betyder att Europas regeringar förbjuder politik för full sysselsättning.

Detta är en orimlig politik, både ur demokratisk och ekonomisk synvinkel. Idén att lagfästa förbud mot budgetunderskott bygger på idén att samhällsekonomin är evigt harmonisk och stabil, och att det därför inte krävs någon aktiv offentlig politik för att upprätthålla efterfrågan, stimulera ekonomin och skydda medborgarna mot arbetslöshet, fattigdom och utslagning.

Erfarenheten visar att det är precis tvärtom.
Nu är ju mellankrigsgenerationen som visste hur det här fungerar död eller sedan länge pensionerad, och de nya kvastarna sopar jäkligt illa. En del även socialdemokratin tror nog att det verkligen måste finnas arbetslöshet för att vi inte skall drabbas av en inflationskatastrof, och att så mycket som möjligt av det offentliga skall reas ut till privatkapitalet för att 'folk' vill ha det så.

Det är svårt att se de här artiklarna som något annat än inslag i en hård inre kamp bland socialdemokraterna. Försöken att avlägsna den ganske tveksamme Juholt verkar ha misslyckats. Möjligen kan det uppstå en rekyl i form av en radikalisering i partiet när högerns intrigmakare trängs tillbaka. En del vill helt enkelt kasta ut dem och sätta gränser för vem som får kalla sig socialdemokrat. Jag tror nog att dessa byråkrater och karriärister kommer att kämpa för sitt liv (och sina arvoden) och hellre tar partiet med sig i graven än själva ger upp och försvinner. Mycket hänger alltså på om det finns en medlemsopinion som kan göra sig hörd och stötta sådana som Lena S. Hallå, är ni där? Om ni framhärdar med er tystnad kan det verkligen bli orsak till att rysa i vintermörkret framöver!

En epok går mot sitt slut?

Medlem i Gerillaarmén för Folkets Befrielse - PLGA - i Indien

1900-talet var en tid som kan beskrivas som allt möjligt. Även som de stora folkkrigens era. Kommunister i Kina och Indokina ledde miljonarméer av fattiga bönder till segrar i långdragna krig.  Man kämpade på det sättet på Balkan och i på östfronten under Andra världskriget - de berömda partisankrigen. Algeriet, de portugisiska kolonierna, Cuba, Nicaragua är kända men inte unika. Lägg till Kenya, Aden, Malaya, och listan är ännu inte slut. Sega gerillakrig pågick, och pågår fortfarande, i många länder. Kanske afghanerna vinner en gång till?

Folkkrigets grundtanke: du har en svag politisk styrka men tror att den har stora möjligheter att samla masstöd, samtidigt som din motståndare är en stark och brutal, men på sikt svag och dödsdömd stat med vidhängande överklass. Svaret på den ekvationen är att skapa en politisk bas bland missnöjd lokalbefolkning och starta väpnad kamp. Ur små och dåligt utrustade, men politiskt skärpta styrkor, skall så småningom växa fram en stark folkarmé som kan fullborda revolutionen, störta den gamla makten och upprätta en ny folklig regim. Politiken styr geväret, samtidigt som politisk makt växer ur gevärspiporna. Så gick det till i Kina, varför skulle det inte kunna fungera på annat håll?

Det verkar vara svårt att göra kinesernas framgångsrecept till universiellt undermedel. Beror det av att det är dåligt, eller spelar andra faktorer in? - Jag antar att det var alldeles utmärkt i Kina, och att det likaledes kan fungera bra i situationer som påminner om den kinesiska på 1920-30-40-talen. Men då kommer det omvända: om vi har situationer som inte påminner ...?
 

 Bild från begravningen nyligen av en av de högsta ledarna för Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna). Har automatvapenhjältar av den här typen framtiden för sig om/när Indien gör revolution?


I ett kort meningsutbyte med en kännare av befrielsekamp i Tredje världen, bland annat i Indien hävdade jag att de maoistiska bonderevolutionärerna där ('naxaliterna') mest misslyckats sedan det första upproret 1967. Visserligen har rörelsen växt till sig under senare år och lyckats upprätta en del starka gerillazoner i svårtillgängliga glesbefolkade skogstrakter, men kan man inte bryta inringningen och få ut upproret på slätterna där större delar av befolkningen finns, och in i städerna, är det svårt att se hur man skall lyckas. Kännaren pekade på hur dagens revolutionärer i Indien ser tillbaka på de upproriska traditionerna från 1940-talet och de tidiga åren efter Indiens självständighet, samt traditionerna från 1967. Kanske en del av problemet ligger där. man ser för mycket åt fel håll?

Att se tillbaka och 'lära av historien' är nyttigt, men vad händer när samhället runtomkring ändras och det blir allt svårare att kopiera metoder rätt av? Det kanske är viktigare att se framåt? Det går fortfarande att få ihop milisgrupper i Indien (och säkert på andra håll också) beväpnade med pil och båge eller hemgjorda gevär, och så småningom träna upp dem till att använda automatvapen och minor. Men är inte den epoken på väg att ta slut, och det genom flera samverkande tendenser? Dels genom att den statliga våldsapparaten blir alltmer rörlig och tekniskt avancerad och får större kapacitet att slå även i avlägsna områden, dels genom att samhällena där kampen förs omvandlas. Mobiltelefoner, radio, TV, motorfordon och annan teknik kommer ut även i områden som verkar hopplöst fattiga, och det påverkar hur folk uppfattar sin verklighet och tankar om möjligheterna att få det bättre och vad man skall göra för att få det bättre. Då kanske möjligheterna för politisk mobilisering finns kvar, men inte nödvändigtvis genom att upprätta gerillaförband och sätta fart på en svårkontrollerbar spiral av våld. (Våldet finns förmodligen redan där, i den mån regeringens representanter uppenbarar sig.) Parollen "folkkrig fram till kommunismen" kanske snarare verkar som ett hot än ett löfte? Vad jag vet så uppfattar ledarna för den väpnade maoistiska rörelsen i Indien det här, men kan de göra om förståelsen till praktisk politik, eller tittar man fortfarande för mycket bakåt på den egna historien och på vad kineserna gjorde för länge sedan?




Hur mycket är man beredd att låta civilbefolkningen komma i kläm?  Här beskriver en indisk tecknare hur bybor kryper omkring för att inte hamna i korseld mellan paramilitärer och gerilla. Gerillan brukar klara sig rätt bra i striderna, men det är värre för skyddslösa bybor i gerillaområden när det halvmilitära CRPF kommer för att ta hämnd. 


I Peru är folkkriget i stort sett slut. Partiet är borta. Kvar av folkarmén finns några isolerade grupper långt borta i skogarna, och åtminstone en av dem försöker prata sig till amnesti. I Nepal nådde man inte ända fram, folkarmén kunde ta över landsbygden men inte de stora städerna. En del vill ta upp kampen igen i båda länderna. Är det verkligen realistiskt att tro att man där kan återstarta årtiondelånga 'utdragna folkkrig' med brett folkligt stöd och med utsikt att lyckas? Vad har man för tankar om förhållandet mellan människoliv och idéer om man driver den linjen?

Hur realistisk är folkkrigstanken över huvud taget längre? (Här räknar jag bort toknissar/provokatörer som pratar om att starta krig i Europa eller Nordamerika och håller mig till mer realistiska områden i Tredje världen.) Jag kan ha fel men gissar att det rör sig om ett mindre antal länder, som Indien och Filippinerna, där man kan fortsätta den här linjen ett tag till tack vare väl förankrade rörelser, men förmodligen inte så länge.  Kan långvariga folkkrig utkämpas på landsbygden när nu minst halva Jordens befolkning bor i städer? En epok går mot sitt slut tror jag. Kanske det här är dess sista årtionde. Sedan fortsätter kampen, med med annorlunda former. Det är alltid rätt att göra uppror.

Men finns det inget att bevara? - Jo, det viktigaste, nämligen den grundläggande tanken att kampen måste ha djup folklig förankring, vilka kampmetoder som än tillgrips. Vapen kan behövas för att få ned folkfientliga regimer, men eftersom vapen är den sak som dessa regimer är bra på bör revolutionärerna hellre försöka agera på områden där regimen är sårbar och har svårt att försvara sig. När regimen ser ut att förlora fotfästet men vägrar att inse faktum kanske det är dags att plocka fram bössorna.

söndag 11 december 2011

Till kommandobryggan!?! Eller bort, fort som f-n?


Det här kanske lämpligast får etiketten 'humor', även om 'tragik' kunde ligga bra till. Denne unge man kommer med en klagovisa: "Ojojoj, vi befinner oss på världens största osänkbara skepp. Tyvärr har det gått på ett isberg och sjunker, och några svenska matroser som inte har något inflytande försöker komma med livbåtarna. Men det är ju fel, de måste tillbaka till kommandobryggan och vara med i beslutscentrum!" ... där ändå ingen lyssnar till dem.

Att begå självmord är numera lagligt, men att försöka ta andra med sig i graven är inte snyggt, inte ens om det gäller en (som man tycker själv) lysande idé som säkert kommer att bli bra någon gång i en dimmig framtid. Det viktiga nu är att komma så långt från det sjunkande skeppet som det går, innan vi själva dras med i virvlarna.

August: Grått är vackert

Klippa vid stranden av Långholmen, Stockholm. 

Men de allra vackraste färger finner man i gråstenen, granit,
gnejs, porfyr, om de betraktas i mikroskop och polariserat
ljus. Där finnas underbara halvtoner och färgblandningar;
och jag föreställer mig mänskovarelser försedda med ögon
som ägde turmalinlins och förstoring. De skulle se våra fula
gråberg i de härligaste färger; och därav framginge att jorden
icke behövde vara vackrare, bara vi kunde se hennes skönhet!
August Strindbergs 'blå böcker' är knappast litteratur som rekommenderas för den som törstar efter de senaste vetenskapliga rönen, redigt förklarade. Inte ens hur de senaste vetenskapliga rönen såg ut i början av 1900-talet. Snarare tvärtom. Rätt mycket är bara att bläddra förbi, liksom vad det gäller hans språkvetenskapliga försök som jag nämnt tidigare. Skulle inte förvåna mig om Strindberg idag hade varit en gapig förnekare av den globala uppvärmningen, med hänvisning till vad han ser när han tittar ut genom fönstret. Men vid enstaka tillfällen glimrar det till, som i stycket ovan - det går ju mer på känsla än vetenskaplig undersökning dessutom.

Angående grått så är det ju inte en färg utan blandning av flera. Blandar man ihop fyra-fem rena färger så blir resultatet ofta grått. Det är därför man kan se olika färger när man tar en gråsten i närmre betraktande. Stenhällen jag fotograferade innehåller åtminstone blått, rött och vitt.

Citatet kommer från Samlade verk band 65, En blå bok I, sid. 380.

Föregående post i denna serie finns här.

lördag 10 december 2011

fredag 9 december 2011

Pepparkaksrecept enligt Jösse Bagare

Igår var jag i förbigående inne på det misslyckade (men så småningom lyckade) pepparkaksbaket i Hackebackeskogen. Men hur såg det riktiga receptet ut? Här kommer det:



PEPPARKAKEBAGARNS VISA
När som pepparkakebagarn
bakar pepparkakor tar han
ner från skåpet största grytan
och ett kilo margarin
det ska smältas, inte brynas
så när bubblor börjar synas
ska man blanda margarinet
med ett kilo ljust farin.
Uti grytan margarinet
rörs tillsammans med farinet,
åtta äggulor och sedan
drygt ett kilo vetemjöl.
Sist en tesked peppar strör man
ner i grytan, och sen rör man.
Sedan hälles hela degen
på ett bakbord utan söl.


Varför inte titta in hos Bamsefar innan vi lägger Hackebackeskogen till handlingarna för den här gången? Här sitter han i tofflorna och bolmar med sin gamla pipa i gungstolen medan Klas Klättermus och Mårten Skogsmus står nedanför och försöker påkalla uppmärksamhet.

torsdag 8 december 2011

Propaganda för arbetsskygghet? Hur kunde det hända? Norrman skyldig?


Av en händelse fick jag häromdagen anledning att leta fram Thorbjörn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. (Fick den som julklapp 1955, för övrigt.) 'Anledningen' var att kolla vad det var för fel bagarlärlingen hos Jösse Bagare gjorde när han bakade oätliga pepparkakor. Under bläddrandet återfanns den här visan, det var ju många trevliga små visor i boken om K. Klättermus, och de fanns inspelade på stenkaka när det begav sig. Att det blev klass på vistexterna garanterades av att en av de svenska översättarna hetter Ulf Peder Olrog.

Egner var alltså norrman och även pappa till boken om Folk och rövare i Kamomilla stad. Teckningarna här gjorde han också. I Norge har man gjort nyare inspelningar, och söker man på 'Egner' på Spotify kommer såväl Kamomilla som Hackebackeskogen upp. I Norge heter Klas dock Klatremus.

Om man utgår från en modern-moderat-liberal uppfattning daltade Egner med såväl lättingar som kriminella. Även de som inte arbetade kunde vara trevliga och nyttiga trots att de var arbetsföra, brottslingar kunde bli bättre utan oändliga fängelsestraff. Knappast dagens predikan om man säger så, men på femtiotalet kunde man propagera sådant för små barn! Kanske är det Egners fel att så många tycker att 'arbetslinjen' är trist och att man som människa skall ha trevligt med varandra i stället? Undrar om exempelvis Birger Schlaug tog del av detta hemska budskap när han var liten? Och om Miljöpartiets senare urartning beror av att nyare generationer av MP-are inte läst Egner?

Nå, här är presentationen av Klas.Jag har kursiverat några av de värsta utbrotten i herr Egners indoktrineringsvers.

KLÄTTERMUSVISA
Det var en gång en mus,
och den musen hette Klas,
och han blev alltid bjuden
när det var stort kalas.
Det bästa som han visste,
det var att lata sej
.
Nu tar nog ingen miste: ~
det handlar ju om mej.
Faderullanlej.
De andra samlar nötter
och har i sina hus,
men jag har inget hus och
är ingen sparsam mus.
Jag går till mina vänner,
de säjer inte nej,
för om jag rätt dem känner
så delar de med mej. ~
Faderullanlej.
De bjuder mej på middag,
då ropar jag hurra,
för jag vill gärna äta,
sjunga och vara glad.
Det är så skönt att leva
när man får roa sej
men arbeta och sträva '
det roar inte mej
~
Faderullanlej.

Kanske arbetsfanatikerna blir gladare åt följande visan. Nötteplukkervise heter den i originalet.  Den är mycket kortare dock, och dessutom står det inget om att skicka så gott som alla nötter till spekulationskapitalet utan bara hämningslös konsumtion för egen del samt gåvor till en gammal kärr... som borde klara sig själv, om nu inte Carema ser till att hon (inte) klarar sig. Hur som helst, Klas har en kompis som heter Mårten Skogsmus och faktiskt utför visst arbete.
NÖTPLOCKARVISA
Jag ska plocka nötter
från morgon och till kväll,
femton åt min moster
och tjugo åt mej själv.
Sex äter jag till middag
- det tror jag jag behöver -'
sen köper jag en kaka för
de fjorton som blir över.


Förresten, vad bagarlärlingen gjorde för fel? - Jo, enligt receptet (det finns också i form av en visa) så tar man ett kilo farin och en tesked peppar till pepparkakorna, men han rörde till det och tog en tesked farin och ett kilo peppar i stället. Kakorna blev oätliga naturligtvis, men det fanns en kriminell räv i närheten som man lurade att äta dem! Räven bättrade sig så småningom, på order av Bamsefar.

Min gamla bok!

Här är adresser på Spotify till visorna jag skrivit om ovan. Nötplockarvisa: Thorbjørn Egner – Nøtteplukkervise
Klättermusvisa: Thorbjørn Egner – Klatremusvise 
Pepparkakebagarns visa: Thorbjørn Egner – Dobbeltpeprete Pepperkaker

"icke namngivna personer med med insikt i arbetet"

Vilket arbete? - Jo att:
Vissa centralbanker i Europa har börjat överväga alternativplaner för att förbereda sig för sannolikheten för att länder lämnar euroområdet eller om valutaunionen bryter samman.
Nu har det cirkulerat obekräftade uppgifter ett tag om att Tyskland trycker upp nya marksedlar, men vad jag vet har det inte varit mer än just obekräftade uppgifter. Frågan är vilka nyheter som vi möts av på nyårsdagens morgon: Grekland återgår till drakman? Det låter inte helt otroligt.

Saxade listan här, men den verkar stamma från Wall Street Journal ursprungligen
Finland kunde vara tänkbar kandidat som avhoppare från €. En smart (?) lösning kunde ju vara att de började använda svenska kronan i stället och åtminstone vad det gällde exporten kunde få samma fördelar som SEK har. Men man kunde nog lika gärna be dem använda ryska rubel, den sårade nationella självkänslan sätter nog stopp för många kreativa framtidsinriktade lösningar om Finland skulle komma ut på det sluttande planet.

Att hela €-zonen skulle säcka ihop låter mindre troligt även om det kan gå så. Dels är det ett första rangens prestigeprojekt, dels är hotet om kris ett utmärkt tillfälle att skrämma folk att gå med på saker som de vid lugn och eftertanke aldrig skulle svälja. Detta innefattar att svenska resurser under höga rop om kris och panik skyfflas över till EU - för vidare befordran banker i norra Europa som ägnat sig åt vårdslös kreditgivning. Övriga skall utsättas för 'åtstramningar'.

Med en viss omskrivning pratas om 'demokratiskt underskott' i EU. Detta 'underskott', som lika gärna kan kallas 'finanskapitalets diktatur' blir inte mindre om det här spelet fortsätter, folken trycks ned och hatet ökar. Nyss framkom att holländarna privat är skuldsatta upp över öronen. Hur förklaras detta med det nya fräscha EU-tonläget: Holländarna är lata och slarviga och sitter bara och dricker genever och röker cannabis hela dagarna!?

tisdag 6 december 2011

Rätt tajming?


Urklippt ur DN idag. Är det någon som kommit på något smart, och i så fall smart för vem? Krisen djupnar, Lena Sommestad skriver:

Det har blivit alltmer uppenbart att den europeiska valutaunionen saknar förutsättningar att fungera. Resultatet har blivit en ekonomisk kris, som hotar själva grunden i det europeiska projektet. Tillväxten sackar, arbetslösheten växer, fattigdomen fördjupas.
Är det rätt tid att investera i €? Eller rätt tid att se till att vi håller detta projekt, och dess bas i EU, på mer än armlängds avstånd? Är det smart att hänga kvar på ett sjunkande skepp i förhoppning om att länspumparna kanske börjar fungera, i stället för att försöka ta sig över till ett faktiskt näraliggande och relativt stabilt fastland? Det faktum att ekonomierna krisar ihop är rena julafton för ekonomiska spekulanter och politiska äventyrare utan demokratisk grund. Värna demokratin och den reala ekonomin! skriver Sommestad. Det är den sortens paroller som låter självklara och inte särskilt uppjagande, men som i en svår situation kan bli rena dynamiten. Eliterna som nu (van)styr är inte intresserade av demokrati och real ekonomi. Frågan är hur ledningen för S i Sverige tänker reagera på detta.

måndag 5 december 2011

Strindberg viktigare än OS

Att de politiska kretinerna och microcephalerna (för att låna några uttryck som gamle August kanske kunde ha använt) anser det viktigare med pengar till minne av OS i Stockholm 1912 än till minnet av en av landets få internationellt gångbara författare av den äldre generationen är knappast förvånansvärt. Man får väl förutsätta att dessa människor inte har särskilt mycket sinne för vare sig kultur, litteratur, historia eller kultur- och litteraturhistoria. Det anstränger skallen att läsa romaner, dikter, skådespel, noveller, spekulationer om vår värld och det som är bortom, konstnärliga experiment, essäer, journalistik och så vidare av någon som verkligen har ordet i sin makt. Att läsa August kan ibland vara betydligt knepigare än att lista ut vem som springer hundra meter snabbast eller kastar en kula flera meter. En tiokampare kan sägas vara bra på många sporter, men August var kulturens tiokampare - minst! Alltså: håll honom på avstånd!

När gamla bruksarbetare omkring 1950 skrev eller berättade minnen från förr (eller om det nu var i en bok om bruksarbetarfacket på Kolsva, är osäker på det) ansåg en gammal arbetare det var bra att idrottsrörelsen inte kommit till bruket när man började organisera sig. Han hade nog rätt. Blåser överheten på med idrott är det alltid några som luras och tror att bollkickande är viktigare än att se om sitt eget hus.

Gamle Strindberg själv var ju knepig på flera sätt som förmodligen stöter den nuvarande 'liberala' överheten för pannan. ('Liberal' förresten, skulle man inte kunna försöka återerövra det ordet och åter få det till att bli ett djärvt och utmanande budskap mot en förstockad överhet i stället för samhällsförfall och bolagsvälde?) August: en stökig herre från medelskikten i samhället som blev religiös på gamla dar och skällde ut överklassen och de hycklande liberalerna efter noter - en sådan vill man nog hålla på avstånd!

- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala Skans-patrioter! Liberala förfalskare är ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; Långholmen kan icke rymma er allihop, och fångarne skulle skämmas för ert sällskap, ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri.

Föregående Strindbergiana på denna blogg finnes här.
Svensk sida som hittas här


Och här är en sida på engelska språket - några talar det också! Strindberg var kunnig i engelska. Det var inte en självklarhet på hans tid, ens för bildat folk.

söndag 4 december 2011

Menar dom allvar?


Det var ett tag sedan jag skrev något om Nepal, men här är en grej. Jag fick syn på den här kartan med förklaringen att så här vill maoisterna i Nepal ändra landets gränser om de kommer till makten. Det gröna är Nepal som det ser ut idag. Sedan finns det ett antal brunfärgade områden i väst och öst som tillhör Indien och  ett rödlila som jag tror ingår i Bangla Desh. Undrar om det här är skoj eller allvar? Med de här gränserna skulle nordöstra Indien skäras av från resten av landet, bland annat. Visserligen finns det en massa självständighetsrörelser i nordöst som vill bli av med indierna, men jag antar att regeringen i New Delhi skulle agera med kraft om nepaleserna verkligen skulle komma med de här kraven. Nä, det här verkar inte trovärdigt. Det är nog snarare nepaleserna som får värja sig för indiska påtryckningar och krav.