Stig Sjödin. Kroppen vilar, orden ilar vidare

Namnet Stig Sjödin har jag känt till länge. Det var en poet och farbror med lustigt skägg, han hade visst varit arbetare någon gång och tillhörde ungefär min föräldrageneration (född 1917, död 1993). Så mycket mer visste jag inte, och det var av en tillfällighet jag fick syn på hans grav på Katarina kyrkogård i somras. Där finns en plats som man kan kalla "diktarnas och musikernas hörna". Det fick mig att titta efter honom i bibliotekshyllan.

I en dikt skriver Sjödin om hur han vårdar sin ensamhet och hittar  gravstensord åt varje dag som går. Och här ser det ju vackert och vårdat ut. Här vilar han, medan hans ord förs vidare.

Sjödin hann med att skriva en hel del poesi under sina år. Kanske en bra introduktion kan vara en urvalssvolym med förord av Göran Greider? Jag läste den nu i somras. Den heter Söndagsbarn skall mycket se och har Per Helge och Bernt-Olov Andersson som redaktörer, det var 2011 den kom ut. Den borde finnas på ditt lokala bibliotek! Utgivare är Stig Sjödin-sällskapet i Sandviken. Det var därifrån han kom nämligen, arbetade tio år på bruket och drog en del slutsatser om människor (bra och mindre bra sådana) och om förtryck. Men som god svensk diktare drog han givetvis ut i naturen och diktade om den också, liksom om det nya förortslivet.

Ibland blir det ironiskt:

Med verbal elegans
och skarpsinniga formuleringar
beskriver den välskräddade dataingenjören
den framtida produktionsapparaten.
Han frammanar bilden av operatörer
i vita, hygieniska rockar.
Stenkrossar, järnverk, glasbruk,
allting blir dammfritt, folktomt. 

Men ännu envisas folk med an lägga sig till
med stenlunga, diskbråck, astma,
magsår och svårförklarliga allergier.
Det finns till och med några
som fortfarande luktar svett.

Ibland en ton av uppror:

Jag tror mig veta efter många meningslösa dagar
i blåsiga lokaler, i monotona skitjobb,
att ingenting förnedrar som underkastelse.
Den klibbar vid och fräter inifrån. 

Det spelar ingen roll vad de kallar paragraferna,
§ 23 eller § 32.
De försöker bara skymma ett nesligt innehåll
i kryptogrammen.
Innebörden förblir:
rnuskelköp, kroppsvätska,
ivärsta fall blod och lemmar. 

Du har något i dina ögon,
något nytt som jag aldrig ägde.
Du har kraft. 

Så vill jag höra från din mun
sången om stormarna, moteldarna,
som måste komma.

Här är en bra dikt som fungerar som motvärn mot gnällmånsar för oss poeter, såväl amatörer som proffs:

Den unge blivande arkitekten frågade
nästan hätskt:
Vad använder man dikter till? 

Jag hade svaret på fickan:
Utan språk ingen dikt,
utan dikt inget språk. 

Från mitt arbetsbord ser jag två rader
allmännyttiga bostäder
och en del av televerkets gråa klossar,
som inte ens försvarar sin plats som bevis
för den pågående landhöjningen. 

Det ekonomiska, politiska förfallet
motsvaras alltid av ett språkligt.
I arkitekturen återspeglas
detta förfall på ett totalt sätt. 

Naturligtvis har man inget behov av dikter
om man tillbringar sitt liv i förvaringslådor.
Och lever övergripande.

Det måste vara Televerkets huvudkontor i Farsta som Sjödin hade inom synhåll. - Och så finns det så mycket mer, minnen och människor, tankar och natur. En del av Sverige och dess 1900-tal, men med ett förtryck som följt med in i detta årtusende. Sjödin tillhörde ju under en stor del av sitt liv den generation som såg folkhemmet byggas som något nytt och prydligt, med skavanker javisst, men mot slutet gick det åt andra hållet. Jag säger bara: tag och läs!