Det har varit en del om vetenskap och modeller här på bloggen de senaste dagarna. Påpekanden har kommit om det viktiga i att gå ut och fråga, för att därigenom få bra grunddata vad det gäller samhällsforskning. Nu såg jag en sak från Norska Forskningsrådet (lugn, det går bra att läsa, texten är på engelska, inte obegriplig norska!) som handlar om försämrad kvalitet på vetenskapliga enkäter. Fewer willing to participate in surveys. Färre människor är villiga att delta i frågeundersökningar.
Med en svarsfrekvens på kanske sjuttio procent kan forskaren få ett bra och pålitligt statistiskt underlag på sina frågor (under förutsättning att man frågat ett representativt urval människor och att de som svarar är spridda över detta urval). Men när det sjunker nedåt trettio procent som svarar uppstår frågan om det är meningsfullt längre. Räcker det att göra någon vetenskaplig analys av dem? Eftersom äldre damer sägs ha högre svarsfrekvens än yngre män i tätort får man räkna med en förskjutning mot "tant-sidan" av svarsspektrum.
(Man kan för övrigt jämföra med den tid när vi hade allmän värnplikt i Sverige och så gott som alla män i artonårsåldern kontrollerades av militärläkare. Av detta kunde man naturligtvis göra mycket intressant medicinsk statistik - men var denna representativ även för fyrtioåriga slitna arbetare eller sextioåriga ännu mer slitna tanter?)
Varför sjunker svarsfrekvensen på de vetenskapliga undersökningarna? - Svaret tycks ligga i den så kallade marknadens härjningar. Allt fler företag ringer runt till folk och påstår att de håller på med någon vetenskaplig undersökning. Men efter en stund framkommer det att de vill sälja någon smörja. Inte undra på att folk tröttnar och vägrar att svara! - Och sedan kanske det finns en viss trötthet överhuvud taget i inblandningar från sådana som uppfattas som Överheten. Kanske den sista stora gruppen kvar att svara är de ensamma som inte har så många att prata med och bara blir glad om någon opinionsundersökare ringer upp.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
4 kommentarer:
Nu triggade du igång mig igen vad gäller samhällsvetenskaplig metodik.
Enkäten som företeelse är i sig inte utan problem. Den brister kraftigt i vetenskapens krav på förutsättningslöshet. En enkät är ALDRIG förutsättningslös. En enkät är att hålla upp en mask emot världen och sedan påstå att det är världen man studerar. Visst finns det tillfällen då en enkät kanske är enklast och inte ger en allt för oproblematiserad bild av läget, men det har blivit så vanligt att skapa enkäter för allt möjligt numera. Det är ytterligare ett utslag för samhällsvetenskaplig lättja.
Jag har som princip att alltid ljuga i enkätundersökningar, vägra svara på vissa frågor osv. Vilket snabbt får till följd att jag trillar ur marknadsundersökningsföretagens telefonlista. I högstadiet fick lögner på enkäter direkta intressanta följder, till exempel fick vår klass oftare än andra klasser delta i projekt emot droger. Kan ha något att göra med mina och mina kompisars lögner. Men det var ett harmlöst sätt att slippa ordinarie undervisning. Men jag antar att nån administratör nånstans satt och bekymrade sig över det stora missbruket i en del av kommunen.
När du ger svarsalternativ styr du inte bara in svaret i ett visst mönster, du styr även in lögnen i vissa banor. Hade jag ens kommit på tanken att säga att jag provat ditten och datten droger till en intervjuares ansikte som ställt en förutsättningslös fråga om droger till mig? Nej, knappast, jag hade inte kunnat uppfinna en lögn på nolltid. Men med enkäten presenterades jag med 1 sant svarsalternativ och 3-4 möjliga lögner. Rent statistiskt ökar man därigenom frekvensen av lögner i datat.
Man får väl undvika frågor av typen "har du slutat slå din fru?" eller "vad skall vi göra åt den judisk-bolsjevistiska världs-sammansvärjningen?" Det finns ju en massa litteratur om utformning av frågor också. Man kan ju påverka svaren genom att i och för sig ha bra frågor men ställa dem i en ordning som förvrider resultaten därför att frågorna får svararen att tänka i en viss rikning. Hade frågorna kommit i annan ordning hade tankarna kanske gått i andra banor.
Björn,
jo. Det faktum att litteraturproduktionen kring problemen med enkäter är såpass stor så har man anledning att dra öronen åt sig. Men det finns saker som låter sig mätas aldeles utmärkt med enkäter.
Men det är en genväg, ofta en genväg emot kvantitativ metod. Ett sätt runt att faktiskt möta människan och studera samhället.
Med så hög arbetslöshet som vi har tycker jag det vore en smal sak att utbilda en armé intervjuare som går ut i världen och tar reda på saker. Avsätt arbetstid åt folk att svara på dem. Dyrt? Ja, så ända in i helsike.
Jag har faktiskt låtit mig djupintervjuas för en undersökning. Betydligt bättre. Även om jag misstänker att hon sedan gick och vikta in svaren i en enkätstruktur. Men rådatan innehåller iaf en nyanserad bild av den mätpunkten, så någonstans finns iaf vad jag väljer att kalla kunskap.
Jag förstår inte hur man skulle komma runt problemet helt att det måste in mänskliga bedömningar någonstans i vetenskapliga processer, hur objektiv man än försöker göra den. Även om det är vetenskapsrobotar som arbetar praktiskt har de väl mänskliga instruktioner i botten som styr vad de gör? "Människan är alltings mått" är en tes som är svår att smita undan. Man kan ju tänka sig att generationer av alltmer avancerade vetenskapsrobotar bygger sig själva så småningom, men om de rapporterar tillbaka till människor så måste resultaten ändå översättas till ett för oss förståeligt språk. Och då kommer väl bedömningar av mänsklig typ in igen!
Skicka en kommentar