 |
| Arnold Ljungdal, 1901-1968 |
Jag fick för mig att börja läsa om Arnold Ljungdals viktiga bok Marxismens världsbild, i utgåvan från 1967. På nätet kan man hitta den ursprungliga versionen från 1947. Här finns det intressanta saker att plocka, som det här om "lejonets kula".
Man måste komma ihåg att marxismen - trots sin vetenskapliga syftning - knappast är någon ren vetenskap i ordets egentliga mening. I likhet med varje annan lära som berör mänskliga förhållanden rymmer den också en rad antaganden och omdömen av mer eller mindre värderande karaktär - antaganden som inte sällan går stick i stäv mot de inom officiell vetenskap gängse. Och inte nog med det: vad som ytterligare måste skärpa motsättningen är att dessa antaganden och omdömen till sin teoretiska sida närmast framstår som en konsekvent vidareutveckling av de förutsättningar som ligger i det borgerliga tänkandets egen struktur. Liksom Marx och Engels i filosofiskt avseende utgår från den klassiska traditionen i Tyskland (Kant, Fichte, Hegel), så anknyter de på det nationalekonomiska området till den engelska liberalismens ledande teoretiker (Adam Smith, Ricardo) och inom historieskrivningen till den franska restaurationstidens stora namn (Mignet, Thierry, Guizot). På så sätt blir deras lära i grund och botten en sammanfattning av hela den föregående utvecklingen och måste för den borgerliga kritiken te sig som ett slags lejonets kula dit alla spår leder in men varifrån inga spår leder tillbaka. Därav den egendomliga splittring - den inre osäkerhet och ambivalens - som präglar den senares ställning.
Det här är intressant och viktigt. Jag tror tankarna kan utvecklas litegrann. Ljungdal menar att Marx och Engels utnyttjade sin tids tänkande för att skapa en lära som var svår att angripa eftersom den byggde på samtida kända borgerliga fakta. Borde inte detta sätt att arbeta vara standard för de som verkligen vill gå i Marx' och Engels' fotspår? Det skulle innebära att permanent arbeta på lejonkulans underhåll och utveckling genom att dra till sig kunskaper från allehanda vetenskaper och teknologier som är kända i samhället redan, och sedan förklara hur de fungerar i ett progressivt sammanhang. Sedan kan man skratta åt borgarna som skall försöka bortförklara lärdomarna som kommer från dem själva.
Mao hävdade att det finns tre stora revolutionära rörelser: kampen för produktionen, klasskampen, och vetenskapliga experiment. Som jag fattar saken gällde det att ta dessa ideer, som i viss utsträckning var kända redan av folk i allmänhet, koncentrera dem och köra ut dem till folket igen. "Från massorna, till massorna." Det är ju faktiskt lättare att få gehör för tankar som redan är kända än för helt nya ideer, och som jag ser det finns det inget behov för den progressiva rörelsen idag att köra ut några totala nyheter! Det är därför som jag tidigare har tagit inköp av en påse morötter som exempel på utvecklingen av planekonomi inom det nuvarande systemet. Och som vi vet (om vi kan vår Marx) så utvecklas förutsättningarna för nya samhällssystem inom ramarna för äldre system, och till slut sprängs det gamla systemet av sina inre motsättningar.
6 kommentarer:
Tja, går man igenom Marx, Adam Smith osv. Så kommer man till slutsatsen att de allihop bygger på arbetslinjen. Samtliga av deras samhällen är en vidareutveckling av den mångtusenåriga grund på vilken det existerande samhället stammar och från vilket en hel del av strukturerna fortfarande återfinns, det är slavsamhället.
Så valet för mig om vilken man skall satsa på att utveckla handlar om möjligheterna till en provisorisk utopi utifrån vilken man på allvar kan göra upp med arbetslinjen och faktiskt skapa en ny civilisation som grundar sig på annat än slaveriet.
Som ung filosof såg Marx möjligheten att via de allt starkare produktivkrafterna kunna göra så att människan befrias från det nedbrytande arbetet och i stället kan förverkliga sig själv som fri individ. Det var inget han följde upp senare vad jag vet, men idén passar ju bra in med dagens datorisering och robotisering. Smith var tillhörde ju den förindustriella tiden och hade svårt att se det där. Marx hade lite lättare, även om han också var ganska tidigt ute.
"I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov."
(Kritik av Gothaprogrammet,1875,
http://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm)
Jag vet inte på vilket sätt detta skulle representera någon sorts arbetslinje.
Marx var nog inte alldeles konsekvent.
Genom att bygga på Ricardo smyger sig oundvikligen en total kvantifiering in där alla kvalitativa skillnader försvinner. Arbete = arbete, punkt slut.
Jag vill minnas att Marx försökte slingra sig ur det här på något vis, men det var länge sen jag läste det och mitt minne är inte så bra.
Marx var nog inte alldeles konsekvent.
Problemet med att bygga på Ricardo är att man suddar bort alla kvaliteter och bara bekymrar sig om kvantitet - arbete = arbete och därmed jämt, och kapital = kapital, oavsett vad det används till. Som framgår är Ricardo stamfar även till dagens neoklassiska räknenissar.
Marx tog dock ibland uttryckligen avstånd från sånt, men som sagt inte konsekvent.
Fast ingen av oss är väl helt konsekvent - jag roar mig ibland med att argumentera på socialdemokratiska när jag har en socialdemokratisk publik och på liberaliska när jag har en liberal. Publiken bestämmer, så påverkar man mest. Även Marx höll säkert på med sånt.
Hannu,
det finns arbetslinje i Marx, kanske inte i den slutgiltiga utopin. Men han anser vägen dit vara arbetslinjen, men i en värld där man hela tiden hittar på nya arbeten så finns det ingen punkt där man anser det vara klart att avskaffa det. Jag rekommenderar Slavoj Zizeks föredrag där han fått Marxism förklarat för sig av kineserna. Marxism =! Leftist, de måste inte vara samma, som Kina mycket tydigt visar, som Stalin visade osv. Jag anser exempelvis att neoklassisk ekonomi kan betraktas som Marxistisk, då det får till följd att allt slutligen ägs av banken, bank är ingen hållbar affärsmodell så banken som äger allt kommer att gå i konkurs och därmed kunna tas över av arbetarna.
https://www.youtube.com/watch?v=E3aow01aNHk
Är detta anledningen till att föredetta Maoister skriver böcker i nationalekonomi som sådana som Borg hyllar. Är det därför som "samverkan", trickle-down osv existerar. För att vi lever i en värld som försöker skapa de enligt Marx nödvändiga förutsättningarna för kommunism?
Skicka en kommentar