En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
5 kommentarer:
Det är lite intressant det som sker i vår värld idag. Jag trodde att individualismen urholkade motståndet i världen. Att individer inte kommer att göra motstånd och att individualismen kommer låta maktens män gör precis som de vill. De som drev på med individualism av denna anledningen och jag hade tvärfel.
Kampen existerar helt utan de kollektiva strukturerna. Helt enkelt för att individualism ger en individuell känsla av ansvar för det man gör. Makten kan alltså inte gå hur långt som helst även om allt kollektivt motstånd emot makten är borta. Bradley Manning och Edward Snowden är spektakulära exempel på individuellt motstånd, där individer helt enkelt satt en gräns och vägrat gå över den. Manning helt enkelt genom vägran och illojalitet, Snowden på samma sätt fast genom utstuderad planering för att kunna orsaka maximal skada.
Men individuellt motstånd emot nedskärningar och ökade klassklyftor finns överallt. När arbetaren upptäcker att de drömmar konsumtionssamhället lovade bara var tomma löften, när individen ser människor som sliter ont och de inte får något för det. Då börjar motståndet, man maskar på jobbet, man sjukskriver sig, desto hårdare man pressas desto mer motstånd gör individen. Desto mer kommer individen tillskansa sig av det hen producerar, genom maskning, stöld på jobbet, osv. Man kanske som arbetslös ordnar det så att man klarar sig på det man får, ordnar något svart extraknäck, jäser lite hemma, så har man både lite lyx och nödtorft.
Vad gör makten när piskan slutar bita? Än värre, vad gör makten om en individ som Snowden kan undkomma makten trots den skada han orsakat och kommer fortsätta orsaka makten? Vad händer med det individuella motståndet om det visas för folk att det kan vara offensivt och inte enbart defensivt?
Även i det individualiserade och alienerade samhället finns det gränser för makten.
Men för framgångsrik offensiv emot makten är jag övertygad om att det krävs organisation och en koordinerad plan. För att effektivt kunna bekämpa en fiende måste man dra ett streck i sanden, definiera vän respektive fiende.
Snowden är i sig själv inte lika farlig som tanken på att han skall komma undan.
OBS! Jag menar inte att bekräfta borgarnas bild av mygel och maskning i försäkringssystemen osv. De längst ned som bara är glada av att få ett jobb, är de med högst arbetsmoral i landet. De där myglarna är ofta lite längre från arbetslösheten, lite högre upp. Som med Snowden och Manning är det ganska ovanliga företeelser. Vilket gör det individuella motståndet svagt. Men kanske är det denna vetskap som får borgarna att fokusera på de systemen inför en framtid med skärpt klasskamp, föregripa ett ökande individuellt motstånd och beröva individen redskap att göra motstånd med.
Det finns en allvarlig svaghet med det amerikanska systemet: tydligen har Snowden och Manning svurit en ed att försvara den amerikanska konstitutionen.
Den eden borde förstås ersättas med en ed att försvara Führern, USA:s president.
Motsvarande defekt finns väl inte i Sverige?
Martin, det var en sak jag var på väg att skriva ett inlägg om för någon vecka sedan, men det blev inget av. Det var en gallupundersökning i USA som visade hur folk trivs på jobbet och hur stor andel som på något sätt motarbetar företaget där man jobbar. http://www.gallup.com/poll/162998/louisiana-workers-engaged-jobs-minnesotans-least.aspx Hade tänkt koppla till något som DN skrev om arbetstillfredsställelse i Norden, men det blev inget. Man kan väl säga att USA-företagen får vad man betalar för: lågbetalda hunsade anställda som saboterar så gott det går utan dåligt samvete för det. Kanske något liknande, en individuell motståndskamp, utvecklas i Sverige? Antar att en del anarkister gillar den taktiken. Det är klart, många individualister kan ju bli en massrörelse ... och detta kräver alltså att man har ett arbete. Brott mot A-kassa och sjukförsäkringar är en annan historia.
Hannu, den enda ed jag kan påminna mig är "krigsmans erinran" som förekom när jag var värnpliktig. Vet inte om den finns kvar längre.
Björn,
den kommer organiseras. Tror inte så många anarkister kör den modellen, även om jag vet anarkister som stjäl från storbolag och kedjor varje chans de får.
Men kollektiviseringen av det individuella motståndet håller staten på att organisera fram. De kör på med kollektiva bestraffningar i sjukförsäkringen, rehab och arbetslöshetsförsäkringen. När de behandlas som ett kollektiv kommer de att börja agera som ett.
Skicka en kommentar