Nu har jag läst några artiklar på brittiska CPGB:s hemsida. CPGB är ett dimunitivt brittisk kommunistparti och jag vet inte om jag uppmärksammat det om inte bloggarbroder Hannu tipsat om dess existens. Det som ser intressant ut för mig är att man har en underavdelning om antropologi.
Och vad är antropologi? - "Människokunskap" ungefär, läran om oss själva. Och därmed blir det en lärogren med ett antal underavdelningar. Vilka dessa är beror på vem man frågar. Men människan som biologisk varelse, arkeologi, språk och historia brukar räknas dit. Jag tycker att sociologi börde höra hemma under antropologin också, eftersom sociologier studerar relationer mellan människor. Och därmed skulle vi kunna ha ekonomi med också, som en underavdelning till sociologin.
På CPGB:s antropologisida finns tre rätt gamla artiklar som handlar om Noam Chomsky. Här är den första (varifrån citaten nedan kommer), här är tvåan och här trean. Frågan som ställs i artiklarna är hur radikalen Chomsky kunnat verka i projekt som finansieras av USA-militären utan att någon av dem fått nog. Jag går förbi den saken eftersom jag noterade något annat intressant:
On the eve of the computer age, Chomsky’s Syntactic structures excited and inspired a new generation of linguists because it chimed in with the spirit of the times. Younger scholars were becoming impatient with linguistics conceived as the accumulation of empirical facts about linguistic forms and traditions. Chomsky promised simplification by reducing language to a mechanical ‘device’ whose design could be precisely specified. Linguistics was no longer to be tarnished by association with ‘unscientific’ disciplines such as anthropology or sociology. Instead, it would be redefined as the study of a ‘natural object’ - the specialised module of the brain which (according to Chomsky) was responsible for linguistic computation. Excluding social factors and thereby transcending mere politics and ideology, the reconstructed discipline would at last qualify as a science akin to mathematics and physics.
Här kommer mer. Chomsky kritiserades för att använda förenklade modeller, som framgår ovan.
In replying to such critics, Chomsky accuses them of not understanding science. To do science, he explains, “you must abstract some object of study, you must eliminate those factors which are not pertinent ... The linguist - according to Chomsky - cannot study humans articulating their thoughts under concrete social or historical conditions. Instead, you must replace reality with an abstract model. “Linguistic theory,” Chomsky declared in 1965, “is concerned primarily with an ideal speaker-listener, in a completely homogeneous speech-community, who knows its language perfectly and is unaffected by such grammatically irrelevant conditions as memory limitations, distractions, shifts of attention and interest, and errors (random or characteristic) in applying his knowledge of the language in actual performance.”
Chomsky’s decision, then, is to work with a deliberately simplified model. In applying this, he envisages children acquiring language not through successive stages, but in an instant. The evolutionary emergence of language is also conceptualised as an instantaneous event.
För att sammanfatta kritiken mot Chomsky: i stället för omfattande undersökningar av språkmiljön förespråkar han studier av ett begränsat område (hjärnan) som utförs med hjälp av (över)förenklade modeller.
Känner vi möjligen igen detta? - Jo, det där låter ju som vad de neoklassiska ekonomerna sysslat med under de senaste årtiondena! När Chomsky hävdar att människan inte föds som ett oskrivet blad, utan det finns vissa egenskaper hårdkodade i hjärnan (exempelvis språkförmåga) är det inte så kontroversiellt längre. Han har poänger, liksom nekoklassikerna har poänger. Men att slänga hela forskningen av omständigheterna runt språket överbord är extremt och skadligt. Språk och kulturuppfattning är oerhört mycket mer än hjärnfunktioner. På samma sätt blir det när de neoklassiska modellmakarna abstraherar bort stora och viktiga delar av hur individer i samhället fungerar, och därmed inte begriper hur exempelvis en kris kan bryta ut.
De neoklassiska nationalekonomerna bröt sig loss från den trista och röriga verkligheten och byggde i stället modeller som var matematiskt fantastiska, och det låter som Chomsky var inne på samma väg. Genom obegriplighet i modellerna kan man som vetenskapsman åtminstone under en tid väcka vördnad hos okunniga betraktare och underordnade påhejare inom det egna facket. Tokigheterna försvinner för en tid bakom en ridå av knepiga ekvationer ... tills någon börjar anmärka på att kejsaren verkar ganska oklädd!
 |
| Detta är inte Noam Chomsky. Det är Nim Chimpsky som var försökskanin ... förlåt, försökschimpans! ... i en undersökning om man kunde lära ut språk till just chimpanser! Att diska kan tydligen klaras av, men arbetsställningen ser väldigt olämplig ut. Men det var väl inte därför som han dog av hjärtattack vid 26 års ålder. Och forskarna grälar väl ännu om Chimpsky lyckades lära sig användbart teckenspråk på en användbar nivå. |
9 kommentarer:
Det är väl inte så tokigt det Chomsky säger i citatet om att vetenskapen måste abstrahera från detaljer för att komma fram till en förenklad modell av verkligheten. Marx har skrivit liknande saker, även om han inte använde ordet "modell".
Men de "modeller" som är nödvändiga för en beskrivning som inte bara är en radda fakta utan som verkligen förklarar någonting, måste förstås anpassas till det område som studeras. Det är där neoklassikerna går bet, tror jag. Ekonomi går inte att förklara med naturvetenskapliga metoder.
De utgår från axiom om människors psykologiska egenskaper, som är totalt verklighetsfrämmande (rationalitet och besittande av fullständig information). Men som tillåter dem att använda matematik för att dra slutsatser från dessa axiom.
Den konkurrens på "marknaden", som beskrevs av Adam Smith och Marx, är knappast beskrivbar matematiskt. Det handlar om verkliga personer och deras beteende! Men resultatet av denna konkurrens går ändå att förstå, inte som exakta lagar men som tendenser.
Jag tror det kommer ett inlägg till om hur Chomsky behandlar modeller på ett sätt som verkar skumt! Håll ut!
Detta skall ni ha klart för er är något som sprids i alla de olika samhällsvetenskaperna. Det är en röta som innehåller den värsta pseudovetenskapen som håller på att välta hela vetenskapen och samhället.
Vad är det för ondska som har smittat Chomsky?
Den kvantitativa samhällsvetenskapen.
I applicerandet av den kvantitativa metoden har de försökt bli "vetenskapliga".
De fiskar i statistisk data med statistiska metoder, de använder matematik de inte begriper. At modellera verkligheten som om den vore slumpmässig, stokastisk, det är att deklarera för världen: Kausalitet är ovidkommande!
Den kvantitativa metoden är en samhällsvetenskap som resignerat. Samhället är redan perfekt, nu skall vi betrakta det som ett naturligt fenomen. Ni skall inte bara låtsas vara vetenskapsmän, det ingår ingenjörskonst, för samhället är ett redskap för organismens materiella tillvaro. Men Chomsky har nu deklarerat, den liberala socialismens folk i världen: Samhället går inte att påverka, det är ett evolutionärt naturfenomen, så det är bara sätta sig i soffan och vänta.
Modellering uppfyller inte ens de mest grundläggande kraven på vetenskaplighet. Skall försöka samanfatta en del tämligen häpnadsväckande bristerna här.
Det uppfyller inte ens Popper. För modelleraren finns det inga kriterium för när en tes skall förkastas. Ta historiska och nutida data, bygg modell, nya data kommer in och de avviker från modellen, bara att justera modellen för nya data och fortsätt som om inget hade hänt. Man kan inte förkasta en matematik som kan anta precis vilken form som helst. Det är ad hoc, det som finns i varje pseudovetenskap man känner till, att alltid kunna justera sina teorier för varje ny motgång, det blir ett mer och mer intrikat bygge av ad hoc teorier för varje justering du gör.
Att påstå att man mäter något betyder inte att det är detta något man mäter, eller att det ens existerar. Du kan inte hitta på ett mått och sedan hitta ett statistiskt samband med något som finns på riktigt och sedan säga att de hänger ihop. Exempelvis: Hur hänger IQ ihop med en viss gen? Genen finns på riktigt, IQ däremot har man hittat på.
När man samlar data över tiden på det där sättet och samlar ihop dem, så gör man ett ergodisk antagande, man deklarerar för världen att: Tiden spelar ingen roll!
Vad man då gör med sin modell som skall "förutse" verkligheten är inget annat än att försöka projicera hela historien in i framtiden. Mina modeller skall givetvis användas, för något, påverka exempelvis stora bankinstitutioner, vad får det för effekt på ett system som är ett "emergence" fenomen? Ett framväxande fenomen, där tiden spelar roll. En guru för den liberala socialismen har blivit stock-konservativ, hans ansträngningar kommer att verka för ett bevarande av dagens struktur.
Man deklarerar att vetenskaplighet har ingenting med hypoteser och teorier att göra. Det viktiga är redskapen och hantverket. Om vi härmar naturvetarnas beteende, och använder deras verktyg, så blir vi som naturvetare är tanken. Alla har vi mött den där personen, som aldrig fattar något, utan bara imiterar kunskap, som kan utföra hantverkets rörelser perfekt, men har ingen aning om varför man gör på ett visst sätt. Det räcker liksom inte. De säger rakt ut: Fan det där med att tänka, det är lite jobbigt, vi skiter i det.
Vad gäller att mäta, så mäter man aldrig, man tar data som genereras i systemet, det är inte samma sak som att mäta. Det är att påstå att systemet är perfekt, allt ger avtryck i systemet, avtrycken som olika företeelser ger i systemet är exakt lika. Den late samhällsvetaren förklarar för världen att det här med att faktiskt observera verkligheten, det är jobbigt som fan, så vi slutar upp med det nu.
Forst nästa kommentar:
Det är alltså inte ens här och nu man försöker projicera på samhället, enligt ovan. Det systemets bild av verkligheten man försöker använda som styrmedel. Man säger: Hörs inte, syns inte, finns inte och så skall det vara också!
Det är alltså avtrycket eller projiceringen om man så vill, som man observerar när man fiskar i data med kvantitativa metoder. Det är en multivariat form som man observerar skuggan av på ett tvådimensionellt plan, verkligheten är projicerad i vinkel, samhällsvetaren kör in huvudet mellan projektorn och duken, håller upp armarna och säger:
Om jag tittar på "verkligheten" i precis den här vinkeln och håller upp armarna så här, då ser det ut så som det redogörs i denna vetenskapliga artikeln.
Det är att ha vänt samhället ryggen. Ni kanske kan förstå hur detta är extremt upprörande för mig som naturvetare, vad jag skulle ge för att kliva ned i min kemiska reaktor och gå runt där bland molekylerna och se atomer kollidera runt mig, se molekyler reagera med varandra mitt framför ögonen på mig. Att verkligen observera verkligheten, då skulle man verkligen VETA saker. Så man blir ganska förbannad när samhällsvetarna har den möjligheten men nu väljer att inte göra det! Fatta att vi inom naturvetenskapen gör som vi gör, just för att vi inte KAN observeta våra system med direkta medel! Det är inte det som gör oss till en vetenskap.
Det är en monoistisk ansats, man gör antagandet att det man studerar går att förklara med monoism. Dialektiken är bara nys. Heisenberg hade fel, det finns inte några fenomen som behöver dialektik för att förstås. Universum är Einsteins universum, Schrödinger, Heisenberg kan dra åt helvete! Tack för informationen, jag trodde inte att det var samhällsvetenskapen som skulle lösa konflikten mellan kvantfysiken och Einsteins fysik.
Ja, nu får jag suta. Det skulle behövas skrivas ett antal böcker om problemen i den kvantitativa samhällsvetenskapen, förslag på titlar är:
"Vetekspsgren" - Plese, stop what you're doing to yourself!
Skulle skriva dem, men jag är upptagen med den materialistiska verkligheten och har dessutom egna vetenskapsgrenar på glid inom naturvetenskapen att ta hand om. Göra slumpmässiga saker och låta metaanalysen avslöja poängen med alltihop lider vi av också.
Jag rekommenderar läsning av Lars P Sylls blogg. Även om han inriktar sig till en väldigt smal grupp av nationalekonomer. Han har dock en snäv kritik emot den kvantitativa metoden.
Monoism är ett intressant fenomen, som vi borde bli av med snarast. Det leder alltid till intressanta effekter i samhället. Monokultursträvan på 1900-talet minns vi kanske fortfarande som en obehaglig effekt, monoistisk ansats. Monoisten kan inte förstå en konflikt.
Tack för de långa utläggningarna Martin. Vore synd om de låg dolda i kommentarsfältet. Med några smärre omredigeringar kunde det bli en "gästblogg" av dem! Vad sägs om det?
Jo, plocka och ta som du vill. Tillhör piratgenerationen vettu. :)
Monoism... Och jag som trodde en liten stund att det var maoismen du skällde på :-)
Monoism använder jag för att få med alla saker som egentligen åstadkommer samma problem.
Idealism, postmodernism, fysikalism osv.
De har växt ihop lite med den kvantitativa samhällsvetenskapen och den institutionalistiska socialkonstruktivismen. Postmodernismen ger dig, incitamentspolitik (folket skall formas av institutionen), den kvantitativa metoden ger dig, en skräddarsydd incitamentsstruktur just för dig och din socialgrupp.
Skicka en kommentar