Forskarna och allmänheten - en förtroendefråga?

Förståelse ger förtroende skriver DN i en ledare. Själv har jag satt ett frågetecken i rubriken. Ledargurun skriver:

Förtroendet för forskningen fortsätter att dala, enligt SOM-institutets senaste mätningar. Sedan man för tio år sedan började undersöka opinionen har andelen svenskar med ett högt förtroende för de olika forsknings­områdena minskat avsevärt.

Och följer upp med:

Universiteten och vetenskapen har fortfarande ett gott anseende i Sverige. Att kurvorna pekar nedåt kan helt enkelt vara ett resultat av att männi­skor blir allt mindre villiga att betrakta vetenskapsmännen som oantastliga auktoriteter. Det är inte den uttalade misstron som har ökat. Snarare är det en större likgiltighet, och möjligen en växande oförståelse, som på sikt hotar att urgröpa forskningens status och roll.

Den utvecklingen är knappast en konsekvens av att professorer och docenter plötsligt dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Trenden i expertsamhället tycks snarare vara att akademikerna syns mer i offentligheten.

Tänk om det faktiskt är i sista stycket som nyckeln till frågan om det sjunkande förtroendet finns? Vetenskapare är ju knappast en enhetlig grupp, forskning finns i alla tänkbara och otänkbara ämnen. En del torde vara okontroversiella i allmänhetens ögon - få blir uppjagade om en litteraturforskare eller arkeolog berättar om sina forskningar, eller en astronom eller en professor i svetsteknik. Men det finns ju andra lärogrenar där man faktiskt kan notera att kejsaren/experten verkar ganska så naken om hen kliver ner från sitt elfenbenstorn. Om man får ta sig en närmare titt på nationalekonomer av den officiellt godkända typen, de som missat de senaste lågkonjunkturerna trots sina fina modeller för "prediktion", ser de verkligen ut som urtypen för nakna kejsare, omgivna av hurrande lakejer. (Bland de hurrande lakejerna kan ju finnas tidningarnas ledarskribenter.)

Några företrädare för allmänheten som med förvåning betraktar vad forskarna gör ...?

Även inom andra lärogrenar finns det anledning att fråga sig vad vissa forskare håller på med, samtidigt som en del forskning är väldigt bra och rätt mycket åtminstone inte är skadligt även om nyttan är liten. Jag har en fördom om att den mesta forskning egentligen handlar om att bekräfta det man redan vet. På det sättet kan man göra av med forskningsanslag och göra anslagsbeviljande instanser glada, utan att egentligen prestera något nytt. Jag antar att neurovetenskaper kan få fram en massa nyttiga data som hjälper att få fram bättre medicinska behandlingar och som bättre förklara hur vi människor fungerar - samtidigt som marknad och politik kan förväntas missbruka den sortens forskning.

En hypotes från min sida: det sjunkande förtroendet för vetenskaparna beror av tre förhållanden:

1. forskarna blir mer kända, mer "vanliga" och därmed inte så upphöjda längre - och detta betyder inte ökat misstroende, utan att de helt enkelt ses som vanliga människor. Massutbildning av akademiker under senare år kan ha bidragit till det. Fler känner personligen en akademiker och inser att personen i fråga inte är Einsteins lillbrorsa/lillsyster.

2. avslöjanden om forskningsbedrägerier, även om avslöjandena i sig kan sägas visa att den vetenskapliga kontrollapparaten fungerar.

3. att vetenskapsrön utnyttjas på sätt som kan vara eller uppfattas som oetiskt: genmanipulerade växter och djur, kärnkraft, vapen, hela teknologin bakom övervakningssamhället - det sista är ju omöjligt att tänka sig utan stora insatser från folk med avancerade utbildningar.

Kanske delhypotes 1 kan vridas till en positiv tolkning: när vetenskapen kommer allt närmare folket blir det ett demokratiskt genombrott. Krav underifrån på vad forskningen skall ta upp och användas till kan framföras på ett starkare och kunnigare sätt. Vetenskapen kommer att genomsyra hela samhällets sätt att arbeta (vilket kommer att gynna även romantiker och bakåtsträvare som helst vill gömma sig i ett dunkelt hörn).