 |
| Säga vad man vill om Gotthold Ephraim Lessing, men hög panna, det hade han! |
Tyska är jag inte så bra på. Här är ändå ett försök att översätta några rader från Lessings Laokoon (1766):
Vi skrattar när vi hör att hos de gamle också konsten var underkastad den borgerliga lagen. Men vi har inte alltid rätt när vi skrattar. Otvivelaktigt får inte lagen utöva någon makt över vetenskaperna; ty vetenskapens slutmål är sanning. Sanning är nödvändig för själen; och det skulle vara tyranni att vid tillfredsställandet av denna viktiga syssla bibringa det minsta tvång. Konstens slutmål däremot är förnöjelse; och förnöjelsen är umbärlig. Alltså får det alltid bero av lagstiftaren vilken sorts förnöjelse han vill tillåta och i vilken utsträckning.
Det där var väl inte perfekt översatt, men meningen torde gå fram i alla fall: på Lessings tid kunde man dra en klar linje mellan vetenskap och konst. Den ena var nyttig, den andra kunde behandlas efter lagstiftarens gottfinnande. Idag tycker vi nog att vi vet bättre: en del vetenskaper trampar in på områden som är bokstavligen livsfarliga för mänsklighetens fortlevnad och bör regleras och kontrolleras. Å andra sidan betraktar somliga allt som kallas "konst" för något heligt som Makten inte får peta på hur dj-a dumt det än är. Och till slut blir hela vetenskap-kultur-komplexet ett slagfält mellan motstridiga viljor, mellan klasser och intressegrupper av världslig eller religiös art.
23 kommentarer:
All konst är reklam för borgligheten. Konstnären idag minster kontat med arbetarklassen så snart konsten uppskattas, tänker på hip hopparen från gatan där jag bor. Han må ha bott kvar en stund, han må aldrig "glömma" sina rötter. Men har har glömt dem i sitt handlande, nu är inte varje dag längre den kamp det var när han var nobody på Malmvägen. Nu får inte längre hans konst formen av den förtrycktes kamp med livsvillkoren, den får formen av en som exploaterar kampen för livsvillkoren i svenska betongförstäder.
Vetenskapen behöver regleras, jag vill inte säga att de bör regleras, vi bör återreglera dem. Liberala värderingar har infiltrerat vetenskaperna. Den är alienerad och jag observerade att biologer har urartat i att göra slumpmässiga saker och låta meta-analysen avslöja vad poängen i slutändan var. När jag till slut återgick till min egen vetenskapsgren insåg jag att vi också gjorde sumpmässiga saker, inte lika uppenbart för vi följde gamla traditioner av slentrian. Det finns fortfarande stora projekt, alltså stora planer, men det hör till undantaget och de tjänar alltid ett lågt syfte, så som förarlösa plan i Linköping. Resten sysslar med att göra slumpmässiga saker längs vägar som ritas upp av tradition. Vetenskapen behöver avliberaliseras och återfå en vision och ett syfte med sin verksamhet. Projekten kan göras större och mer ambitiösa idag än någonsin tidigare, men vi avstår och vetenskapen degenererar som en följd. Liberaliseringen har inneburit att alla skall bli sin egen einstein, därmed blir ingen einstein.
Det är inte så att vetenskapen bör begränsas, vetenskapen bör regleras, styras och användas. Den bör avliberaliseras, inte för att begränsa den utan för att överhuvudtaget kunna ta den frammåt.
Motstånd måste mobiliseras och ansträngningar måste göras för att koordinera det vetenskapliga arbetet på en skala som vi aldrig förr skådat. Då kan vetenskapen börja leverera igen, samhällsomvälvande resultat.
Man kan vräka av en hög med skräp i ett rum och kalla det "installation".
Angående möjligheterna för vetenskap och kultur att blomstra så håller jag med - de finns om hindren röjs bort.
Undrar om inte konstens degenerering började när en samling konstnärer i Paris (Baudelaire, Flaubert, se vidare Bourdieus bok Konstens regler) bestämde sig för att etablera sin verksamhet som likvärdig med stat och kapital. Kapital var till för vinst, stat var till för ordning och konst var till för kvalitet, ansåg man, och beslöt att de båda andra konkurrenterna skulle behandlas snävt.
På detta program vann man ett oerhört stort erkännande, kanske för att konkurrenterna hade ett dåligt rykte. Men så snart man hade etablerat sig blev förstås konsten det mest perfekta investeringsobjekt som tänkas kan. Alla andra varor har ju nåt slags bruksvärde som man inte kan flamsa med hur mycket som helst. Men konst kan och bör (enligt Baudelaire) vara helt renons på sådant varför bara bytesvärdet blir kvar.
Ännu värre blir det förstås pga den bisarra hjälteroll som romantiken lyckades etablera för konstnären. Dittills hade det inte funnits någon gräns mellan konstnär och konsthantverkare. Såväl Bach som Vermeer var hantverkare. Men vid hantverkarrollen vidlåder ju en snuskig lukt av bruksvärde som måste tvättas bort. Konstnären ska vara banerförare för något och utmana, men eftersom det inte finns något bruksvärde bakom utan bara bytesvärde blir han mest lik vilken reklammakare som helst.
Telemann var väl pionjär i att kräva betalt för musik han skapade, vilket inte är orimligt eftersom den är fin. Men när genikulten bröt ut senare gick konsten överstyr - delvis i alla fall. Konsten är konstig, även såtillvida att "proletärförfattarna" i hög grad gavs ut av borgerliga förlag.
Vad finns det egentligen för konst i ett värdenihilistiskt samhälle? Kan konst vara värdenihilistisk?
Visst kan den, men då får man fråga sig, är det konst? Är en hög skräp i ett hörn som man definierar som konst, konst bara för att man säger det?
I det värdenihilistiska samhället blir väl konsten som Jan beskriver, en fråga om perifera egenskaper, kvalitet, fint, för betraktelse osv.
Det låter som definitionsfrågor. "Vad är konst? - Det som någon makt därtill definerar som konst!"
Och det är klart, kan man få någon knäppis att betala för en hög skräp som vräks in i ett rum är det kanske OK, åtminstone ur försörjningssynpunkt för konstnär och gallerist och kanske konstkritiker. På Lessings och Kants tid handlade konst ännu om "det sköna", men i vår upplysta (?) tid har vi ju kommit längre. Nu kan, och ibland bör det handla om "det fula", att "testa gränser" etc. Men gränserna för vackert/fult, bra/dåligt, intelligent/dumt är svåra att dra.
Finns det någon proletär bildkonst idag? Kanske den som utövas av en del skickliga grafittimålare. Men hur ser man på en arbetare som målar klassisk akvarell eller kanske till och med stafflimålar med olja? Godkänns det?
Björn,
riktig proletär konst uppskattas efter att proletären dött. Självklart.
Är det inte så blir proletären genast avproletariserad och hens konst blir en del av det borgliga samhället.
Jag uppskattar grafitti, jag uppskattar klotter. En slarvigt skriven "one-liner" på en vägg, på en plats där ingen ler har fått mig att le många gånger. En bra grafitti-väggmålning kan mas passera många gånger och betrakta från pendeltåget, hela tiden upptäcka mer detaljer i den, subtila saker med eller utan mening.
Kanske är konstens uppgift är att vara just värdenihilistisk. Att alltid testa de värden vi tar för självklara, att alltid bryta mönster. Det är den konst jag uppskattar som är sådan. Konsten om "det sköna" upplever jag som meningslös.
Men om konsten skall välta föreställningar och testa gränser, vad har den för roll i ett allt mer nihilistiskt samhälle? Dör konsten när alla föreställningar krossats, när alla värden utraderats?
Suck, jaha, jag måste dö innan min konst blir erkänd. Låter som i senaste laget ...
Jag gillar bra målningar men inte klotter. Att provocera för provokationens skull tycker jag känns meningslöst. Likaså om man försöker provocera grupper/individer som man tror inte vågar ge igen. Nej herr Vilks, om ni vill bli tagen på allvar som provokatör så börja klottra hammare och skäror och uppmaningar till revolution på företagsväggar i trakten! Då kommer nog även den borgerliga konstfrihetens vänner att finna att anständighetens gränser är passerade med råge!
För att förvandla konsten till rena spekulationsobjekt kan det vara praktiskt att utplåna allt "bruksvärde" hos den så att bara bytesvärdet återstår. Var det detta som dom kom på, Jan?
Det var en intressant teori om hur den "moderna konsten" uppstår ur finanskapitalismens behov. Konst som förvaras i bankvalv känns ändå paradoxalt, då det verkar ha förvandlats till sin motsats. Från något "skönt" till något osynligt...
Det vi läst nyligen om att CIA stödde den amerikanska expressionismen, Pollack m.fl., blir då kanske mer begripligt. Och "konstkritikern" Krusse framstår som en inte lika stor bondtölp som han framställdes som.
Den "obegripliga" konsten främjar elittänkande också - det är bara några få som (säger sig) förstå den.
När David Ricardo diskuterade värde och hur varor prissätts (efter utbud/efterfrågan respektive efter produktionskostnader) så hamnade unika konstföremål inom den första gruppen. Eftersom de är unika kan de inte prissättas på samma sätt som serietillverkade produkter. Det fattar många instinktivt och försöker göra sig själv och sina alster, vare sig de kallas "konst" eller något annat, till unika "varumärken". En del tillgriper skandalknepet för att komma dit.
Exakt, Björn! Det finns inget som så perfekt stämmer in som abstrakt vara som konst. Totalt renons på bruksvärde, bara bytesvärdet återstår. Den ultimat kapitalistiska varan, helt skapad av pr-verksamheten runtomkring den.
"Den "obegripliga" konsten främjar elittänkande också."
Men det skiljer den inte från andra områden där det krävs bakgrundskunskap för att förstå.
Det som kan krångla till viss konst jämfört med vetenskap är att den senare, för att kunna räknas som vetenskap, bör ha vissa grundläggande principer som är oberoende av observatören. Jo, jag vet att gränsen kan vara flytande och svår att upprätthålla, särskilt när vi kommer in i samhällsvetenskaper och definitivt i humaniora. Vetenskap kan vara svår och kräva skolning, men jag undrar om det är samma sak som när en konstnär häller ut några burkar målarfärg på en jätteduk och rullar sig i färgen ett tag. Kan man ge några hållbara vetenskapliga förklaringar, eller hitta några lagar eller grundläggande principer, som förklarar konstnärens excesser?
I vetenskaper som inte är värdenihilistiska, naturvetenskapen, så är det konstanterna man kan lägga på minnet. Allt annat är byggt ovanpå dem. Teoretiskt sett så krävs ingen annan kunskap. Alla kan komma fram till resten, eller ersätta resten, då det givetvis kan formuleras annorlunda. Behovet av skolning är en pragmatisk eftergift. Man behöver inte ens ha konstanterna på förhand, de finns där att upptäcka.
Där krävs inga förkunskaper.
Men är helheten baserad på postulat istället, då krävs det skolning. Lagen om tillgång och efterfrågan, det berömda krysset som besudlar all ekonomisk teori. Det är att kräva förkunskaper. Det kan inte upptäckas för var och en, det kan bara uppfinnas. Det är vad ett krav på bakgrundskunskap innebär. Det krävs att något uppfinns för att helheten skall bli begripligt.
Jag må vara arrogant naturvetare. Men tjejen doktorerade i ekonomi, hon läste stora mängder vetenskapsfilosofi. Hon var förvirrad över den och frågade mig om saker. Jag sa att vi inte läser någon vetenskapsfilosofi alls. Det är skillnaden, vi läste inte vetenskapsfilosofi, vad skulle vi med vetenskapsfilosofi till? Vi påpekar bara det för alla och en var uppenbara. Det behöver man ingen filsofi för att göra.
Jag läste på en nationalekonomisk blogg att den gamla teorin om att det finns "eter" i rymden hängde med i läroböckerna tiotals år efter att forskare experminentellt hade listat ut att teorin var fel. Detta var egentligen ett exempel som anknöt till hur i stort sett värdelösa men matematiskt oantastliga teorier fortfarande hänger med i ekonomin, men man kan väl ta det som ett exempel på att naturvetenskapen inte automatiskt hoppar på de nyaste och bästa rönen. De gamla ideerna kan leva kvar (tills de gamla professorerna pensioneras?)
Svårigheten i samhällsvetenskap och humaniora kanske består i att spåra de konstanter som ändå tjänar naturvetenskapen så väl. Samt att det ofta är svårt att experimentellt bevisa någonting på ett sätt så att man kan göra en "lag" av det.
PS. Martin, då har du alltså inte läst filosofen Husserl som somliga tror är så fantastisk för att ge insikter i vetenskaperna? Husserl-eländet bidrog till att jag slutade studera filosofi på högskolan. Frågade läraren vilka praktiska resultat som denne tänkare bidragit till i vetenskapen, men fick aldrig något svar. Tyvärr var Husserl-kursen obligatorisk så jag fick nog. DS.
Att lägga på minnet konstanter leder väl till bakgrundskunskaper och kan således främja elitism. Finns väl ingen vetenskap som är befriad från elitister.
Tillhör man de som kan något väldigt bra tillhör man måhända en elit. Men elitism inträder som jag ser det först när kunskaperna/makten som kunskaperna ger missbrukas på något sätt mot de som kan mindre.
Det där missbruket bottnar oftast i fåfänga, och distansering uppstår pga fåfängan.
Men fåfänga är inget konstutövare är ensamma om. Betraktare lider av det med. I synnerhet när självbilden är att man är så smart och kunnig (vilket de alltsomoftast är inom sina hemtama gebit), och därför inte kan ta att de inte greppar ett område, man helst vill beta av med instinktivt tyckande, såsom man kan göra med en standardpoplåt, om man har sådant lyssningsbagage. Där har man tillgodogjort sig formen utan reflektera över det.
Ja, det är klart att om man exempelvis är dansbands-konnässör så duger det ju inte att säga att "Sten&Stanley eller Flamingokvintetten är väl bra", utan då måste man hugga till med att "det absolut epokgörande var när Kurt-Zunez med Berit gjorde sitt första och enda framträdande inför åtta personer i publiken i Hälleforsnäs 1988, efter det har det bara varit tomgång på dansbandsscenen!" Då visar man att man är expert!
Björn,
som Rage against the Machine sa, till skolbänken kommer sanningen sist. Visst är det så att gammalt trams lever kvar. Att forskningen styrs mer av fix idéer än nått rationellt tänkande. Jag har mycket att säga om naturvetenskapen. Vi inom organisk kemi har efter 50 år av revolutionär anarki(3 läkemedelsindustriexplosioner) degenererat till den punkt att alla bara gör slumpmässiga saker i narcissistiska små pek om ingenting. Finns ingen större tanke kvar, jag ger din generation skuld för mycket och detta är ytterligare en sån grej. Har suttit på konferans med 100 professorer i ett rum, där alla gör små delar av helheten, men kommer inte frammåt, tänkt för mig själv, "För helvete, vi måste göra större saker, tänka större tankar om vi skall kunna röra oss närmare visionen. Tillsammans har gubbjävlarna i detta rum resurser att driva visionen i mål! Men nej, de skall sitta och göra slumpmässiga småsysslor vid sidan av den anslagsgenererande visionen och skriva narcissistiska och esotera artiklar." Det här är ett mycket utbrett problem i alla vetenskaper, som Simsalablunder säger, det hänger ihop med att alla tror de skall bli Einstein, men när ingen tar ansvar för det gemensamma blir ingen Einstein.
Problemet med samhällsvetenskapen är att feltänken kan spåras till sumererna. När kan samhällsvetenskapen kasta ut en teori? Aldrig, fördelen naturvetenskapen har är att vi iaf kan slå ihjäl dumheter en gång för alla, i samhällsvetenskapen skall alla teorier existera samtidigt. Gärna vill man ha en kontinuitet, så folk återuppfinner glömda dumheter med jämna mellanrum. Marknaden är perfekt, sa Milton Friedman, vilket kreativt geni som bara parafrasade Thomas Aquinos betraktelse av ekonomi som en gudomlig ordning. Så har det hållit på, inte en dumhet har slagits ihjäl sedan någonsin, ge ett som motbevisar det så behöver jag bara vänta så vinner jag debatten.
Nej, den filosofen har jag aldrig hört talas om. Måste kollas upp.
Simsalablunder,
ja, huga. Vetenskap och kanske aldeles särskilt naturvetenskap är väl en allt igenom narcissistisk verksamhet. Jag brukade stå på labbet som handledare och mässa för studenterna:
Nu skall ni göra kemi på riktigt. Ni skall greppa naturkrafterna i era två händer och böja dem till er vilja. Detta är stort! Detta är makt!
Givetvis skämtsamt, men vilket skämt avslöjar inte en dold sanning?
Men nu är vetenskap bara självbefläckelse. Som jag sa ovan, man gör narcissistiska och slumpmässiga saker utan annat mål och syfte än att höja sina aktier och säkra mer anslag. En helt degenererad vetenskap har 50 år av anarki gett oss.
Intressant betraktelse av elitism, jag är elitist med den definitionen. Ofta nöjer jag mig med att betrakta strukturen, jag ser på strukturen i argumentet att detta är en svarigedemokrat eller liknande, alltså behöver jag inte reflektera över vad som sägs och varför det sägs. Det gör jag ofta. Men jag hatar etkettering, dock gör jag det själv. Men som tur är anser jag att man inte bör vara konsekvent, det är inte möjligt och ingen människa är konsekvent.
Kalle Anka är nog roligare än Husserl, kanske till och med mer upplysande.
Att det verkar stillastående inom vissa lärogrenar just nu kanske är ett tecken (om vi skall tänka positivt) på att det sker en uppladdning som kommer att leda fram till nästa kreativa explosion.
Jag tror inte det kommer av sig själv, individualismen är en smitta som folk inte ens märker att de smittats av. Men jag drar i de professorer jag känner om att börja dokumentera vår vetenskap och industri. För att kunna ge det hela en riktning måste vi veta var vi är nu.
Anarkin i vetensapen gav oss mycket, inget snack om saken, men jag tror att det måste ske en mer samordnad revolution nu om vi skall nå nästa nivå.
Skicka en kommentar