måndag 23 februari 2009

Är det "medelklassen" som skall göra't?

En upprörd medelklassare börjar uppfatta att något är fel. Observera den röda himlen i bakgrunden, den ser nästan ut som fanborgar som böljar fram,


I föregående inlägg citerade jag oro hos brittiska polisen för att missnöjda medelklassare skall ansluta sig till framtida gatuprotester. Vad är nu medelklassen för ena figurer då? Man kan sammanfatta dem som (ofta) "bättre betalda knegare". Det är personer som antingen är lönearbetare eller finns i fria yrken under sådana förhållanden att de ändå fungerar i stort sett som vanliga lönearbetare mot sina uppdragsgivare.

I jämförelse med många arbetare har de här människorna ofta mer inflytande över hur de lägger upp sitt arbete. Är de fackligt organiserade i Sverige hör de hemma inom TCO och SACO (observera att dessa huvudorganisationer också innehåller folk som är så lågt betalda och kontrollerade i sina arbeten att de knappast kan räknas till medelklassen).

Dessutom fanns det förr, när tjänstemannagrupperna var mindre, ofta en uttalad vilja till avancemang, att faktiskt klättra över klassgränsen till andra sidan. Det var naturligtvis knappast möjligt utom för ett litet fåtal, men i stora företag eller statliga organisationer fanns det ändå möjligheter att ta sig upp en bit och få någon chefposition. En annan aspekt var att denna "medelklass" av tjänstemän såg sig som en balanserade faktor i samhället mellan de mer ostyriga grupperna av arbetare och kapitalister. Var man tjänsteman tillhörde man en djupt ansvarskännande medelklass!

Det där sista går igen globalt. Ett sätt att försöka stoppa revolutionära omvälvningar i olika länder har varit att försöka skapa en medelklass, en stor grupp människor som har så stora intressen i det etablerade systemet att de inte vill störta det. I USA verkar det som om man utnämner vanliga arbetare till "medelklass".

Ibland kan det fungera, men det kan också slå bakut. Även kontorsfolket kan gå ut och lufta sitt missnöje, och det kan bli verkligt krisartat. För vad är det som händer när en stor grupp människor med förhoppningar om att ta sig upp i samhället upptäcker att ansträngningarna är förgäves, de halkar bakåt i stället trots långa studier och hårt arbete! Det är inte alltid fattigdom och umbäranden som är den viktigaste anledningen till att revoltförsök och revolutioner bryter ut - svikna förhoppningar och ilska över det som man uppfattar som stöld av givna rättigheter och förmåner kan också vara en orsak. Det var till och med börsanställda som var ute under de senaste stora demonstrationerna i Frankrike!



Tänk om de här gubbarna lämnar kontorspulpeterna och i stället rusar ut på gatan och skriker elakheter om myndigheterna i stället?


Kanske är den processen i full gång nu. Den ohämmade marknadsliberalismen har slagit även mot en medelklass som tycker sig ha en hel del att förlora. De stora hajarna har visat att de fullkomligt struntar i den hårt arbetande och hårt pressade småfisken. Detta kan medföra skarpa motreaktioner av folk som förlorat jobb, hem, små förmögenheter - och sin värdighet.

Därmed kan man fråga sig om ett nytt aktivt element kommer in i politiken just när den gamla vänstern håller på att somna in för gott? Är det denna "medelklass" (alltså de bättre betalda knegarna) som kommer att inta en ledande roll i nästa revolutionära uppsving? Kommer de genom kunskaper och organisationsförmåga kunna genomdriva förändringa i samhället som den äldre arbetarrörelsen inte klarar av längre? - Intressant utveckling är det!

7 kommentarer:

Kerstin sa...

Läste en intressant artikel i Vanity Fair igår kväll, om hur Lehmanianerna har det nu, de där som skurit guld med täljkniv en tid.
Jag har alltid föreställt mig att de har sitt på det torra och därför kan känna sig ganska lugna, trots kris och elände, men så visar sig inte vara fallet, i varje fall inte för alla.

Det visar sig alltså att somliga av dem haft aktier i Lehman, och har fått optioner som lön och de har räknat med så gigantisk utdelning på dessa papper att de räknat ut att det lönar sig att låna till husköp, för sådär 12-20 miljoner dollar. Och så vips var aktierna och optionerna inte värda något och huspriserna sjönk med sådär en 30% varvid somliga av dem plötsligt finner sig stå i skuld för sådär en 3-15 miljoner dollar, eller så. Det måste kännas chockartat.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, som sagt.
Jag kan förstås inte säga att jag tycker synd om dem.

Björn Nilsson sa...

Vanity fair - "fåfängans marknad" - jo det passar ju bra, och just de här figurerna tycker man nog inte så synd om. Jag hörde på radions "Människor och tro" för en tid sedan att Wall Street-folket har blivit flitigare kyrkobesökare under krisen. Jojo, sent skall syndaren vakna"!

Det där med optioner och aktier i det egna företaget tror jag blev en fälla för en del förhoppningsfulla människor även under IT-krisen för några år sedan. Min ståndpunkt var att man skulle undvika bindningar av den typen. Sunda förnuftet säger ju att en aktie faktiskt kan rasa i värde väldigt fort och väldigt mycket, och att ens "förmögenhet" kan bli luft på nolltid.

Men om vi bortser från ett fåtal nissar med stora men fiktiva förmögenheter så har vi en mycket större "medelklass" av vanliga tjänstemän och liknande figurer (som jag exempelvis) och där kan det finnas en bredare upprorisk potential.

Jan Wiklund sa...

Var den här gruppen hamnar beror historiskt sett på. Klyvningen mellan "vi" och "dom" kan gå var som helst.

Under 30-talskrisen kom den att gå mellan borgerskapet och alla andra i Norden men mellan arbetarna och alla andra i Tyskland. Orsaken till det tror jag var att det fanns ett folkrörelsesamhälle i Norden som hade konstruerats gemensamt av arbetare, bönder och diverse mellanskikt, medan i Tyskland arbetarrörelsen hade varit ganska sekteristisk.

Vad som avgör nu är inte lätt att veta.

Carl Jacobson sa...

Att bli utnämnd till "medelklass" i dagens USA har väl ungefär lika mycket substans som att bli utnämnd till medlem av the Order of the British Empire.

Om man tittar på BBC förefaller det som om just medelklassens privata ekonomi är det stota problemet, och tugget om folk som inte klarar amorteringarna på sina hus är ändlöst.

Och även om britterna vanligen fördrar sina politiker och sin överhet med jämnmod, kan jag nog tänka mig att det finns ett reellt hot här, i ett land där detta att äga sitt eget hus ofta beskrivs som livets mening.

Stan sa...

Om du(ni)inte har upptäckt Michael Hudson så är här en länk till hans senaste artikel:
www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=12418

jag tycker att det är mycket intressant,det han säger.

..the rhetoric of "free markets," "nationalization" and even "socialism" (as in "socializing the losses") has been turned into the language of deception to help the financial sector mobilize government power to support its own special privileges

Björn Nilsson sa...

Jsg tycker väl att imperieorden låter lite mer classy i alla fall ... Man får väl anta att journalister som tillhör mellanskikten är ivrigare att framhålla just mellanskiktens ohyggliga problem än den tillvaro som underskikten hela tiden måste leva med. Därför blir det ett dj-a liv när även välbetalt folk börjar få svårt med svindyra boendekostnader.

Att desperata borgare kan tänkas sälja räddningsaktioner för sig själva som "socialism" bör man också hålla ögonen på, det är klart. De där figurerna är nog beredda att uppträda under i stort sett vilken etikett som helst, bara det främjar deras egna intressen.

Jan Wiklund sa...

Misstänksamhet mot ideologiska floskler är nog alltid att tillråda.