onsdag 11 februari 2009

Media och islam och trettiotalet

Jag läste på Mohamad Omars blogg en intervju med svenska och kurdiska Mehrako Masifi som tydligen kan sorteras in i facket "unga och skärpta tjejer":

Mitt liv förändrades efter 11 september, när man började utmåla islam och muslimer som terrorister, medias nya fiende.


Och så tänkte jag till: låter inte detta trettiotalet? Man skall vara försiktig med historiska liknelser men här finns otrevliga tendenser som känns igen. När judehatet slog ut i full låga under trettiotalet hade det legat och bubblat länge. Framåt 1938 (det år när ett mord på en tysk diplomat var ursäkt för Kristallnatten) föll några av de sista spärrarna som ledde fram till de storskaliga massmorden några år senare. Judarna blev lovligt byte.

Notera språkbruket: jag skriver "ursäkt för Kristallnatten". Inte exempelvis "orsak till". Det där är fina nyanser som lätt glider förbi men det finns skillnader. Jag tror att många skulle reagera negativt mot utsagan "den 11 september var ursäkt för att USA angrep Afghanistan" (eftersom det låter som om attackerna den 11 september togs som förevändning trots att de verkliga orsakerna var andra - vilket i själva verket är rätt troligt). Men nu finns det rimlig sannolikhet att den 11 september var ursäkten för att låta befintliga fientliga stämningar mot muslimer flöda fram i full skala i en process som något påminner om trettiotalet. (Därmed inte sagt att jag tror att 11 september var en konspiration som en del hävdar - oftast är den enklaste förklaringen den rimligaste, nämligen att några islamistiska knäppisar planerade och utförde dåden.)

I den mån västvärldens militärindustriella komplex hade stått förvirrat och under hot om nedskärningar efter Sovjets sammanbrott innebar 11 september en ny och sagolikt användbar fiende att hetsa emot. Genom att "fienden" inte är en stat utan ett diffust någonting som kan vara vad som helst och var som helst - "terrorismen" - blev också enligt viss logik vilka åtgärder som helst mot (nästan) vem som helst acceptabla. Men särskilt acceptabla mot "islamister". Nu började personer som kunde misstänkas vara från arabvärlden se ut som lovligt byte de också.

Lydiga massmedia spelade med och hetsade, å ena sidan, men tryckte undan eventuella motargument å den andra. I samma intervju finns följande sedelärande historia som Mehrako Masifi berättar:


Det jag gjorde var att mejla ut inbjudan till en stor förläsning som hålls på konstfack med temat ”Islam och mänskliga rättigheter” till olika redaktörer, i inbjudan skrev jag vikten av dialog och hoppades på att de kunde delta. Jag fick inte ett endast svar. Senare valde jag att skriva ett mejl där jag utgav mig för att vara en förtryckt tjej som blev hotad till livet av sin far och bröder.

Det tog inte ens 5 minuter förens en journalist ifrån Metroredaktionen skickade mejl och bad mig ringa upp dem. Detta är bara ett exempel på hur media jobbar.

Vi har tappat räkningen på det antal gånger vi har försökt att få in en insändare eller debattartikel, man får nästan alltid samma svar; “Tyvärr, vi har brist på utrymme”. Är det yttrandefrihet att begränsa vem som får komma till tals och vem som inte får göra det? Min röst som en självständig muslimsk tjej är inte intressant eller av nyhetsvärde, men omedelbart blir det av nyhetsvärde när jag blir ”förtryckt” av min far och min röst får genast utrymme och plats i media.


Det finns mediaforskare i USA som har skrivit om det här, men jag minns inte namnet. Men principen är enkel: det behövs ingen officiellt påbjuden censur för vad som får/inte får publiceras. De som redigerar och väljer ut nyheterna vet det ändå och följer den inofficiellt officella linjen om vad som skall skrivas upp och vad som skall skrivas ned, vad som skall föras fram respektive tigas ihjäl. De fabricerar en världsbild i stället för att beskriva världen, och saker som inte passar in i bilden "försvinner".

Om världsbilden säger att kvinnor/flickor i muslimska miljöer är ständiga våldsoffer är det olämpligt att föra fram andra synpunkter, för det kan ju störa den "berättelse" man vill föra ut. Om västerlandets bomber regnar över samma kvinnor/flickor är de dock inte längre ömkansvärda offer, vilket kan noteras i Afghanistan, Palestina, Irak, Somalia, Libanon - och kanske snart i Iran. Man kan ju hävda att dagens islamofobi inte lett fram till gaskamrarna, men massdödandet finns ju då som nu. Och före massdödandet var hatet och förolämpningarna och förringandet av den andres mänsklighet.

På tal om trettiotalet: då var det "den judisk-bolsjevistiska världskonspirationen" som man skulle vara hysteriskt rädd för. Judarna + vänstern alltså. Idag verkar en del försöka dra samma vals en gång till, men nu är det islamisterna + vänstern som det skall skrämmas för. Jaja, ränderna går inte ur! Om Forum för levande historia levde upp till någon anständig målsättning satte man in sina forskningsresurser på det här.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Precis Björn,
det började redan tdigare. Så fort Sovjet hade fallit samman började varningarna för muslimerna. I början varnades mest för att de skulle komma att översvämma Europa. Minns ett TV-program från Frankrike (sänt i svensk TV) där man målade upp en bild av hur Paris skulle komma att se ut snart, där man fick se en massa muslimer ligga på knä och be på gator.

Så muslimerna var, medvetet vill jag hävda, utvalda till att användas och utmålas som den nya skräcken när kommunismen (läs: Sovjet) inte kunde användas som en sådan längre.

Så i början av 90-talet hetsades det ordentligt mot invandrare i Sverige också, och framför allt mot muslimer, i massmedia, tills Expressen kom med sin famösa första sida: "Kör ut dem!", i stor svart fetstil över hela sidan. Därefter lugnade det sig lite för det där var lite för rakt på sak för att den städade kultureliten skulle svälja propagandan. Den måste vara lite mer subtil för deras del, precis som antisemitismen uttrycktes mer städat av de intellektuella i början av 1900-talet och i europeisk överklass, än bland Hitlers hel- och halvkriminella gangstergäng.

Men under tiden som media svartmålade invandrare och invandringen, hade en massa unga män med nazistiska/fascistiska böjelser börjat tycka att vinden blåste i deras riktning och börjat göra det de trodde att alla ville göra, bara de hade vågat, nämligen attackera invandrare och flyktingförläggningar och mörda invandrare. Det var också nu som begreppet "svartskalle" blev mer eller mindre acceptabelt.

Men efter 9/11 då, som sagt, stormakter, och numer med litet men dock benäget bistånd även från det ansvarsfyllda Sverige, kunde attackera och börja bomba muslimska länder i MÖ, och då man gav hin onde en ny skepnad och började kalla honom Al Qaida, så är bollen i rullning igen. Inte minst har Israel fått en slags total acceptans för att massmörda palestinier, precis den acceptans som Hitler fick av resten av Västvärlden, bra länge, för sina judeförföljelser.

Så det är precis samma process som pågått de senaste 20 åren, både politiskt och masspsykologiskt, som den som ledde fram till försök att förinta kommunister, socialdemokrater, judar, romer, slaver och homosexulla samt mentalt sjuka och utvecklingsstörda.

Fast nu är det ju är en annan semitisk grupp än den judiska som svartmålas och förföljs, nämligen de semiter som är muslimer, som utsätts för förföljelser, mobbing och militärt massmördande. Detta är dagens dystra och mycket allvarliga antisemitism!

Jan Wiklund sa...

Beträffande media så har dom förstås sina byråkratiska regler. Men om man känner till dem kan man använda dem emot dem. Det var vad fantasifulla människor började göra på sextitalet och det fungerade tills medierna hade lärt sig och korrigerade sina rutiner. Men det kanske går idag också?

Se vidare:
http://www.westander.se/prhandboken.html
http://www.urban75.com/Action/media.html