tisdag 3 februari 2009

Ekonomiskt säkerhetsråd?

Att säga att den nyliberala revolutionen rasat ihop är uttjatat, vi vet att den fungerade under goda tider men föll på samma sätt som pyramidspel alltid faller: när inflödet av färska pengar sinar kommer hela upplägget att rasa.

Men vad kommer att ersätta denna värld av frisvängande företagarhjältar som alltid visste bäst? Svaret kanske är att den avsaknad av central kontroll som nyliberalerna trodde skulle finnas i en globaliserad världsekonomi i själva verket ersätts av en globaliserad världsekonomi med stark central kontroll.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikens president Nicholas Sarkozy pratade om det här på ett möte i Paris den 8 januari. Det viktigaste som kom ut därifrån kanske var förslaget om nya institutioner för att sköta den globala kapitalismen. Ett globalt "ekonomiskt säkerhetsråd" där inte bara USA bestämmer.

Merkel varnade för att det inte skulle bli någon återgång till låtgå-kapitalismen när den nuvarande krisen väl är över. Sarkozy varnade att kapitalismen kunde rasa ihop om den inte strukturerades om. Man talade om en mer "moralisk" kapitalism. Det ser ut som om Merkel, Sarkozy med flera ser för sig nya starka internationella institutioner som byggs upp för att hålla ordning på den kaptitalistiska marknaden så att den inte går överstyr igen.

Man kan dra några slutsatser av det här, bland annat att den mer "sociala" modellen för kapitalism har fått överhanden igen. En del tror ju att det finns två sorters kapitalism, dels den råbarkade egoistiska anglosaxiska, dels den mer civiliserade kontinentaleuropeiska. Rätt eller fel, nu ser det ut som moral och anständighet seglar upp som viktiga frågor på den rena vinstjaktens bekostnad. Eller om det handlar om en intelligentare vinstjakt än vad finansmarknadens trollkarlar har hållit på med under några årtionden.

Kravet på starkare institutioner visar att marknadernas absoluta frihet bedöms som farlig för systemets existens. Friheten är självförstörande. Det kan naturligtvis finnas tyska och franska ryggmärgsreflexer av byråkrati och centralstyrning inblandade, men dessa kan inte vara hela sanningen. Och de nyliberala offensiverna pågår ännu - generalstrejken i Frankrike nyligen visar att kampen fortsätter.

Men om man går ett steg till: demokrati. Vem kommer att bestämma i ett "ekonomiskt säkerhetsråd" knutet till Förenta Nationerna? Finns det möjligheter att driva demokratiska krav exempelvis på omfördelning av resurser där, eller blir det ett nytt organ för att de rika skall kunna plundra de fattiga?

Det här är spännande. Jag har ibland skrivit om planekonomi som en snart fungerande möjlighet. Nu ställer sig en del högerledare upp och förespråkar byggen av institutioner som i någon mån måste fungera som planeringsorgan för att kunna göra något vettigt. De måste ju ha makt att få stater och företag att uppträda på ett visst sätt.

Jag tror Marx skulle peka på att produktivkrafterna nu är så utvecklade att det knappast går att jobba på något annat sätt. Det spelar ingen roll vad världens ledare säger, eller ens vad de tror att de gör, i sina praktiska handlingar kommer de att driva fram allt mer av planekonomi. Den ekonomiska grundvalen kommer att skapa en tankevärld som är anpassad till behoven av global planering. Om ledarna får göra det på egen hand riskerar det att bli en väldigt odemokratisk och orättvis företeelse, om folk världen över studerar de här frågorna och agerar kanske det i själva verket kan bli något verkligt bra.


EU-observer

Deutsche Welle

Guardian

5 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Det handlar helt enkelt om en Polanyisk "motgående rörelse". Dvs att alltfler börjar se den utopiska marknaden som destruktiv.

Något liknande hände ju förra gången borgerskapet hade marknaden som utopi, dvs på 1800-talet. Det var inte bara arbetarrörelsen som protesterade utan en uppsjö av andra krafter också - inklusive stockreaktionära godsägare som såg risken att även deras position skulle rasa om samhället föll sönder.

Efterkrigstidens ordning, den s.k. Bretton Woods-ordningen, var ju en kompromiss där marknaden absolut inte avskaffades men villkorades på så sätt att staterna fick rätt att garantera överlevnaden även för de fattiga. Detta lade grunden till tretti år av tillväxt där kapitalister minst av allt missgynnades. Men tyvärr, sett ur kapitalisternas synvinkel, ledde den också till att folk började ställa för höga krav och måste näpsas.

Vem som får störst tyngd i den kompromiss som nu håller på att snickras ihop beror på hur mycket de olika parterna hävdar sig. Beträffande arbetarrörelsen ser det mörkt ut, den tycks mest av allt sträva efter att inte vara till besvär, så den lär inte få mycket.

Björn Nilsson sa...

Oförmågan att tacka när man blir räddad från att ramla över stupet är en av kapitalisternas utmärkande drag.

Det verkar som arbetarrörelsen måste byggas upp från grunden igen. Det kan vara logiskt med tanke på att världen har förändrats rejält sedan arbetarrörelserna började sticka upp näsan för mer än 150 år sedan. Samtidigt är det trist att inte den gamla arbetarrörelsen har kunnat hänga med i utvecklingen.

Anonym sa...

Den gamla arbetarrörelsen sitter fortfarande fast i något slags tänk att alla jobbar på gigantiska industriarbetsplatser. Idag skapas de nya jobben oftast i små företag (restauranger, städfirmor, telemarketing och annan pest) om 0-50 anställda. Dessa företag tar in timvikarier, projektanställda m.fl. anställningskategorier fackföreningsrörelsen inte är intresserade av.


Företagen i sin tur får numera sparka folk och ta in bemanningsföretag istället för att ge återanställningsförtur till de gamla som vill komma tillbaka. Så även de stora industriarbetsplatserna håller man på att försvagas.

Jan Wiklund sa...

Det är helt enkelt lättare att organisera stora industriarbetsplatser, helst med löpande band.

Oförmågan att organisera mindre arbetsplatser är orsaken till att USAs arbetarrörelse försvagades så drastiskt från 60-talet och framåt. Och framgången med att organisera dem står för den uppryckning den har gjort de senaste fem-tio åren.

Att organisera små, flyktiga arbetsplatser kräver dessutom en helt annan strategi, som inte är så inåtvänd och hierarkisk som den gamla. Vissa fack i Europa har förstått detta, de flesta dock bara teoretiskt än så länge. I Sverige är det främst SEKO och Transport som försöker även om inte heller dessa har kommit på någon riktig framgångsmodell.

Björn Nilsson sa...

I Sverige har vi mest industriförbund, med många yrken i samma fackliga organisation. För att täcka upp för de verkligt röriga delarna av arbetsmarknaden skulle det behövas ett steg till - ett fack som helt enkelt omfattar alla fackligt anslutna, var de än finns. "One big Union" som IWW i USA kämpade för, det kanske är modellen. Men det är nog många fackliga byråkrater som inte gillar en sådan lösning.