Den här teckningen illustrerar en krönika i Financial Times och återknyter till en bloggpost som jag skrev för ett tag sedan. Drottning Elizabeth II av England frågade varför nationalekonomerna inte kunde förutsäga den nuvarande krisen. Nu får de stå där och skämmas med rumporna bara just för att de lovat för mycket vad man kan göra med ekonomisk "vetenskap".
Krönikören, Robert Skidelsky, nämner (givetvis, får man säga) den primitiva och robotartade världs- och människobild som ekonomer av Chicagoskolan har fört ut de senaste årtiondena, och som anammats av bankchefer och politiker. Tror man att marknaden är ofelbar och exempelvis aktier alltid är rätt prissatta, och att marknaden arbetar bättre ju mindre den regleras av den politiska makten, måste det ju komma som en överraskning att ens prognoser blir åt helsicke fel. För med en alltmer matematiskt dominerad nationalekonomi i en som man tror helt rationell och överblickbar värld måste ju prognoserna bli rätt! Och med ju mer och knepigare matematik, desto bättre prognoser! (Dessutom är matematiska formler ett bra sätt att skrämma bort folk och få dem att känna sig dumma.)
A propås matematik: Här skrev jag om "formeln som dödade Wall Street".
Skidelsky anknyter bakåt till John Maynard Keynes och vill ha en reform av utbildningen av nationalekonomi, bort från ältandet med verklighetsfrämmande samhällsmodeller som förvandlas till matematik.
The reconstruction of economics needs to start with the universities. First, degrees in the subject should be broadly based. They should take as their motto Keynes’s dictum that “economics is a moral and not a natural science”. They should contain not just the standard courses in elementary microeconomics and macroeconomics but economic and political history, the history of economic thought, moral and political philosophy, and sociology. Though some specialisation would be allowed in the final year, the mathematical component in the weighting of the degree should be sharply reduced.
Jag skulle tro att en och annan kvarlevande neoliberal mår illa när det talas om "moral" i nationalekonomin. Men just det där med economic and political history, the history of economic thought, moral and political philosophy, and sociology är viktiga poster som jag minns att jag tog upp i någon diskussion på Ekonomistas-bloggen för länge sedan. Kan inte säga att gensvaret var särskilt entusiastiskt.
Krönikan avslutas sålunda:
The obvious aim of such a reconstruction is to protect macroeconomics from the encroachment of the methods and habits of the mathematician. Only through some such broadening can we hope to provide a proper education for those whose usefulness to society will lie as much in their philosophical and political literacy as in their mathematical efficiency.
Och jag håller med, bland annat av personliga skäl. Jag kämpade mig fram till en pol mag i nationalekonomi för några år sedan, men just matematiken fick mig att må illa. För det var ju så att med en bakgrund i ett industriföretag där jag kalkylerat fram offerter och fakturor med riktiga pengar så var ju jag egentligen i ett starkare läge än nationalekonomerna med sina fantasimodeller och fantastiska men snudd på obegripliga formler. Och de killarna hade ju inte varit ute och "räknat på riktigt" vad jag förstår. Men det var ju deras amerikanska läroböcker som gällde, och de mest intressanta grenar av nationalekonomin kunde de raskt döda genom att slänga in några formler.
I själva verket torde de fyra räknesätten, procenträkning, och lite begrepp om diagram, statistik och liknande, kunna räcka väldigt långt även i avancerad nationalekonomi. För praktisk kunskap i kombination med historisk och filosofisk och sociologisk insikt är viktigare än formler. Har man den grunden förstår man också prognosernas möjligheter och begränsningar.
(Här skulle länkarna till Konfliktportalen ha lagts in, men den verkar ha legat nere halva dan. Inte bra.)
17 kommentarer:
Men för 17, de här ekonomerna har ju tjänat storkovan, så för dem är det ju en mycket lyckad ekonomi.
Jag antar att det akademiska fotfolket som lär ut smörjan idag i allmänhet inte är så rasande välbetalda. Då är det nog mer lönsamt att vara nationalekonom och samtidigt chefekonom på någon bank exempelvis. Då kan man låtsas vara objektiv professor men samtidigt springa kapitalets ärenden, och få bra betalt för det.
Åhh, vänta bara tills jag berättar för min kära yngre släkting (som studerar pol. kand. och inte pol mag, EU:s Bolognaprocess har tagit död på magisterutbildningarna) om nationalekonomin!
Visst kommer jag själv ihåg hur erbarmligt tråkigt det var att läsa nationalekonomi. 300 pers på A-nivån som sitter i en stor föreläsningssal med föreläsningar om 2*45 minuter, alla väntar på att klockan skall gå så man äntligen kan gå därifrån och ingen vill/vågar/kan ställa några frågor till föreläsaren. Ungefär hälften av alla som skrev på tentorna misslyckades, mycket skulle jag säga för att de matematiska uppgifterna var helt verklighetsfrämmade för folk och formler som man aldrig lyckades lära sig. Väldigt få av de kursare jag umgicks med valde att gå vidare till B-nivån.
När jag läste Tage Erlanders memoarer om sin studietid i 1920-talets Lund verkar det däremot ha varit mer schvung i ämnet, fast de studenterna som läste nationalekonomidå var inte så många och man tenterade muntligt inför en av de få professorerna i nationalekonomi som fanns. Då hade keynesianismen och stockholmsskolan inte riktigt utvecklats fullt ut så man var riktigt i eld och lågor inför att pröva ex. den kontracykliska teorin i verkligheten. Naturligtvis spelar det roll om råder pionjärstämning eller inte i ett ämne. Det jag minns från exposén över makroekonomins utveckling var att teorierna i huvudsak utvecklats under 1920-1930talen (världsdepression och arbetslöshet under mellankrigstiden kräver nya lösningar) samt 1970-talet (överproduktionskris och stagflation löses m.h.a. avregleringar och kapitalexport till Asien) men att man mellan dessa krisperioder inte gjort mer än utvecklat de gällande teorierna (Keynes/Friedman). Får se om det kan komma någon ny makroekonomisk dogm med den här krisen.
(Nationalekonomi förresten? Som om det inte var politisk ekonomi det rörde sig om! Med ett ord som "nationalekonomi" får man lätt intrycket att det rör sig om ett ämne där vi alla sitter i samma båt och har samma intressen, fast man m.h.a. fina formler ägnar sig åt att visa att allt är bra bara företagen får råda på en frikonkurrensmarknad.)
Tips: The Other Canon, en samlingsplats för kritisk ekonomi med bas hos allt från Marx till Schumpeter: http://www.othercanon.org/. Särskilt relevant är sidan där skillnaden mellan dagens matematikflum och en ekonomi baserad på verkligheten: http://www.othercanon.org/papers/organisation.html. Nyckelfras: En neoklassisk ekonom har hellre exakt fel än ungefär rätt.
Jag rekommenderar också en bok av en av ställets grundare: Global økonomi, av Erik Reinert - http://www.capris.no/product.aspx?isbn=8243004637&r=1. Roligare än så kan man inte ha när man sopar golvet med neoklassikerna.
Jaha, där tar du upp gamla "kära" minnen, Malghult! Har idag svårt att fatta att jag försökte kämpa vidare, men det var väl någon sorts storhetsvansinne eller överdriven mental seghet. Och givetvis har du rätt i det där om "politisk ekonomi". Det är ju en politisk handling att försöka dölja det begreppet, men logisk ur en synvinkel: man vill nog i vissa kretsar inte antyda att det som verkar vara objektiva vetenskapligt grundade beslut i själva verket är politiska knep för att gynna eller missgynna olika grupper!
Tack för länkarna, Jan. Kanske dags att försöka göra en översikt över vad som finns mer, som rörelsen för Post-Autistisk Ekonomi. http://www.paecon.net/ Verkar inte finnas i Sverige, men det kan bero av att det inte finns mycket kvar av pionjärandan inom svensk ekonomisk forskning. "Stockholmsskolan" har gått i graven. Men egentligen borde det vara en guldålder för ny forskning nu, bara ett hängivet gäng hugger tag i problemen! Fast man kanske inte vågar göra det av karriärskäl? Är det fortfarande så att svenska forskare med idéer måste sticka till USA för att kunna få utlopp för sina talanger?
Björn: Länken på The Other Canon ska förstås sluta med html, inte med h. Kan du rätta?
Läser just nu Olle Sjöströms bok "Svensk statistikhistoria - En undanskymd kritisk tradition". Sjöström, gammal statistiker vid SCB, kritiserar utvecklingen inom statistikämnet som han menar gått ifrån att statistik skulle beskriva och ligga till underlag för förändringar i verkligheten (så som tidiga socialdemokratiska reformister, t.ex. Richard Sandler, var skolade i statistik och så småningom blev generaldirektör på SCB) till att bli en rent positivistisk vetenskap, där man enbart tar fram siffror ("data") åt uppdragsgivare men ej gör någon självständig analys av uppgifterna. I stället för diskussion och kunskapsbildande tar man fram "data" som blir till objektiv, neutral "matematisk verklighet". Genom denna reducering av statistikerns roll produceras inga nya frågeställningar - Den fattige statistikern tar fram data och får betalt av sin (välbesuttne) uppdragsgivare, vilken ej är intresserad av kunskapsbildning. Bägge blir nöjda och några nya frågeställningar behöver inte utvecklas.
Sammanfattat: Det räcker inte bara med att besitta de matematiska metoderna, man måste även veta vad man vill med de resultat man får fram. Men det är klart att det vore obehagligt för de med makt om man tog fram uppgifter som visade hur det egentligen är och borde kunna vara, då är det mycket bättre att isolera ämnen som statistik och nationalekonomi bort från värderingsfrågor och politik.
??? Jag tycker det ser rätt ut här.
Och jag gillar frasen "En neoklassisk ekonom har hellre exakt fel än ungefär rätt".
Det är nog verkligen så att den rike och positivistiske uppdragsgivaren föredrar att det inte blir för mycket liv om eventuella dåliga siffror eller olämpliga siffror. Det var väl på sextiotalet man tänkte annorlunda i vissa kretsar och körde saker som låginkomstutredningen, men jag har för mig att en del kretsar även inom socialdemokratin inte ville att en massa tråkiga data om hur underklassen levde skulle komma upp till ytan. Det kunde ju orsaka besvärande frågor om den förda politiken.
Jag läste det här och en fråga dök upp i mitt huvud. Vad har en korrekt ekonomisk analys för marknadsvärde?
En förutsättning för att sälja lån på dåliga villkor är att mängder med folk tror på framtiden och tror på att det ordnar sig. Att de känner sig säkra på att ha framtida inkomster som täcker lånet. Att de tror att de lånade pengar de investerar är någorlunda säkra (inga fastighetsbubblor i sikte).
Där har vi optimismens marknadsvärde, där har vi marknadsvärde för uppskruvade prognoser. Där har vi bonusar för glädjekalkyler och egenintressets väg till en havererad ekonomi.
Emot detta står sanningen och vad är dess marknadsvärde för en chefsekonom på Swedbank? Vem vill vara först med att informera sina kunder och sina potentiella kunder att det kommer gå åt helvete? Vem vill jobba för en sänkt bonus, när man vet att det kommer gå åt helvete? När prognosen ser dyster ut, då vet man att det gäller blåsa upp det egna så mycket det går innan det bär utför.
Oberoende nationalekonomer? Nej, sådana finns inte. Skulle det finnas någon så är han kverulantstämplad av samtliga andra nationalekonomer.
(Sen kan liberalerna klia sig i huvudet och undra varför det blev så när det bästa för alla vore en fungerande ekonomi och därför skulle vara gynnad av egenintresset. Men så verkade det som egenintresset gjorde det rakt motsatta.)
"Värde" måste ju vara en social konvention där de inblandade människorna uppskattar olika saker mer eller mindre högt. Det är det som ligger bakom enkla arbetsbyten exempelvis, och hela den klassiska arbetsvärdeläran. Det som komplicerar här är att olika intressegrupper med tvång kan höja eller sänka utbytesförhållandena. Sådant kallas klasskamp.
Går man i klassikernas spår ser man dessutom till att inte blanda ihop "värde" med "pris". Varupriserna kan avvika betydligt från det faktiska arbete som innehålles i varan. En del liberaler tror jag undviker detta problem genom att antingen likställa värde och pris (och i förlängningen av det säljs ju allt alltid till "rätt pris") eller att förneka existens av värde över huvud taget.
Men jag tror att moderna kombinationer av ekonomi, hjärnstudier och spelteori kan ge oss en insikt i vad människor egentligen har för värderingar. Det har visats någonstans att om man får ett anbud som man ser som oskäligt påverkas ett äckelcentrum i hjärnan.
Angående lånekrascherna spelar flera faktorer in. Vilseledande marknadsföring är en, orealistiska förväntningar om ständigt stigande huspriser en annan, centralbankernas strävan att hålla nere räntorna ytterligare en.
Japp Björn:
Socialdemokraterna lade ner en utredning, tror det var just låginkomstutredningen men är inte säker om det handlade om en annan grundlig utredning, för att fakta var alldeles för obehagliga för dem. Utredarna fick därför aldrig slutföra sin uppgift.
Enklast är nog att utgå från att "värde" har en begränsad betydelse.
Ett av (de många) problemen med nyklassikerna är ju att de utgår från, tar för givet, att "byten av ekvivalenter med varandra" är den enda legitima transaktionen i världen. Och att t.ex. gåvor och politiskt beslutad omfördelning är fel, perverst, oekonomiskt och jag vet inte vad.
Det finns absolut inget som stöder deras preferenser. Människan är både individuell och social och olika sätt att styra utbytet har olika syften. "Värde" är ett begrepp som bara är relevant i en bytes- eller marknadsrelation, inte i gåvo- eller omfördelningsrelation.
Björn skriver:
Jag antar att det akademiska fotfolket som lär ut smörjan idag i allmänhet inte är så rasande välbetalda.
Jodå, det är nog rätt, men de kanske hoppas att bli belönade av näringslivet - framöver, precis som journalister nog gärna vill få ett välbetalt jobb som PR-ansvarig i något större företag och politiker hoppas på belöning från näringslivet så småningom och när de lämnat politiken, för att de i riksdagen eller regeringen har levererat vad detta velat ha, det jag numer kallar för "prekorruption".
Kerstin, det var länge sedan och minnet kanske sviktar, men jag är tämligen säker på att det var Låginkomstutredningen som stoppades eftersom den började komma med obekväma uppgifter. De som lär ut den neoliberala smörjan på lägre nivåer behöver ju inte tro på den, men om de är rädda om sin karriär håller de nog eventuell offentlig kritik på en diskret nivå.
Jan, ett helt samhällssystem - feodalismen - är uppbyggt på gåvor och motgåvor, tjänster och gentjänster. Intressant nog har den samhällstypen, med sin personliga relationer, visat sig vara långsiktigt väldig stark. Det kan väl bero just av att man inte ägnar sig åt kapitalismens atomisering där varje individ antas stå för sig, utan att man baserar samhället på större grupper som hjälper och skyddar varandra. Släkter, skrån och liknande. En hel del av det finns ju kvar ännu, på gott och ont. Hur som helst, det värdesystem som finns inom den feodala modellen, och som gör att systemet håller samman, är inte samma värdesystem som styr den kapitalistiska marknaden. Jag utgår från att värdesystemet styrs av relationer mellan människorna, och de relationerna är annorlunda under kapitalism respektive feodalism. Och den högproduktivitet som kännetecknar en utvecklad kommunism kommer att föra med sig ytterligare andra sätt att se på vad som är "varde".
Personligen tror jag att marknad, omfördelning och gåvor alla är bra att ha, och att man gör klokt i att inte låta någon av dem få monopol.
Gåvor vore kul - dags att börja rikta in sig på julafton!
Skicka en kommentar