 |
| Socialdemokratiska och "vänsterpartistiska" "arbetar"-ledare |
När man letar efter annat kan oväntade fynd göras, som den här fina lilla teckningen från 1970 som jag fick syn på för en stund sedan. Jag är inte säker, men möjligen kan det vara ett verk av den franske tecknaren Siné - hans gubbar såg ungefär ut så här. Hans beundrare kallades Sinéaster.
För den som tycker att bilden ser lite konstig ut kan jag tala om att den kommer från en gammal tidning som framställdes med stencileringsteknik. Ett sätt att göra tidningar, flygblad, kompendier och annat som jag antar är fullständigt utdött idag.
Hur som haver, teckningen är minst fyrtio år gammal, men när man läser sånt här så skulle den lika gärna kunna vara gjord idag. Det är kapitalet som skruvar upp urverken som driver många av de tappra små "arbetarrörelseidkarna". Nu verkar det som en del av dem försöker sig på en "krishantering" som går ut på att "äsch, det där med lobbying, det är ju normalt, inget konstigt alls". Och för folk med en korrupt inställning till livet är det väl inte så märkligt.
Märkligare är att inte medlemmarna reser sig och kräver utrensningar, men det kanske inte ingår i arbetsbeskrivningen för kvarvarande medlemmar. Det är nog så att strider mellan olika fraktioner är en del i sörjan, men det handlar också om ett parti med krympande underlag och en ledning som verkar ha dålig kontakt med tillvaron utanför sina egna cirklar. Samhället går framåt, partiet står stilla, och därmed kommer det allt längre ifrån positioner där man kan påverka något. Därmed inte sagt att andra krafter rör på sig, utan såväl socialdemokraterna som regeringen och de näringslivskrafter som köper upp socialdemokrater halkar efter. De hänger krampaktigt fast i slamsorna av ett system som blir alltmer krisartat, samtidigt som basen för ett nytt system växer fram - ett system där de inte har någon plats på toppen längre.
Jag antar att hur många som helst har skrivit om den här löjliga historien - det mest löjliga kanske är att en del verkar förvånade över att en del socialdemokrater är korrupta - och jag tänker inte läsa så mycket mer om den. Men några exempel: Lena Sommestad, Ali Esbati, Teckentydaren.
15 kommentarer:
Nej S-partiet står inte stilla, det flyter viljelöst med strömmen (som endast döda fiskar gör), den ström som handlar om att veva klockan tillbaka till 1800-talet och författiga stora delar av Västvärlden igen.
Nå, hur S-ledningen än rör sig så verkar riktningen vara bort från alla utom de mest hängivna kärntrupperna. Och de faller väl snart bort själva av åldersskäl.
Kärntrupperna är väl numer de som har sin försörjning direkt eller indirekt från partiet.
Mittenpartierna inkl Kds proselyter är väl sedan länge först uppfångade av SN/timbro för drillning innan de gör karriär respektive parti, dessa partier står nu också till höger om högerpartiet, som det ser ut verkar det nu ha blivit samma utveckling hos S.
Högerpartiet kan nu till slut leva upp till sin inställsamma falska marknadsföring som Moderat, se där vi är inget extremistparti på högerkanten, vi är moderata.
Varför ska vi slösa stora pengar på att hålla på med demokraticharader, varför inte låta SN utse regering och riksdag utan det alltmer överflödiga rundningsmärket ”folket”. Då skulle man också slippa den internationella nesan i Bryssel att de mindra begåvade väljarna inte vet sin plats och röstar in sådana som SD. V är så pass fogliga när det kommer till kritan att de kan vara ett demokratialibi, se där det finns inte bara imperiekramande nyliberaler i parlamentet det är minsann en representativ församling.
Nåja, det finns väl en del pensionärer kvar också, som troget röstar på partiet vad som än händer. Men det är ju ingen stödtrupp med framtidsutsikter, om man säger så.
När i stort sett hela partigänget trängs i samma liberala hål borde det finnas utrymme för alternativ - eller?
Det borde det men det är nog en lång väg att gå, det blir nog att starta om från början. Den borgerliga/nyliberala hegemonin är total. En massiv nyliberaltinfluerad mediemur att tränga igenom, där inte minst sk Public Service är en gigant att övervinna. En egen verklighetsbeskrivning behövs, men även på det akademiska planet är dominansen total.
Det finns ju de som försökt att få gehör för att hela det ekonomiska upplägget som det nu är i stort rent skojeri och lurendrejeri men det är svårt att nu ut och få fram det budskapet till folk i gemen. Folk matas av Pangloss budskapet inte minst från Public Service att svensken trots allt lever i den bästa av världar och inget kunde vara annorlunda och överheten gör sitt bästa för att vi alla ska ha det bra även om man inte alltid når ända fram och det förvisso finns en och annan skurk men de är undantag.
En intressant fråga är hur den mer äkta vänstern inom S och V tänker agera. Skulle det vara möjligt att bilda ett parti av typen die Linke och få ordentligt genomslag? Det räcker inte bara att peka på borgerliga nyhetsspärrar, för de går att ta sig runt på olika sätt. Dels genom agitation på personnivå, dels via nätet.
Hur har de gjort som lyckats och varit framgångsrika? Man bör ta till sig det som fungerar även om det är från motståndaren. Japan var utsatt för ren utpressning av inte minst de amerikanska kolonialintressena och runt 1860-talet när USA:s sk svarta skepp var där och dikterade villkoren bestämde sig japanerna för att det gamla sättet var föråldrat för att försvara japanska intressen, man var tvungen att lära av de som bevisligen var framgångsrika för att kunna hävda sig. Man gjorde upp en plan för att modernisera och industrialisera och ta till sig den västerländska organisationsmodellen för att kunna hävda sina egna intressen. Man emulerade främst den tyska modellen och skickade folk att studera industri, ekonomi mm i Tyskland. Detta var framgångsrikt, så pass att man i mitten av 1900-talet, lite väl övermodigt, utmanade väst som stormakt i Asien. Det var ju inte så att Japan blev ett modernt industrisamhälle efter andra världskriget det var man redan innan, annars hade man inte kunnat utmana väst.
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.”
Patrik Engellau, SAF-konsult, i mitten av 1980-talet
SAF:s opinionsbildande maskin hade inte byggts efter en i förväg uppgjord ritning. Organisationen hade växt organiskt, efter nya behov, utmaningar och idéer. Så fort man ansett det nödvändigt hade en ny organisation ställts på fötter. Pengar hade avdelats, mål formulerats, personal hade anställts.
Stefan Koch om hur SAF (idag Svenskt Näringsliv) byggde upp ett nät av organisationer under 1980-talet
Dessa har varit synnerligen framgångsrika och dominerar och har den verkliga makten i landet. Man kan även se på hur en verklig underdogg som SD slagit sig ända in i riksdagen. Vi har kunnat se hur de i brist på något större medieutrymme varit ständigt närvarande på nätet, det har nog inte funnits en kommentarsspalt där de inte varit närvarande och lusat ner dessa med sina kommentarer. I vilken utsträckning det varit organiserat och betalt arbete kan man fråga sig men det är nog även till stor del frivilliga ”entusiaster”, en del är minst sagt mer än lovigt pantade.
Alltså man måste som Sickan brukade säga ha en plan. Och man måste vara flexibel och odogmatisk.
När man läser om det är miljösossar som tänker i banor att de självklart kan ställa om landet och även hela EU eller om det är begåvningsreserven i form av högersossar verkar de inte riktigt ha hängt med i utvecklingen, de resonerar fortfarande som om S var ett 40% parti som kan sätta dagordningen. S är inte längre ett 40% parti, läget är att de snarare är på väg mot 20% och det gamla högerpartiet är på väg mot 40%. Deras mäktiga vänner i den överklass som äger Sverige i form av SN är nu inte i det läget att S är ett parti som man måste blidka som det behövdes förr när S var ett stort parti. Speciellt de där högersossarna lär nog bli varse att SN inte skulle ha det minsta emot om S blev fullständigt krossade och obetydliga i svensk politik. Högersossarna verkar ha lite svårt att fatta att SN har väntat på den här dagen i decennier, att SAP är tillintetgjorda och att ingen nåd kommer att lämnas om de kan sätta in dödstöten. De verkar inte ha fattat att de haft sin position därför att arbetarrörelsen varit stark, puckona har sågat av den gren de satt på.
Att börja om från grunden kanske är det bästa, om man tänker sig att man inte vill dra med för mycket gammalt politiskt skräp från början. Men som ekonomiskt sinnad skulle jag snarare se att befintliga resurser återanvänds. Vad som behövs är partier och organisationer som kan använda och utveckla Marx' grundmodell om hur samhällen utvecklas. Skulle tro att det är ytterst få socialdemokrater, och även vänsterpartister, som har kläm på grundmodellen idag.
Borde den borgerliga hegemonin inom media vara ett oöverstigligt problem om man samtidigt vet att ett anständigt välfärdssamhälle är vad man vill ha långt in i de borgerliga leden, och att den hårda kärnan av marknadsliberaler aldrig skulle vinna ett val på sin egen klart uttalade politik?
Problemet är att borgerlig media är nyliberal medan den borgerliga medelklassen nog inte alls är lika nyliberal som sin media. Men man har förstås gjort sitt bästa för att modellera om sina proselyters verklighetsuppfattning.
Om borgarna försöker modellera om föreställningar som finns hårdkodade hos vissa primater redan innan människan finns, kan de få problem. I själva verket blir det problem, många mår inte bra av att kånka omkring på två motsatta moralkoder. Det blir samhällsskadligt.
Den gröna linjen inom socialdemokratin, och ekosocialismen, kan vara intressant att titta närmare på. Handlar det bara om att få fram "gröna jobb" (och "grön kapitalism" - om nu sådant kan finnas), eller är det något annat man skall vara ute efter?
Innan man börjar spekulera om nya partier bör man fråga sig var det riktigt basic finns nånstans.
Som Håvard Nilsen skriver i en recension:
"Orwells dystre verden er i overveiende grad befolket av mennesker som ikke vil utfordre autoriteter, og ikke løpe noen personlig risiko for å gjøre samfunnet bedre. Makten har lett spillerom, fordi det ikke finnes noen fellesskap som er sterke nok til å utfordre makten, det finnes ingen motmakt. Dette er en side ved det totalitære som var helt vesentlig for en tenker som Hannah Arendt, men som Sørensen overhodet ikke drøfter. Samfunnet i «1984» består av splittede enkeltindivider, og hver for seg kan de ikke gjøre noe mot statslederne som har konsentrert all makt. Folket godtar alle beskjeder som kommer fra oven.
Dette er den dystreste realiteten ved Orwells totalitære samfunn: De er alle isolerte, og derfor våger de ikke annet enn å følge alle tegn som makten anviser. Det er av denne grunn folkelige demokratiske bevegelser er avgjørende for å sikre et fritt samfunn: for sikre en motmakt til makten."
Vår fiende är "den enskilde individen" och vår föreställning om att man kan lämna över ansvaret till nån annan. Så länge vi hade levande folkrörelser hade vi också nåtsånär anständiga politiker. När konsumismen slog igenom försvann bådadera. Frågan är om den nuvarande kollapsen kan få oss att inse att det inte finns nån annan än vi själva som kan röja upp. Inte "nya partier" eller andra frälsare.
Ni dieu, ni césar, ni tribun, som det står hos Pottier.
Om man följer den marxska modellen av 1848 är det massrörelsen som gör det (revolution) och partiets enda roll är att ha bra kunskaper om vad som händer. Senare utvecklades det till den leninistiska partiteorin, som inte är så dum i rätt miljö (men stendum i fel miljö), men här i västeuropa borde vi kunna backa till den bredare marxska synen på revolutionen och dess krafter.
Ja just det. "Hellre en riktig rörelse än tio korrekta program" lär visst doktor Marx ha sagt.
Men oftast dikotomiserar vi för mycket ANTINGEN rörelse ELLER parti. När vi lika gärna kan resonera i termer av både och, samt mittemellan. Nämligen långsiktiga organisationer som inte konkurrerar med andra långsiktiga organisationer på det sättet partier måste göra. Utan samarbetar, på det sätt som t.ex. MJV eller Gemensam Välfärd kan göra.
Det sorgliga är att även sådana organisationer är undervärderade idag. De som tror att de vill bekämpa kapitalismen och klassamhället ingår bara i de mest flyktiga samarbeten eller "nätverk" och gör sig på så sätt till perfekta förespråkare i handling för parollen "satsa på dig själv".
"Varje steg av verklig rörelse är värt mer än ett dussin program." Marx: Kritik av Gothaprogrammet.
Skicka en kommentar