August om bubbelekonomi

Här skriver den unge journalisten Strindberg om svensk ekonomisk (spekulations-)historia i mitten av 1800-talet, med anledning av en skojare vid namn Strömbom - man kan ju säga att det är en äldre variant av bubbelekonomin som beskrivs:

I slutet av femtio- och början av sextiotalet tog affärslivet och industriverksamheten en ofantlig fart, dels genom privatbankernas inrättande, som underlättade anskaffandet av penningar, dels genom den stora associationsidéns tillämpning, varigenom små kapital sammansvuro sig och genom aktiebolagen verkade som domkrafter. Med denna tid börjar i vår inre historia en period, som kan jämföras med perioden Louis Philippe i Frankrike. Det är dock icke så rätt att kalla denna riktning materalistisk, ty den var ganska spekulativ. Man kunde bli rik utan att behöva gräva ner sig i materien. Man fick en idé, och så bildade man ett bolag vanligen. Det var icke arbetet, som riktade mannen, det var spekulationen. Man köpte och sålde varor, som man aldrig sett med eller mot pengar, som aldrig existerade, imaginära kvantiteter. Det var väl första gången i historien, som tankens arbete betalades efter förtjänst.

Med penningen köpte man vetenskapsmännen, och dessas vetande tillgodogjordes genast och myntades. [Minns slutet av Marx-citatet i föregående inlägg: ”Bourgeoisin ... har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.”] En ny samhällsordning uppstår med stora fordringar, ofta, erkännom det, även på sig själva; det är kontoristerna. [Det stämmer, från mitten av 1800-talet började antalet tjänstemän inom produktion och handel att öka i Sverige, från några hundra till några tusen.]

Louis Philippe som Strindberg hänvisar till var den franske borgarkungen som åkte ut vid 1848 års revolution. Och 1847 hade Marx, som då ännu var rätt ny inom ekonomin, skrivit följande:

Konkurrensen är icke den industriella tävlan utan den kommersiella. För närvarande existerar den industriella tävlan endast i fråga om handeln. Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera. Detta spekulationsrus, som periodiskt återkommer, avslöjar konkurrensens verkliga karaktär, som söker undskippa den industriella tävlans nödvändiga betingelser. (Filosofins elände, kapitel 2, § 3.)

Inte så lätt att förstå kanske, språkbruket är ålderdomligt, men det handlar om att göra pengar av pengar utan att blanda in något mödosamt arbete!


Det här citatet trycktes 1876 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som "brev". Finns i "Samlade verk" band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 283.



Föregående inlägg i denna serie:


August tittar på medeltiden
August Strindberg om skyddsnatets betydelse 
"... tiden är vi!"
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

August tittar på medeltiden

1875 skrev Strindberg om medeltidandet i konsten:

Det är en märkvärdig företeelse inom vår tids konst, detta begär att upptaga medeltidsämnen, även med fara att oförstås av den förströdda publiken, Är det kanske den gryende reaktionen, som skall rädda oss; är det må hända en yttring av ledsnad och förtvivlan över det närvarande, detta återvändande till den mörka medeltiden, som dock icke var så mörk, ty den var framför allt innerlighet och andlighet, vilket just är vår brist, att vi sakna.

August är kanske något på spåren. Inte en trettio år tidigare, i början av 1848, hade en tysk tänkare skrivit sålunda:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Kan det vara så att kapitalisternas berg av massproducerade pryttlar med tvivelaktigt affektionsvärde inte kan uppväga ” det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” och att därför en längtan tillbaka till något mer fullödigt uppstår hos många människor. Först hos känsliga konstnärssjälar med alla känselspröt utåt och ivrigt analyserande sinnesintrycken, och sedan mer ”vanliga” människor från den ”förströdda publiken”. Det kan vara så att vi inte alls i första hand vill se ”läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen” som lejda drängar som skall kränga någon pryl till oss för att göra en smällfet kapitalist ännu smällfetare, utan hellre "innerlighet och andlighet" fångar vårt intresse och välvilja? (Jo, det är klart, i denna tid försöker naturligtvis borgarna göra pengar även av innerlig- och andlighet, men det känns inte riktigt hållbart,)

Intressant för övrigt att August skriver att medeltiden alls inte var så mörk, Den ljusa medeltiden är titeln på en bok som kom 1984. I mina hyllor finns ytterligare några böcker på ungefär samma tema, nämligen att medeltiden inte alls var så eländig som senare påståtts.

Ett läskig sak (bland flera) med medeltiden var dock de stora epidemierna, med Digerdöden som värstingarnas värsting. Man kan fundera över hur medeltidssamhällena överlevde att ibland uppåt halva befolkningen utplånades på kort tid. Hur skulle det gå med Sverige om vi var nio miljoner idag och om tre-fyra månader bara fyra-fem miljoner fanns kvar i livet? Skulle landet mentalt överleva en sådan kris? När de medeltida samhälle föll så var fallhöjden inte så hög och man kunde resa sig igen även om man var blåslagen, men ett fallande Europa idag riskerar att slå ihjäl sig trots (eller kanske på grund av) ett mycket mer välmående och avancerat system. De medeltida samhällena kan också kallas feodala. Faktum är att feodalismen verkar vara det mest stabila och slagtåliga samhällssystem som skapats. Något att fundera över? Vad finns det i dåtidens ” feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden” som är värt att ta över?

Bilderna som fått illustrera detta inlägg kommer från Medeltidsveckan på Gotland

Det här citatet trycktes 1875 i tidningen Förr och nu och har rubriken "Nordiska målares tavlor. 42. Stockholms Stortorg i Erik XIV:s dagar. Efter en akvarell av Julius Kronberg". Finns i "Samlade verk" band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 175.

Föregående inlägg i denna serie: 
August Strindberg om skyddsnatets betydelse 
"... tiden är vi!"
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

Dags för lite innerlighet?

Koppla människa till maskin och fundera över var gränsen går

Nu har den här bloggen passerat 300.000 träffar. Om det har någon större betydelse för mänskligheten? - Det kan man tvivla på.

Jag har haft några stolpar till ett inlägg om människor och datorer liggande ett tag men inte gjort det färdigt. Men varför inte använda en artikel i SvD idag som utgångspunkt då? Det heter I det effektiva samhället lever robotdrömmen och är en översikt av tankar som utvecklats av en psykolog vid namn Sherry Turkle. Nu är det ju en viss risk att ta fasta på en översiktsrecension i stället för att läsa hennes böcker direkt, men man kan ju alltid resonera om vissa saker. Gamla läsare av den här bloggen vet att jag är positiv till den tekniskt-vetenskapliga revolutionen och att jag bygger på såväl Marx och Engels (gamla teknikoptimister) och Marshall McLuhan (kanske inte teknikpessimist, men han höjde några varnande fingrar inför ett naivt accepterande).

Jag funderar på om det finns en sammanblandning i artikeln/hos Turkle som kanske skymmer en del viktiga saker. Är det så att vi skall placera robotar, elektromekaniska prylar som gör jobb åt oss och som vi kan känna saker inför, och sociala media som huvudsakligen sker inom den rena elektroniken, inom samma fack? Är en telefon samma sak som en svarv, även om båda numera innehåller en massa elektronik och datakraft? Det är därför som jag är tveksam inför artikelns ingress:

Drömmen om roboten frodas i ett samhälle som i allt mindre utsträckning bygger på mänsklig interaktion. Psykologen Sherry Turkle visar hur sociala medier som Facebook och Twitter bereder väg för sociala robotar – genom att göra vår samvaro mer mekanisk.

Kanske det är just ”mekanisk” som jag stöter mig på, beroende av att jag sett hur elektromekaniska telefonväxlar såg ut och kunnat jämföra med de datorer utan särskilt mycket lösa mekaniska delar som ersatte dem för nu rätt länge sedan. Jag har svårt att se de elektroniska fältens utveckling som något mekaniskt. Den där svarven stoppar man knappast in i skallen, men via telefonen kan, som McLuhan påtalade, vårt centrala nervsystem skickas ut runt hela planeten.

Det är en jädrans skillnad. Vi förlägger allt mer av vår intelligens och kommunikation med andra utanför oss själva. Det betyder inte att mänsklig interaktion minskar – i själva verket kan den dels öka, men också ändra karaktär. Sedan är det väl en definitionsfråga vad det innebär för intelligensen: har vi skapat intelligens utanför oss själva, eller är det bara så att vi utvidgar oss själva?

Kan man inte säga att med elektroniken så kommer vi på sätt och vis in i magins värld? Och vi är bara i början: hur länge dröjer det innan en telefon styrd direkt av hjärnan kan monteras in i skallen i form av ett litet chips? Då försvinner ju ytterligare en del av gränssnittet mellan jaget och yttervärlden, och hur kan man med ett suddigt gränssnitt veta var man verkligen befinner sig? Man kan säga att intelligens byggs in i externa föremål, men också att den mänskliga intelligensen helt enkelt distribueras och kanske i lyckliga versioner kan ge oss en bättre värld. När många någorlunda kloka skallar slås samman kan det bli något bra … men om det är några elaka skallar inblandade ...

Enligt artikeln studerar Turkle i sin senaste bok ”grundläggande existentiella frågor” med grund dels i så kallade sociala robotar, dels i internetgemenskaper och virtuella världar som Facebook och Second Life. Och det är ju där som jag tycker att det ligger en skillnad. Skillnaden mellan ett mekaniskt föremål, även om det kan göra fantastiska saker på kommando, och virtuella världar (som en del dataspel med mängder av människor inblandade) där hela tillvaron är realiserad i mjukvaran. (OK, ännu så länge behövs datorn som gränssnitt, men jämför telefonexemplet ovan – när spelar man utan dator men med kontakt med kanske miljoner andra människor?)

Det finns ett resonemang om robotar exempelvis i vården. En viss utsträckning kan man använda sådana, men för normalt folk (vi får alltså undanta gamla surgubbar och liknande) är det ändå den mänskliga kontakten som är viktigast. Att sätta in robotar för att det skulle vara billigt och man kan sparka vårdbiträden är en sjuk idé som vi lugnt kan överlämna till den perversa borgerligheten. In med personal och resurser! Robotar kan ge gamla och handikappade helt nya liv, men de skall kompletteras med mänsklig närvaro, med människor som har hur mycket tid som helst att sitta ner och prata. Prata på riktigt, inte något data-tjatter utan hjärna bakom.

En sak som verkligen skiljer Turkle från McLuhan (och Marx-Engels) är ”en syn på teknologin som i grunden neutral, en kraft som både kan missbrukas och brukas väl.” Teknikutvecklingen är aldrig neutral för dessa äldre herrar, den driver oss till att göra vad vi i själva verket vill göra och vad vi måste göra. Atombomben svävar inte i någon neutral rymd oberoende av människors viljor, och det gör inte telekom-satelliterna, nätverken av fiberkabel, persondatorerna eller de otaliga ”apparna” heller. Marx tog handkvarn, vattenkvarn och ångkvarn som symbol för olika samhällstyper, McLuhan pekade på tryckerikonsten och elektroniken som utformare av samhällen. Om vi vill kunna leda mänskligheten framåt måste vi förstå vad den teknologi som vi skapar gör med oss, innan det leder till en slutlig ödeläggande krasch.

Och för de tåliga läsare som orkat med så här långt så kör vi en lättsam liten film med USA-komikern Jon Stewart som intervjuar en forskare som jobbar med tankestyrda robotar. Han heter Miguel Nicolelis och träffas bland annat här på nätet. Fast först fiskade jag upp vetskapen om hans existens hos neuroantropologerna. Och som sagt, Stewart är komiker, men som sådan lär han vara vassare som journalist än vanliga USA-TV-pratgubbar och -gummor.

The Daily Show
Tags: Daily Show Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,The Daily Show on Facebook

August Strindberg om skyddsnätets betydelse

Här är ett fiktivt brev som Strindberg skrev när han gjorde ett försök i försäkringsjournalistiken. Det handlar om privata livförsäkringar, men som den tänkande läsaren raskt inser kan resonemanget utsträckas till hela det sociala skyddsnätet:

Det som mest bidrager till individens såväl som ett helt folks lycka... är känslan av säkerhet i ekonomiskt hänseende och framför allt vissheten om att de som av honom äro beroende och älskade icke skola behöva lida nöd. Detta ekonomiska oberoende ... är ingalunda, såsom mången föreställer sig, demoraliserande eller förlamande, tvärtom håller det självverksamheten vaken och bidrager i sin mån att utjämna den allmänna rikedomen, som, då den hopas på få händer, verkar skadligt på dem som äga och förtryckande på de andra, men fördelad på alla verkar väckande och livande.

Johan August Strindberg - ung man med blick för det väsentliga

Det här citatet trycktes 1873 i tidningen Svea och har rubriken "Något att tänka på". Finns i "Samlade verk" band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 52.

Föregående inlägg i denna serie: "... tiden är vi!"
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

"... tiden är vi!"

"Tiden är ond, men vem kan sätta sig upp mot tidsandan? Vem vill hejda hennes ström." Så resonera vi dagligen och så hava våra fäder resonerat, ty så hade de lärt av sina fäder. Vem är då denna oimotståndliga makt, som drager oss med sig och mot vilken vi känna oss vanmäktige. Vem är denna tid, som alltid är ond, vi må leva i erkänt goda tider eller ej, och som alltid får bära skulden, då något ej är i lag? Tiden är du och jag, tiden är vi! Och ändå äro vi nog enfaldigt uppriktiga att påstå, det vi äro onda - är icke detta sorgligt? Ingalunda! Det är ett gott tecken, att vi äro missnöjda med oss själva eller vår ståndpunkt, ty när så är förhållandet, innebär detsamma alltid en längtan efter något bättre. Olyckan är blott den, att vi stanna vid denna längtan, lägga armarna i kors och klaga på den onda tiden, utan att vi göra det minsta att förbättra densamma, d.ä. oss.

För den som undrar hur det går med min föresats att läsa Strindbergs samlade verk kan det meddelas: hittills går det bra. De tre första volymerna var nämligen tunna och innehöll mycket glestryckt teatertext. Nu är jag framme vid band fyra med tidig journalistik. Den är nästan lika tjock som de föregående tre tillsammans och tätt med text på varenda sida. Men kanske lite mer att uppmärksamma här i bloggen. Undrar om Strindberg faktiskt tänkte sig att tiden är beroende av att det finns tänkande varelser närvarande som förstår att händelse B kom efter händelse A, att tid och människa är oskiljaktliga?

Det här citatet trycktes 26 april 1872 i Stockholms Aftonpost och har rubriken Perspektiver. I. Några blickar på tiden. Finns i Samlade verk band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 21.

En väldigt ung Strindberg

Långsamma krascher

Som motvikt till de grådaskiga funderingarna i denna blogg-drapa så lägger jag upp en bild jag tog i morse vid Långholmens koloniträdgårdar. I sanning, här är det grönska och blomsterfägring!

Att se en människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system, långsamt och ohjälpligt krascha kan vara plågsamt - eller nöjsamt - beroende av tycke och smak. En ohjälplig nedgång som när nu den ljusa delen av dygnet blivit två minuter kortare än bara för ett par dagar sedan tillhör inte den sortens krascher, för vi vet ju att om sex månader blir dygnet några minuter längre igen och vi kan häva oss upp ur mörkret, sakta men säkert. Annat är det när en  människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system far ner i ett dike som blir allt djupare och dyigare, men inte fattar det utan fortsätter att gasa på trots alla varningar, trots att det tycks vara uppenbart att denna färd leder till undergång. Undergång utan återvändo.

Nu går Saab-anställda hem och firar (?) midsommar utan lön. Det finns inte pengar till lön. Vart tog pengarna vägen? Det kommer att bli en dyr krasch, trots att det var uppenbart att företaget sedan länge var illa ute och de nya ägarna var synnerligen tveksamma figurer. Läget hade varit ett helt annat om staten gått in på ett tidigt stadium, tagit över hela rasket och så snabbt som möjligt ställt om produktionen till saker med större efterfrågetryck än de gamla svårsålda bilarna. Pengarna kunde ha gått till konstruktion och produktion då, i stället för som hjälp nu till människor som bokstavligen gjort ett lönlöst jobb. Men eftersom industripolitik tycks saknas såväl hos regering som opposition blir det så här, man står bara och glor. Det är någon sorts liberalism: om ingen gör något så blir det gjort i alla fall, på något mystiskt sätt.

På tal om oppositionen så är vänsterpartiets nedgång exempel på svårartad och långsam krasch. Det finns en partiledning som bara kör på val efter val, medlemmar som inte säger ifrån, och så sjunker man allt djupare i det där dyiga diket. Kanske man klarar nästa val också, men det vore oförtjänt. När Sahlin "smällde igen dörren" och partimedlemmarna började ana att det kanske kunde vankas en ny frihetstid, en tid där man kunde lägga upp en egen politik utan att behöva kompromissa med eventuella övertygelser, såg partiledningen till att övertygelserna slängdes bort till priset av en dörr som öppnades - till ingenting. Ett sådant parti förtjänar faktiskt att försvinna i dyn. Synd på alla bra medlemmar, men de gjorde ju inte uppror mot ledningen, så nu står de där. Så länge medlemmarna väljer styrelse och inte lyfter bort den om den gör fel så vilar det yttersta ansvaret hos dem.

Långsamt och plågsamt kraschar NATO. Denna organisation borde ha upplösts när motivet till dess existens upphörde, men gjorde som andra byråkratier när ens uppgift är avslutad: man hittade på nya mål och hankade sig vidare. Så kom kriget i Afghanistan, och efter ett tag började det viskas om att NATO:s existens hängde på att man inte förlorar där. Nu ser det ut som man förlorar där, samtidigt som NATO:s ekonomiskt alltmer trängda medlemmar har inlett någonting i Nordafrika som blir ännu en spik i likkistan. Den regim som skulle ha rasat för månader sedan sitter kvar och den påstådda motståndsrörelsen skriker hela tiden efter mer hjälp. Flygkriget fungerar inte, en markinvasion riskerar att mötas av mängder av beväpnade riktiga motståndsmän, och NATO har nu målat in sig i ett hörn där man antingen kan ge upp nu (politiskt omöjligt) eller fortsätta och riskera att köra fast - inte i ett dyigt dike, men i en jäkla massa ökensand. Och det är frågan om man överlever en sådan historia. Självförvållad krasch i stället för ordnad avveckling.

Obama lär ha sagt något knäppigt om att den nya dippen i ekonomin bara är en "revidering neråt". Tja, vill man inte kalla det en skärpning av pågående kris så kanske den termen duger ... sedan får vi se om det verkligen betyder att hela skutan går till botten, eller om det kommer någon räddning ...

Och till slut den stora krisen i främst de gamla industriländerna som har försökt förvandla sig till postindustriella underverk där pengar görs av pengar i en allt värre svindel. Den fruktade "dubbeldippen" kanske slår till nu. Möjligen kan man se tiden från slutet av 1970-talet och fram till nu som en serie kriser med mellanperioder av svindlande affärer som gör att varje ny kris blir allt svårare att ta sig ur. Ur det perspektivet - ett seriekrisande system - kan man verkligen tala om en långsam och plågsam krasch. Ännu så länge är den lönsam för en liten elit, och uthärdlig för en större "medelklass", men vänta bara när denna medelklass upptäcker att eliten inte har vänner, bara intressen ... då kan det smälla ordentligt och hela systemet rasa i ett kaos av teknisk revolution, ekonomiskt sönderfall och gatuprotester!

Efter detta känns det kanske lite konstigt att säga TREVLIG MIDSOMMAR men det gör jag i alla fall!

Sverige påstås klara sig bättre än USA

Citatet nedan kommer från ett sånt där konstigt inlägg på HuffPo där man inbillar sig att Frankrike, Canada och Sverige skulle vara "socialistiska" länder. Men vi kan ju bortse ifrån det för tillfället, i USA har man en konstig verklighetsuppfattning där någorlunda modern administration av samhället likställs med socialism. Det intressanta i artikeln är bland annat det här:

A further examination of the 39-year period extending from the end of the Nixon administration until 2008 shows the Swedish economy, known for its high taxes and heavy regulation, growing at a significantly higher rate than the US.

The authors conclude that big government might not actually stand in contradiction to a productive economy: "Countries with typically high levels of government involvement in the economy, such as Sweden, Denmark and Canada, do not appear to have experienced stifled economic growth relative to countries where government involvement is more limited, like the US," the report says.

Jag fick rätt

Jag fick rätt, framtidsutsikterna var dåliga för änkefru Maria Gomes Valentim i Brasilien. Förut var hon världens äldsta (som man känner till i alla fall, vem kan garantera att det inte gömmer sig obekanta än värre ur-åldringar ute i buskarna?) med 114 år, men nu har hon lämnat detta jordeliv innan hon ens hunnit bli 115. Den som nu får bära den olycksbådande titeln "världens äldsta" är en person i Georgia, USA. Vila i frid!

Stagnerande miljörörelse?

Ännu ett behjärtansvärt budskap - eller säger vi  'tiggarbrev'? - som nyss ramlade in i  brevlådan.  Rädda ålen från utrotning, köp ut ålfiskarna ...

På samma ställe som materialet till föregående inlägg kom fram, nämligen i Miljöaktuellt på nätet, finns länkning till ett intressant inlägg - eller rättare två intressanta inlägg, fast av samme man - i brittiska The Guardian. Läser man i rätt ordning skall det först vara här och sedan här.

För att uttrycka det kort så tycker författaren, Charles Secrett, att efter fyrtio år så har miljörörelsen stagnerat. Dess aktioner väcker inte så mycket uppmärksamhet, och vad kanske värre är: av de idella organisationerna som växte fram har det blivit organisatoriska jättar där administration och bidrag från i övrigt mest passiva medlemmar verkar viktigare än aktion (om jag uttrycker det med egna ord). Han pekar också på reflexmässigt motstånd mot kärnkraft och genmodifierade grödor som ett problem.

I länk nummer två har han formulerat de där tankarna i ett brev till miljörörelsen generellt. Den rörelse som stagnerat behöver en nystart om den skall vara relevant i framtiden. Men hur får man igång ett maskineri som fylls av före detta idealister som nu blivit anställda och välavlönade direktörer, administratörer, tjänstemän etc. etc.? Det där är ju faktiskt samma sjukdom som med dödlig verkan har angripit arbetarrörelsen, så problemet är inte unikt för miljökämparna. Kanske grunden till sjukan är att en rörelse som arbetar för förändringar hela tiden riskerar att lik förbaskat växa ihop med det som den vill förändra, i sin strävan att försöka verka "resonabel" och "jordnära". Trots att "jordnära" knappast är ett uttryck som passar särskilt bra in i dagens bubbelekonomier! - Har den sammanväxningen skett, och man sitter där med en fet lön, är det inte så säkert att man vill riskera den genom obekväma ord och handlingar. Och detta även om det potentiellt finns jättelika opinioner därute.

Kommer någon att bry sig längre om vi begraver Riksdagshuset under en jättehög med ekologiskt odlad kogödsel, eller måste man ta till grövre metoder för att få dit media?

Biffar för vegetarianer, utveckling pågår

Det var år sedan jag skrev om syntetiskt kött på bloggen och klämde in en förmodan om att det kanske händer något under detta årtionde. Utvecklingen traskar på, och enligt refererade uppgifter kan det komma något förutsatt att forskningen finansieras vidare och att produktionen kan ske till rimliga priser. Jag antar att det finns en väldigt mäktig jordbrukslobby som försöker se till att detta inte sker. Visserligen är vinsterna enorma (enligt forskarnas glädjekalkyl eller ...?) ...

Enligt forskarnas analys skulle odlat kött producera 96 procent mindre växthusgaser än konventionellt kött. Tillverkningen av odlat kött skulle kräva 7 till 45 procent mindre energi än konventionell köttproduktion. Slutligen skulle odlat kött bara kräva 1 procent av den konventionella produktionens landarealer och 4 procent av vattenmängden.

... men är det argument som biter på agro-kapitalet? Annars skulle ju minskat mark- och vattenbehov vara smaskens i en värld som på sina ställen lider brist på båda, liksom minskad produktion av växthusgaser är bra, men vad betyder det mot nästa bokslut och årets bonusar? Och jag ställer återigen frågan: kan vegetarianer tänka sig att odla syntetiskt kött som aldrig suttit i något djur som dräpts för vår skull?

"Inte vill ni väl äta upp mej som är så liten och söt?"

Skulle man kunna tänka sig att mot slutet av detta årtionde kan även Jordens fattiglappar få smörja kråset med en redig syntetbiff, tillagad i en soldriven ugn, och allt detta till ett rimligt pris?

Gäller att ha en ficka!

Efter föregående kilometerlånga inlägg: en kortis som föredömligt klart visar hur landet ligger!

Avskaffa vänstern?

Min ständigt uppmärksamme och skarpsynte läsare Jan gjorde en intressant observation som vill lyfta fram ur kommentarsfältens dunkel (se för övrigt fler intressanta kommentar till denna bloggpost):

Jag skulle vilja gå så långt som till att hävda att även begreppet "vänster" idag har blivit helt kontraproduktivt. Där flockas en massa människor som i viktiga konkreta aktuella stridsfrågor hamnar på helt olika sidor, samtidigt som folk som inte alls känner sig hemma under den beteckningen gör gemensam sak i andra med dom som gör det.

Jag svarade bland annat detta:

Det är klart att vänstern i likhet med bofinken inte kan se ut hur som helst. Det kan lösas antingen med stenhårda utrensningar eller genom att man, som du verkar tycka, släpper begreppet. Då har man också släppt en viktig del av det politiska arvet från franska revolutionen. Törs man göra det efter bara drygt 220 år?

Varpå Jan svarade:

Begrepp som inte längre står för något särskilt mer än den allra vagaste känsla av kompisskap kan nog tryggt släppas.

Jag skulle hellre se nya begrepp som tar sin näring ur dagens konflikter. Alla som bekämpar det globala kapitalet borde ha en gemensam etikett som utesluter posttrotskister som hejar på densammas bombningar i Libyen, till exempel.

Tänk om det kläckts en listig tanke här? Jag nämnde den franska revolutionen. Begreppet 'höger' och 'vänster' uppkom av hur de olika fraktionerna i den revolutionära nationalförsamlingen satt. De radikala till vänster och de mindre radikala till höger. Men det var ju faktiskt en borgerlig revolution. I dess tidigare skeden var det 'tredje ståndet' som var revolutionärerna, vilket i stort sett omfattade alla fransoser som inte var adel, kungligheter eller prästerskap. Dock började snart en särskild grupp i denna röra urskiljas som egen intressent på den politiska scenen - arbetarklassen formerade sig (och därmed "den sociala frågan" som livligt debatterades i Europa på 1840-talet). Och resten är historia, kan vi säga. Den borgerliga vänsterns positioner övertogs av arbetarpartierna. Nu var det de som var vänster. Idag har de i stort sett abdikerat från den rollen.

Om vi tar ett kliv och ser saken från ett annat perspektiv, nämligen hur Karl Marx beskrev de samhälleliga processerna som skapar samhällen och driver fram revolutioner då och då så har vi supercitatet som jag ibland diskuterar här på bloggen. Det är en kort skiss som kan ges olika tolkningar beroende på vilka delar som man vill ge störst tyngd. men den talar inte om 'höger' eller 'vänster' utan om krafter i samhället som följer med eller står i motsättning till den produktiva basens utveckling. Jag antar att Marx själv inte tänkte så, men man skulle ju kunna hävda att utvecklingen gör att den vänstern (den rörelse som så lätt förborgerligas) faktiskt kommer att sopas bort eftersom dess bas är den borgerliga revolutionen, inte den framtida proletära dito.

Om man skall etikettera individer och rörelser så blir det i så fall med en lapp som talar om hur de förhåller sig till samhällsomvandlingarna. Men där knepar det till sig tror jag. Även om "förändringsbenägen" var ett honnörsord och "förändringsobenägen" pest och kolera för organisationskonsulterna på den tiden jag arbetade så säger detta egentligen ingenting så vida man inte har ett klart mål uppsatt för sig: vad kan/vill vi förändra samhället till att vara jämfört med hur det är idag? Det är faktiskt inte så lätt att bestämma historiens förlopp i förväg. I den mån man kan tala om lagar för samhällsutveckling så är de svåra att precisera eftersom de, om man följer Einsteins resonemang, ändrar sig vartefter samhället ändrar sig. Skillnad är ju naturlagar av typen 'ljusets hastighet i vakum' som är vad det är hela tiden, men att exakt bestämma hur de ekonomiska lagarna skall fungera i ett framtida samhälle är en helt annan sak.

I vissa lägen kan det vara mer explosivt att gå emot förändringar än att acceptera dem: tänk när miljonhövdade massor ropar "vi betalar inte er kris!" eller "vi vill inte ha erat krig!". Jan Myrdal gjorde den anmärkningen i ett tal i London för någon vecka sedan, där han pekade på att biskopar kunde vara mer progressiva vad det gällde exempelvis krigsmotstånd än medlemmar i den sönderfallande vänstern. - Om den nu kan kallas vänster längre.

Ett alternativ kan vara att hävda att vänstern idag krympt ihop till mestadels få och maktlösa grupper, men antag att vi håller fast vid Jans förslag att avskaffa begreppet 'vänster' eftersom det är tämligen oandvändbart. Vad kan vi ha i stället? Kanske GUD (Goda Utvecklings-Demokrater) mot DJÄVULEN (Dumma Juvenila Äckliga Undermåliga Vedervärdiga Ligister och Empatibefriade Nollor)? Eller om man helt enkelt håller fast vid principen att "det viktiga är inte vad du säger, utan vad du gör"? Men någonstans kommer det att behövas definitioner, för det är ju dessa som gör att vi förstår vad vi talar om.

Läsare Martin hävdade detta:

En socialist tar den framkomliga vägen och den väg som fungerar idag, han sitter inte på sin kammare och snöar in på Lenins revolutionära teorier, intressant läsning för den akademiskt lagda socialisten. Men den sanna revolutionären skiter i vad tidigare revolutionärer sagt och gjort, hade de dugit hade revolutionären inte funnits. Således kan man konstatera att det inte finns några revolutionärer inom de etablerade vänsterpartierna.

Det är en väldigt intressant synpunkt, men lite väl tillspetsad tycker jag. Det är klart att om tidigare generationer av revolutionärer hade "dugit" (= "lyckas"?) hade det inte funnits något behov av revolutionärer idag. Men fanns det förutsättningar för att lyckas fullt ut när samhället visserligen var moget för stora förändringar men inte för byte av samhällssystem (se igen supercitatet från Marx)? Hur hittar man den "framkomliga vägen" om det inte finns en viss teoretisk bas att stå på så att man överhuvud taget begriper vad som händer? I Marx' modell från 1857 (supercitatet alltså) kan man dra slutsatsen att det här skulle kunna ske mer eller mindre automatiskt, i och med att människorna av omständigheterna tvingas att agera på ett visst sätt. När Marx och Engels plitade på Kommunistiska Manifestet 1847/48 såg de kommunisterna inte en avskiljd grupp, utan som de mest medvetna om hur samhället utvecklar sig i den stora rörelsen som innefattade en massa annat folk också. Om man nu hittar den framkomliga vägen, kan man inte sätta upp vägvisare i form av stora röda flaggor som leder dit? För om inte GUD påpekar var dygdens väg finns så kan man ge sig f-n på att DJÄVULEN kommer dragande med sina virrläror och lurar folk att springa åt fel håll!

Nu tror jag att tråden börjar tappas, så det är bäst att sluta här. Det har varit en trevlig diskussion idag även om vi inte kommit fram till några definitiva svar. Och om någon ville bidra med rejäla forskningsanslag så kanske vi kunde fördjupa frågeställningarna genom att ordna seminarier och konferenser och studieresor och ha det trevligt ett tag ... tills någon knackar på dörrn och säger "ursäkta, men revolutionen har just brutit ut och revolutionskommittén behöver en sammanträdeslokal, så om ni ville vara vänliga och flytta lite grann på er ..."

Hål i huve'

Bilden ovan kommer från Indiska Vetenskapsakademins tidskrift Current Sciences och en artikel som behandlar trepanering. Det är ett gammalt sätt att angripa ohälsa som förknippas med skallen och går helt enkelt (enkelt?) ut på att man med ett spetsigt verktyg tar sig igenom skallbenet. Artikeln heter First evidence of brain surgery in Bronze Age Harappa och det är alltså den gamla Induskulturen det handlar om. Det var en bronsålderscivilisation som fanns i det som nu är Pakistan, längs Indus, men också hade förgreningar in i västra Indien. Den försvann cirka 1500 år innan vår tideräkning. Harappa var en av de städer som återfanns när själva Induskulturen återupptäcktes på 1920-talet, men just de här kranierna påstås komma från Kashmir och finns i Kolkata numera.

Bilden nedan, upplockad via Populär Arkeologi, men ursprungligen härifrån, visar en 4400 år gammal håltagen skalle. Man har hittat den i nuvarande Turkiet, vid Svartahavskusten. Märkligt nog verkar patienten ha överlevt ett tag eftersom såret ser ut att ha läkts, enligt forskarna.

Den som läst Heidenstams gamla Svenskarna och deras hövdingar minns kanske att i första kapitlet - det om Ura-Kaipa - förekom det stenåldersgubbar med hål i huvudet. Trepanering har förekommit, och förekommer fortfarande, på olika håll i världen. Ibland är det mental ohälsa man är ute efter, men det kan handla om mer "normal" kirurgi (där skalpellen kan vara en skärva vass vulkanisk sten) som skall försöka bota huvudskador på grund av hårda slag, kronisk huvudvärk och dylikt. De håltagna kranierna som indierna undersökt uppges vara cirka 4300 år gamla, alltså inte så långt ifrån det man funnit vid Svarta havet.

Forskarna spekulerar över den här teknikens ursprung: eftersom den verkar rätt likartad överallt där den har praktiserats skulle man kunna tänka sig att den spridits mellan olika folkgrupper. Själv tycker jag att det kan vara en rimlig tanke vad det gäller Europa och Asien, men man har trepanerat även i Sydamerika och var väldigt tidigt ute med det, och det är svårt att tänka sig att impulser kunnat sprida sig därifrån över Atlanten eller Stilla havet. När nu andra avancerade tekniker, som metallurgi och skrift, kunnat uppfinnas på flera ställen oberoende av varandra så skulle väl detta radikalmedel mot hårda slag i skallen och huvudvärk också ha kunnat skapats av lokala snillen på många håll?

Oväsentligt och väsentligt

Låt oss avverka det oväsentliga krafset först. Och om du inte vill öda tid på vänster-knappologi så gå direkt till texten under bilden.

Här ett citat där Anders Svensson polemiserar mot Erik Svensson

Vi kallar aldrig oss själv för trotskister och de flesta som är med i nån av Fjärde Internationalens organisationer är förmodligen mycket tveksamma eller helt avståndstagande till mycket av det Leo Trotskij gjorde och sa. Hans kritik av stalinism, byråkratisering och fascism är sådant vi i allmänhet håller med om, men ytterst få inom Fjärde Internationalen ska nog idag betraktas om leninister. Sådana strömningar är idag betydligt starkare inom vänsterpartiet och dess syskonpartier än inom Fjärde Internationalen. Så det som Erik Svensson tycks mena är trotskism har knappast något stöd i verkligheten, i alla fall inte inom Fjärde Internationalen vars stadgar faktiskt är uttalat antileninistiska.

Hoppsan, måste erkänna att här kommer nyheter för mig också, men det kanske beror på att jag inte följer med så mycket vad som händer på den ... före detta trotskistiska flygeln, eller vad man skall kalla den. Att "ytterst få inom Fjärde Internationalen" kan betecknas som leninister är nog ett uttalande som "stalinisterna" (ett fullständigt omöjligt gummi-uttryck som verkar kunna betyda nästan vad som helst) hurrar för, men att stadgarna är "uttalat antileninistiska" borde väl vara snudd på sensation. För har inte anknytningen just till Lenin varit en av trotskisternas stora slagnummer, även om Lenin själv inte var så förtjust över Trotskij alla dagar? Sedan kan man ju undra över den "leninism" som påstås finnas hos Vänsterpartiet, var hittar man den? Den är väl i alla fall inte värre än att Socialistiska Partiet i Stockholm (med i Fjärde Internationalen) varje år kan traska med i Vänsterpartiets tåg så vitt jag vet. Samtidigt kastas ju gärna beskyllningen om "stalinism" mot fridfulla vänsterpartister, så man kan ju undra hur detta går ihop.

Varför ödar man tid på att ens fundera över sånt där tjafs? Över till något viktigare:

Jag har samlat ett lager artiklar om antropologi i datorn och nu är det verkligen dags att ta hand om dem. Antropologi är läran om människan, och utan människan skulle denna blogg vara totalt meningslös. I en av artiklarna kan man läsa om figurer som är Western, Educated, Industrialized, Rich, and Democratic, or ‘WEIRD’ . Jo, det låter som ännu en konstig förkortning som någon undersysselsatt journalist hittat på, men det här är knepigare än så, och av betydelse för hur vi ser på psykologiska undersökningar som antas behandla "den mänskliga naturen" (vad det nu är för något).

'Egendomlig', 'konstig', 'sällsynt', 'kufisk' är några av de översättningar av 'weird' som finns i mitt gamla lexikon. Vi kan lägga till en statistisk term, 'utliggare', så kanske bilden blir klarare så småningom. Utliggare är udda data som ligger långt från huvudsvärmen av datapunkter. Det kan vara extremvärden som kanske kan ignoreras, eller mätfel i undersökningen. Eller de kan vara en udda avvikelse som ändå är intressant att studera. Men om man tror att utliggarna - de som är sällsynta, weird - är det viktiga resultatet i ens undersökning och bortser från huvudmassan av data har man ställt världen på huvudet och kan få väldigt konstiga (weird) resultat. Vad är då WEIRD-typerna för ena, och vad är det för fel på dem?

Svaret på första frågan är att det ofta handlar om studenter som deltar i olika undersökningar. Och de rekryteras väldigt ofta från grupper som just är Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic, eller ‘WEIRD’. Urvalet tycks bli oerhört skevt.

A recent survey by Arnett (2008) of the top journals in six sub-disciplines of psychology revealed that 68% of subjects were from the US and fully 96% from ‘Western’ industrialized nations (European, North American, Australian or Israeli). That works out to a 96% concentration on 12% of the world’s population .... Or, to put it another way, you’re 4000 times more likely to be studied by a psychologist if you’re a university undergraduate at a Western university than a randomly selected individual strolling around outside the ivory tower.

Moreover, psychology is disproportionately American, and especially English-speaking, even compared to other scientific fields. 70% of all psych citations originate from US research institutions, compared with 37% in a field like chemistry, and the top four countries for psychology citations are all English speaking.

Med andra ord finns en snedfördelning som dels riktas mot ett litet antal länder, och dels mot mindre grupper inom dessa länder, samtidigt som forskningen antas ge kunskap om människor i största allmänhet.

... WEIRD subjects are particularly unusual compared with the rest of the species – frequent outliers. The domains reviewed include visual perception, fairness, cooperation, spatial reasoning, categorization and inferential induction, moral reasoning, reasoning styles, self-concepts and related motivations, and the heritability of IQ. The findings suggest that members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans. Many of these findings involve domains that are associated with fundamental aspects of psychology, motivation, and behavior – hence, there are no obvious a priori grounds for claiming that a particular behavioral phenomenon is universal based on sampling from a single subpopulation.

Det är så illa att de universitets-kids i USA som dominerar undersökningarna avviker inte bara från icke-amerikaner utan även från USAmerikaner som inte är på universitet, och de avviker till och med från sina föräldrar i vissa avseenden. Omdömet är således att det här är den sämsta gruppen att studera om man vill ha fram fakta om "människan" generellt. Det är inte säkert att en USA-students uppfattningar om rum och tid, ärlighet eller sätt att resonera om moral kan generaliseras över till en bonde i Swatdalen i Pakistan idag eller ens studentens far- och morföräldrar hemma i Staterna.

Det är en lång artikel som innehåller en hel del resonemang fram och åter (exempelvis om WEIRD är en bra term för studenter i USA, det kanske borde vara "Materialist, Young, self-Obsessed, Pleasure-seeking, Isolated, Consumerist, and Sedentary (MYOPICS)". Eller man kan helt enkelt bortse från alla lustiga förkortningar och konstatera att om man vill hitta typiska representanter för hur "människan" uppför sig så måste man ha fler undersökningsobjekt än studenter i USA och några andra rika västländer i sitt statistiska urval.

Strindberg - Ett långtidsprojekt

Nästa år är det Strindbergsåret - hundra år sedan August Strindberg dog. Det bör lämpligen vara slutåret för utgivningen av hans samlade skrifter som nu hållit på i bortåt trettio år. Ett mindre antal är kvar, men inte fler än att man borde vara färdig med hela serien nästa år.

Totalt skall det bli 72 band. Och då tänkte jag ge mitt ringa bidrag i hyllningskören genom att försöka läsa igenom alla banden. Om jag börjar nu och har en takt av ett per vecka så skall det rymmas inom den tid som finns kvar innan minnesåret är tillända. Eller också blir det som med så många andra projekt - det stupar någonstans längs vägen på grund av någon risig bortförklaring. Kvaliten på texterna är ju synnerligen varierande. En del är lysande, en del medelmåttigt, och ibland undrar man vad i h-e karln sysslade med. Men vad kan man väl vänta sig av en man som närapå var geni? På bilden ovan är hans Språkvetenskapliga skrifter II som är band 70. Just där är det nog inte snillet Strindberg som givit de största bidragen till språkvetenskapen, utan snarare stollen som virrat till det för sig.

Hur långt har jag hunnit? - Jo, band ett har avklarats, och band två har jag läst några sidor av. Fortsättning följer ... kanske.

Nog med klagande

Det klagas över att polisen aldrig bryr sig om smärre saker numera. Men stämmer det? I morse upptäcktes en cykel liggande på gatan utanför ett småhus i ett obemärkt område i Storstockholm. Gissningsvis hade någon ligist knyckt den här fina cykeln, åkt ett tag, och sedan slängt den på gatan. Detta föranledde avskickande av ett epostmeddelande till den lokala polisen. Nå, efter mindre än fem timmar ringde det på dörren och utanför stod en polis. Han frågade om det var rätt cykel, lastade in det i sin bil och körde iväg. Det kallar jag snabbhet och service. Hoppas cykeln kom tillbaka till rätt ägare.

WEA näst störst (kanske)

För några dagar sedan kom det ett meddelande om att World Economic Association, WEA, nu har 4500 medlemmar och (kanske) är den näst största organisationen av sitt slag. Jag antar att den största då är American Economic Association. Men WEA har medlemmar i 120 länder, och det här initiativet visar behovet av ett internationellt forum för ekonomi som inte är av det gängse neoklassiska snittet. Detta fungerar ju inget vidare i alla fall (utom för att berika de rika ännu mer).

På tal om fungera, här är ett utdrag ur en artikel i Real-World Economics Review Blog (man kan väl säga att RWER är den mylla som WEA växt fram i). Det handlar om Brasilien, och så kommer en intressant jämförelse med Sydkorea:

From 2004 to 2010, Brazil’s economy grew at an average of 4.2 percent annually, or more than twice as fast as it had grown from 1999-2003; or for that matter, more than twice as fast as its annual growth from 1980-2000. This was despite the impact of the world recession of 2009, which left Brazil with no growth for that year.
...
From 1960-1980, Brazil’s growth rate was similar to that of South Korea, and Brazil had much higher income per capita. After 1980, South Korea continued on a fast-growth path, and today has living standards comparable to Europe. But Brazil stagnated and then (after 1990) took a sharp turn towards neo-liberalism; so despite its great advantage of natural wealth, Brazilians today have only about one-third of the per capita income of South Korea, four times the infant mortality rate, and 42 million people living on less than $3 a day.

The last six years have been a very good start in breaking from the long-term policy failure of the neoliberal era. But there is still a long way to go for Brazil to reach its potential.

Det är intressant att ett land som Sydkorea, som legat så starkt inom USA:s intressesfär, kunnat driva en så aggressiv och framgångsrik politik på det ekonomiska området (samtidigt som klassmotsättningarna tidvis varit våldsamma). Kan skillnaden vara att Sydkorea var "skyltfönstret" medan Brasilien var "bakgården" ur USA:s synpunkt? Ett skyltfönster måste vårdas mer än en bakgård.

Misanpassad? I fel kosmos kanske?

Senaste numret (5/2011) av Forskning och Framsteg har en artikel om den svenske fysikprofessorn Max Tegmark (ej på nätet). Hans intresse är parallella universa. För några tiotal år sedan var detta något som man sysslade med i science fiction men inte i seriös forskning (om man ville anses som seriös). Nu har läget ändrats.

Tänk på ett tal som börjar med en etta som sedan följs av femhundra nollor, det är stort det! En miljon är ju en etta samt sex nollor, tusen miljarder är samma lilla etta följd av tolv nollor - men femhundra! Hur som helst, enligt strängteorin (en nyare knepig tanke om hur universum är uppbyggd, nämligen just som långa strängar) skulle det kunna finnas ett antal universa vars tal är just den där ettan följd av femhundra nollor. Alla dessa är mer eller mindre lika/olika vårt eget universum.

Tänk om känslan av otillfredsställelse som ofta inträffar i livet beror av att man är i fel universum? På grund av något fel i fysiken har man råkat bli en kosmisk bortbytning? Eller om man kunde skicka iväg alla typer som gör att man känner sig missanpassad någon annan stans, till ett universum som är specialgjort för att husera kufar och skurkar av alla de slag? Nyliberaler verkar ofta befinna sig i en annan rymd, så varför kan man inte låta dem försvinna dit då?

Det kanske finns ett universum med en variant av planeten Jorden där dinosaurierna inte dog ut på grund av en krock med en mindre himlakropp utan fortsatte att leva och frodas och utvecklas. Det kanske finns ett universum med en Jord som aldrig fick något vatten utan bara blev en död ökenplanet som Mars. Det kanske finns ett universum där kung Björnbrum njuter sitt eftermiddagskaffe serverat av trevliga kaffeflickor, allt medan de tacksamma undersåtarna hurrar utanför staketet.

Å ena sidan vore det kanske kul med en stegosaurus, men knappast att rida iväg på när man skall handla. Och den kanske är stor i maten också? 

På tal om dinosaurierna - det där med massutplåning på grund av krock med en annan liten himlakropp var en förklaring som inte svaldes så lätt. En mer dominerande teori var ju att rovdjuren var smartare och tog över efter de dumma ödlorna som bara hade härskat på Jorden i hundra miljoner år eller så. Jag har en känsla av att den där konkurrensteorin passar bra för en forskare med marknadsliberal och socialdarwinistisk inställning, medan vetenskapare med mer människovänliga tankar snarare drar åt katastrofteorin.

En sista tanke innan jag försvinner i spekulationernas töcken: kan det vara något lurt med termen "parallelluniversum"? Den ger ju bilden av universa som ligger på en rad, eller kanske staplas i en hög, men tänk om de är ihopgeggade på något sätt? Då kanske man kan kliva in exempelvis i garderoben, knacka på väggen, och så öppnar sig dörren till ett annat universum där man får vara lite försiktig med dinosaurierna ... nej förresten, det går inte, det är så mycket grejor i garderoben så det går knappt att ta sig in i den. Man får väl hänga kvar här då, suck, och åtminstone hoppas på bättre tider.

Återskapas demokratin på torget?

Gemensamt för alla som deltar är att de inte längre förväntar sig något av politikerna. Deras kritik riktar sig mot det ekonomiska systemet. Och till skillnad från tidigare allt mer också mot Europeiska Unionen ....

Detta enligt Svenskan som rapporterar från Athen. Men vad som sägs i artikeln riktas misstron även mot facken och deras demonstrationer. I första steget kan det låta konstigt, men vad säger en marxist om det? En syndikalist gillar fackens uppmarsch, men sett ur andra synvinklar så kanske facken rör till saken och faktiskt fungerar som bromsklossar och avledare av kampen. Jag vet inte mycket om grekiska fack, men tanken på att motsvarande organisationer i norra Europa skulle fungera som systemförändrare är närmast komisk (eller tragisk). I den mån de ens orkar ställa krav längre så går de sannerligen inte långt.

Demokratins återskapande på södra Europas gator och torg? Bilden från en grekisk sajt.

Artikeln beskriver lite om hur livet på torget fungerar. För den som ser gatan som den öppna mötesplats där demokratin föds och skapas är det naturligtvis intressant och uppmuntrande. Om vi går till ett annat del av det politiska fältet än det som representeras av Svenskan så finns en redogörelse för det grekiska torgets betydelse och organisering här. Författaren pekar bakåt såväl mot den klassiska grekiska demokratin (som ju var en väldigt begränsad historia) som mot Pariskommunen 1871 men tar sedan upp liter mer om hur arbetet konkret fungerar. Självorganisering och ett tillstånd som verkar ledarlöst är viktigt, men samtidigt kan man fråga sig hur uthållig och stabil en sådan rörelse blir. Ledarlösheten handlar nog mer om att de mest drivande och uppslagsrika krafterna fungerar från mindre utsatta positioner, som det var även i Egypten. Att helt vända ryggen mot facket verkar också mindre klokt, om man nu inte vill ha en splittring mellan äldre och yngre.

Det är en spännande tid vi lever i. Ser man till grundläggande tankar hos Marx (ta "supercitatet" som jag tidigare diskuterat ett flertal gånger) så samverkar en massa krafter tvärs igenom hela samhällsstrukturen för att göra systemet instabilt. Kanske nästa omgång i den ekonomiska krisen ("dubbeldippen") gör att kraschen blir oundviklig på sina håll.

I mycket handlar det om kampen om verklighetsbilden, vilket en av socialdemokraternas få sympatiska tänkare (eller få tänkare över huvud taget), Lena Sommestad, skriver på sin blogg. Den verklighetsbild som manglats ut av borgerligheten tål inte en vetenskaplig granskning hävdar hon, och forskare som hon är slår hon ett slag för vetenskapen. Jag tror att om vetenskap och massrörelse går samman blir det en materiell och mental bomb som kommer att sopa bort mycket skräp på kort tid. "Ordet blir till kött" för att tala bibliska. Och då kanske det är bättre att forskarna går direkt till massrörelserna i stället för att öda bort tid på övergödda partibyråkrater som passerade sitt bästaföre-datum för länge sedan. Vi såg ju deras handfallenhet när krisen nådde Sverige för några år sedan, och inte har det blivit bättre sedan dess. Nej, när demokratin återföds så blir det från gator och torg, inte från de insuttna politikernas och konsulternas kontor.

Några lånade uppslag

Här skulle man skriva om allvarliga ting, men orken har kilat iväg och gömt sig någonstans. Kan ju lösa det hela genom att knycka ideer från annat håll.

Så vidarebefordrar exempelvis Arkeologi-Åsa på Ting och Tankar den nyttiga upplysningen att kommentarsfälten under tidningarnas nätartiklar av journalister kallas "pissrännan". Och har man försökt läsa några kommentarsföljder där en stor del av utrymmet ockuperas av knäppgökar och skumrask är det inte så svårt att hålla med om det. Välskötta kommentarsfält kan vara ett väldigt bra verktyg för att få fram välgrundade fakta och åsikter om olika ämnen - men illa skötta så jagas det välgrundade bort av pissrännefolket, och på vilket sätt gynnar det demokratisk debatt och hederligt faktasökande?

Några moln som inte har något med den här bloggposten att göra, om man nu inte vill börja filosofer om folk som står med huvudet i molnen. Hur som helst, snyggt och dramatiskt!

På tal om knäppgökar så saxade jag följande från ett förord till en klassisk skrift av Lenin betitlad "Radikalismen", kommunismens barnsjukdom. Nej, förordet är inte skrivet av Lenin, men av några personer som jag antar håller till i Malmö och som tänker publicera denna Lenin-text. Eftersom de lagt ut sin text på nätet kan de väl inte se det som en förolämpning att jag citerar ett stycke (om de bryr sig om vad jag tycker, vilket nog får betraktas som tveksamt).

Ett problem som förtjänar vår uppmärksamhet är barnsjukdomen vänsterism och dess förhållande till frågan om ledarna, Partiet och massorna. En fråga som dessutom är kopplad till frågan om Anförarskapet.

Detta blir aktuellt just vid varje tillfälle då denna typ av småborgerliga uppfattningar dyker upp i kommunisternas och revolutionärernas led eller när det som alltid dyker upp några intrigörer och deformerade schackrare som tillämpar borgerlig ideologi i sin politik liksom i sitt dagliga liv och sina personliga förhållanden, och vill desinformera massorna för att vända dem mot partiorganisationerna, för at så fortsätta tillämpa opportunism i politiken och använda någras ovetande och politiska vekhet för att gynna sina egna intressen och etablerandet av sitt feudo, där de kan säga och göra som man vill i den mån det tjänar till att bibehålla desorganisationen, anarkismen, urartningen och försvaret av den extrema individualismen, i stället för konstant kamp för att krossa individen, för att härda massorna i våra principer. Konkret är det personer som i våra led vill föra in en ideologi som är främmande för vår klass, förruttnelsen, förverkliga sina deformeringar, sin värsta individualism, som är deras mål i livet – med förevändningen att gå och öppna och stänga möteslokaler, utföra uppgifter i samband med tryck av dokument och flygblad i en lägenhet, en bil eller någons källare; stödja någon killes strejk eller detsamma med någon tjej, möta kontakter som är väktare, och i stället för att mobilisera dem politiskt uppfylla sitt enda mål i livet, att göra dem till del av sitt harem (för att inte tala om att deformeringen inte har några gränser och inte respekterar ens sina släktingar eller närmaste svärsläktingar, och ännu mindre vänner), uppvisa sina nakna kroppar på nätet, fiska efter kunder etc. etc. Och allt detta helgat, smort och välsignat av feodalherren som spelar blind, döv och stum, och säger att man inte kan stoppa eller betvinga kvinnans frihet – när det i själva verket är denna typ av personer själva som försvarar det borgerliga samhällets förtryck och objektifiering av kvinnan under liberalismens fanor – så långt att han själv t.o.m. medverkar i urartningen och utöver detta påstås det att man för ”juntans” skull har denna stora kärlek som Romeo och Julia; att man offrar sig för barnens framtid när det inte ens är sant. Dessa sagor känner vi väl till. Det är ren skamlöshet. Därför måste de inför de andra lättrogna utnämna sig själva till kämpar, revolutionärer eller t.o.m. kommunister.

Jaha, detta skrivet av personer som inte bara vill bilda parti utan leda även det svenska folket i revolution. Jaa, hrm ... vad skall man säga ...? - Jo, jag vet vad jag kan säga: "tack till alla som bidragit med uppslag till den här bloggposten!"

Ett par teckningar

NATO:s fred. Dess obehaglige generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen:  Åt de civila libyerna ger vi begravningsplatsens fred.  Kommer från MRZine. 

Den galne USA-presidenten ger order till en fjärrstyrd robot: Kila iväg och hämta Gaddafi åt mej! Från en tidning med det klassiska namnet Neue Rheinische Zeitung. Karl Marx var redaktör för en tidning med det namnet under sina yngre dagar.

Anonymiserad utmärkelse

Gamle statsministern Tage Erlander hade sinne för humor. Han berättade någon gång om sina tidigare år som statsminister - det bör ha varit vid något val i slutet av fyrtiotalet - när borgarpartierna utmålade honom som  fullständigt rekordartat dum. Enligt TE ledde detta till att folk strömmade i massor till hans valmöten för att få se något sådant fantastiskt och fulländat! Succé således!

Även jag har upphöjts, men när jag blev stolt över detta och frågade om det var OK att publicera drog sig avsändaren till nedanstående epost ur och uppgav sig bli störtförbannad om jag lade ut det. Men jag tänkte att det här är alldeles för god karamell, det är ju inte alla dagar man får vara i det närmsta perfekt, så jag kopierar texten utan avsändare. (Bakgrunden är alltså att jag kommenterade något på en annan blogg och fick det här som svar via epost - läs och gläds med mig, jag är med i eliten!)

Det var fan-i-mig den dummaste kommentar jag läst på länge!
Grattis!

Denna gorillaunge har inget med texten i övrigt att göra, jag tyckte bara att den är rolig och dessutom påminner något om Jimi Hendrix

Skolpolitik - inte riktigt godkänt, väl?

Jag satt på pendeltåget för några dagar sedan. I närheten pratade en överviktig (obs: detta ord kan faktiskt ges två tolkningar) herre med fel dialekt och lätt korkat utseende i mobilen: " ... jo, det gick bra, han fick tolv MVG".

Jaja, det kan ju ha rört sig om ett skolljus med alla fina betyg, men numera vet man ju inte ... och därför tycker jag att Max Gustafsons teckning passar in här. Verkar som om skolan i Sverige skulle behöva uppsträckning och kvarsittning och relegering och vad man nu kan hitta på och beroende på vem man granskar. Dessutom rätt tillförsel av pedagogiska och andra resurser, resurser som stannar i skolan (men vars resultat lämnar den i form av nyttiga insikter i elevernas skallar) och inte hamnar i något skatteparadis någonstans.

Är det en tillfällighet att vi både verkar ha betygsinflation och att svenska elever verkar prestera sämre numera? Är det månne nu som vi har en flumskola som öser för bra betyg över elever för att få ha dem kvar? Men för bra betyg, är inte det nästan som en sorts godkänt fusk? Fusk som eleven inte behöver smyga med utan kan få gratis av sin "fria" skola? Vad har man för nytta med att stoltsera med kunskaper som man egentligen inte har?  I betygsinflationen kan man misstänka att de verkliga skolljusen blir svårare att urskilja i massan av mer slätstrukna figurer. Skall vi ta det här som ett bevis för att betyg ofta inte spelar någon roll när man söker jobb? Då kanske det inte gör så mycket. Men de kan ha betydelse om man söker vidare till högre utbildning, men det innebär ju att nivån på högskolestudenterna sjunker, och/eller att verkligt kvalificerade personer blir undanskuffade.

Nej, här behövs rivas och byggas nytt! Eller bygga upp det gamla kanske?

Komedi, tragedi eller monarki?

Tja, man kan väl inte förvänta sig att jycken skulle simma över Atlanten, väl?

Byråkrati? - Nä, administration!

Tips, ett kortfattat men slående inlägg hos Gemensam som visar vart den borgerliga kampen mot "byråkrati" leder - nämligen till en administrativ hydra som är etter värre än den gamla offentliga "byråkratin". Men eftersom "byråkrati" anses fult (inte så viktigt med rätt sak på rätt plats till bästa pris längre) så kan borgarna genom envetet tjatande få folk att acceptera det nya inte särskilt effektiva eländet.

Tänkandet verkar inte främjas ...

... av att man jämt går omkring med en ishacka i skallen. Oftast är killarna Kildén och Åsman hyggliga och sympatiska på sin blogg, men här har de väl tappat fotfästet så det skvätter om det? Jag undrar hur många av de personer och grupper som skälls som "stalinister" av trotskisterna idag som skulle få godkänt som sådana av Mannen själv?

Tyskt upprop om Libyen

Det har kommit ett tyskt upprop om Libyen som vidarebefordrats till mig av en läsare. Originalet finns här, men jag har försökt göra en snabböversättning för de läsare som eventuellt har lite svårt med detta grannspråk.

Den som också vill skriva på uppropet kan helt enkelt skicka ett meddelande att han/hon instämmer till bernd@freundschaft-mit-valjevo.de   (Det var en annan epostadress angiven tidigare, fel på en liten lurig bokstav, men nu är det förhoppningsvis fixat till rätt.)

Fred åt Libyen! Solidaritet med det libyska folket!

Sedan mer än två månader bombarderar USA och andra NATO-stater dagligen och framför allt nattetid miljonstaden Tripolis och andra orter i Libyen. Dessutom försöker de, genom att beslagta dess pengar och genom en hungerblockad göra det libyska folket fogligt. Angriparna missaktar alla tillämpliga bestämmelser i folkrätten (förbud mot inblandning i andra staters inre angelägenheter, förpliktelsen till konfliktlösning förhandlingsvägen, förbud mot angreppskrig etc.). Deras förevändning att de vill "rädda människoliv“ är med hänsyn till det alltmer utdragna bombkriget och det stigande antalet offer absurd och cynisk. Springer- och andra koncernmedia liksom offentliga etermedia tiger likväl om de döda, de lemlästade, förstörelsen, flyktingeländet, markförgiftningen genom ammunition av utarmat uran.

Ökenstaten, som under sin revolutionsledare Moammar al-Gaddafi tack vare nationaliseringen av sina oljerikedomar har kunnat erbjuda sin befolkning det högsta välståndet i Afrika, med fritt bildnings- och hälsoväsen, med högt utvecklade rättigheter för kvinnor och barn, hotas att kastas tiotals år tillbaka i sin utveckling. Som under slavtiden slavar med självkänsla offentligt piskades inför sina ödesbröders blickar, så vill idag ledande NATO-stater med bomber, raketer och i förekommande fall militär ockupation som varning till folken i Tredje världen bestraffa det libyska folket, för att det undandrar sig diktaten, går sin egen utvecklingsväg, går in för arabvärldens och Afrikas enhet och oavhängighet och motsätter sig alla former av återkolonialisering.

Vi kräver av Förbundsregeringen att inte tillåta användning av några tyska inrättningar för agressionen och att den konsekvent går in för

- Omedelbar inställelse av alla angrepp mot Libyen,

- Omedelbart vapenstillestånd och fredsförhandlingar mellan parterna i det libyska inbördeskriget,

- Upphävande av handels- och ekonomiblockaden,

- Återlämnande av de beslagtagna libyska utlandskontona.

Det är hög tid att visa solidaritet med det libyska folket.

Vi uppmanar alla, som vet sig medansvariga för fred, folkrätt och människorätt, och känner sig förbundna med människorna i Tredje världen, till protestaktioner och demonstrationer: Detta brottsliga angreppskrig måste stoppas.

Listan på de första undertecknarna:

Erstunterzeichner des Aufrufes (aktueller Stand):

Dr. Richard Albrecht, Autor & Editor, Bad Münstereifel - Dr. Friedrich-Martin Balzer, Historiker, Marburger Forum – Dr. Matin Baraki, Lehrbeauftragter an der Universität Marburg – Hartmut Barth-Engelbart, Schriftsteller und Musiker – Hans Bauer, Rechtsanwalt, Vorsitzender der Gesellschaft zur Rechtlichen und Humanitären Unterstützung (GRH) e.V. Berlin – Elia Baz, 1. Vorsitzender des Deutsch-Arabischen Freundeskreis e.V. – Rolf Becker, Schauspieler – Michaela von Behm, Frankfurt/Main – Ursula Behr-Taubert, Kunstmalerin mit Leyla Taubert – Prof. Dr. Wolfgang Beutin, Schriftsteller, Privatdozent an der Universität Bremen – Heide Beutin, Wissenschaftspublizistin – Wolfgang Bittner, Schriftsteller – Volker Bräutigam, Publizist – Peter Braun, Bildhauer – Antonie Brinkmann, Bremen – Arnold Bruns, Verleger, Bonn – Elias Davidsson, Komponist und Völkerrechtler, Bonn – Franz Josef Degenhardt, Musiker und Schriftsteller, Quickborn – Kai Degenhardt, Musiker, Hamburg – Michaela Dietl, Musikerin – Bernd Duschner, „Freundschaft mit Valjevo“ – Felix Eder, Übersetzer – Petra Finsterle, Club Voltaire München – Dieter Frielinghaus, Pfarrer – Heinrich Frei – Prof. Dr. Klaus Fuchs-Kittowski, Informatiker, Berlin –Fulvio Grimaldi, Journalist und Dokumentarfilmer – Dr. Wolf-Dieter Gudopp-von Behm, Frankfurt/Main – Joachim Guilliard, Heidelberger Forum gegen Militarismus und Krieg – Heinz-W. Hammer, Dipl. Soz. Pädagoge – Klaus Hartmann, Bundesvorsitzender des Freidenkerverbandes – Evelyn Hecht-Galinski, Publizistin – Christoph R. Hörstel, Regierungs- und Unternehmensberater – Prof. Dr. Dr. h.c. Hans Heinz Holz, Philosoph – Silvia Holz-Markun, Journalistin – Ludwig Huber, Kunsterzieher – Claudia Karas – Dietrich Kittner, Kabarettist – Peter Kleinert, Redakteur der Neuen Rheinischen Zeitung – Dieter Kloszowski, Vorsitzender des Marburger Forums – Brigitte Kustosch, Marburg – Prof. Dr. Domenico Losurdo, Philosoph, Präsident der int. Gesellschaft für dialektisches Denken – Dr. Wilfried Maier – Dr. Erika Maier – Prof. Dr. Thomas Metscher, Literaturwissenschaftler – Dr. Bahman Nirumand, Publizist – Prof. Dr. Kurt Pätzold, Historiker, Berlin – Doris und George Pumphrey – Klaus von Raussendorf, Publizist, Bonn – Ellen Rohlfs, Übersetzerin – Jürgen Rose, Oberstleutnant der Bundeswehr a. D., Publizist – Dr. Werner Rügemer, Publizist – Erich Schaffner, Schauspieler – Prof. Dr. Andreas Schierwagen – Eberhard Schink und Karin Mittelstädt, Geschäftsführender Vorstand des Freidenkerverbandes – Einar Schlereth, Journalist – Jochen Scholz, Mitglied der „Kommission Europäische Sicherheit und Zukunft der Bundeswehr“, IFSH – Renate Schoof, Schriftstellerin – Dr. Erasmus Schöfer, Schriftsteller – Gabriele Senft, Fotojournalistin – Eckart Spoo, Publizist und Herausgeber des „Ossietzky“ – Dr. Robert Steigerwald, Publizist Frankfurt/Main – Armin Stolper, Schriftsteller – Frieder Wagner, Schriftsteller und Filmemacher – Willy H. Wahl, seniora-org – Raymond Wilson, Astrophysiker, Kavli-Preisträger 2010 – Ingrid und Gerhard Zwerenz, Schriftsteller

Weitere Unterzeichner nach Veröffentlichung:
Prof. Dr. Ingo Wagner, Leipzig -Prof. Dr. Bernd Könitz, Leipzig -Prof. Dr. Werner Roß, Zwickau - Dr. Dieter Götze - Siegfried Kretzschmar

Antropologi och stamkunskap

Björn Blomberg skriver mycket intressant om Libyen på sin blogg, bland annat det här:

... när Obama gav sig in i sitt libyska krigsäventyr så hade man inom administrationen inte en aning om att man hade att göra med ett stamsamhälle. ... resultatet av detta slags krig kan bli vendettauppgörelser mellan stammar som kan pågå i åratal.

Det verkar lustigt (om nu 'lustigt' är rätt ord i det här sammanhanget) eftersom USA varit aktivt i Libyen under nästan hela efterkrigstiden och borde ha kunnat snoka reda på det mesta. Det är otroligt att inte USA:s diplomater och akademiker och andra mer eller mindre regeringsanknutna människor inte rapporterat hem om allt möjligt i Libyen. (Och som den historiskt insatte vet så kämpade USA:s krigsflotta mot piraterna i Tripoli redan i början av 1800-talet, så förhistorien till dagens krig är lång.)

I själva verket torde kunskaperna alltså finnas, men de har inte släppts fram, vilket framgår i Björn B:s referat. Jag reagerade på det här för att jag just läst en bok om antropologi, Antropologins historia av Paul Mercier. Vi kan lugnt utgå från att det finns ett stort antal forskare inom antropologi i USA och andra NATO-länder som raskt skulle kunna tala om ungefär hur det libyska samhället ser ut, vilka folkgrupper och stammar man får räkna med, hur deras inre struktur och tänkande ser ut, hur de förhåller sig till varandra, och hur de senaste årtiondenas modernisering har påverkat dem.

Den klassiska antropologin gillade ju att fördjupa sig i olika folks inre liv, gärna långt borta och primitiva. Sedan har vi ju en modern antropologi som också fördjupar sig i folkgrupper som finns runt hörnet från det västliga universitetet. Antropologin handlar om 'människokunskap' för att ta det i bokstavlig mening, och då kan det ju vara en tuareg långt borta i Sahara eller en totalt uppkopplad snubbe i Hässleholm det handlar om - de är ju båda människor. (För den som vill ha en mycket kort och enkel definition av antropologi så kan jag inte ge den: definitionen verkar bero av tid och plats, och avgränsningen mot andra ämnen är synnerligen flytande. Man kanske kan ta antropologi som en 'övervetenskap' som samlar in kunskaper från en mängd andra områden som arkeologi, lingvistik, historia, sociologi, psykologi, kulturhistoria, etc.) Vissa människor sitter dock framför och andra bakom bombsiktet ...

En sak som Mercier glider över ganska snällt i sin bok (den kom 1966 och är nog lite gammalmodig) är frågan om hur mycket antropologer skall ställa upp för att hjälpa statsmakten, vare sig det gäller i krigföring eller kolonialförvaltning. Skall antropologer ge information som hjälper USA/NATO att spränga och besegra det libyska motståndet? Redan under USA:s krig i Indokina blev det här heta frågor: vad kan antropologernas forskning och råd leda till? Skall vetenskapsmannen glida över till att bli krigsdeltagare, fungera som spion och agent bland befolkningar som stormakterna vill behärska, och därmed kanske bryta mot någon sorts vetenskaplig etik?