Ovan Anna Lindhs gravsten, nedan minnesmärket på trappan till Medborgarhuset vid Medborgarplatsen. Den övre bilden tagen i sommar, den nedre för två år sedan. Måste erkänna att jag inte såg monumentet förrän någon uppmärksammade mig på att det faktiskt fanns något där. Det var där Lindh höll sitt sista tal i offentligheten.
Jag kan ha fel, men när jag såg intervjuer med Anna Lindh där hon lutade sig fram och pratade engagerat som om det rörde något hon verkligen kände djupt och personligt för ... så fick jag en känsla av att det inte var så. Att det var avancerat skådespeleri av en som varit med i politiken länge och lärt sig knepen. Att hon skulle kunna prata om vad som helst på samma skenbart personliga sätt. Det skulle vara varmt - på mig kändes det kallt.
Och Cornelis? Den varme, medkännande, socialt engagerade trubaduren med mästerlig hantering av språket ...? - Jadå, språket har jag inga problem med. Däremot sades det av personer i hans närhet (minns inte detaljer, det var radiointervjuer) att han hade andra sidor också. Dryghet, arrogans kanske det handlade om, minns inte. Det var kanske dessa sidor som på något vis störde mig med en utstrålning som inte artisteriet helt kunde dölja. Och jag antar att för de flesta spelar det ingen roll. Cornelis slog igenom när jag var i mellersta tonåren. Tror inte jag kände något då, men känsligheten kanske ökar med åren?
Kanske köldstrålningen från de här inte hade stört mig om den inte dolts under ett lager otäta varma filtar. Möjligen kan det ha att göra med att det elektroniska samhället förändrar reglerna för hur vi uppfattar folk och kräver att de skall vara - gamle McLuhan tänkte åt det hållet. I ett förelektroniskt samhälle kan det ha varit lättare att inför den breda allmänheten agera dubbelt som dold skitstövel och öppet som kramdocka. När elektroniken gör att människorna kryper närmre varandra är det inte lika lätt längre. Det inre kan läcka ut och avslöja sin existens.
9 kommentarer:
Vad är det för fel med dryghet?
Är det det där som kom under min uppväxt. Att man skall tänka innan man talar och tänka på varenda jäkel med mindervärdeskomplex som kan ta illa upp. Själv är jag rätt dryg när det vill sig och jag försvarar beteendet aggressivt. För de som är så dumma att de låter skit som kommer ur truten på andra få dem att må dåligt, de kommer aldrig att kunna bli lyckliga, vad jag än gör.
Vad gäller Cornelis arrogans.
Arrogans är aldrig kul kanske. Men den fyller en funktion. En person som sysslar med en sak och blir duktig eller erfaren inom detta gebit, har rätt och bör vara lite arrogant. För har man hållit på ett tag så har man för det mesta redan diskuterat och förklarat saker för andra om och om igen. Till slut måste en fråga få dö, nån gång är det slut med att ta om diskussionen. Då passar arrogans utmärkt som ett verktyg för att slippa ta om saker med idioter som inte hängde med första gången eller andra gången osv. Det kan också få folk att höja sin kunskap i ett område lite innan de öppnar truten nästa gång. Så det finns mycket bra med arrogans oxå.
Alla politiker som är mediatränade och tränade i framförande osv, de spelar skådespel. För en mediaträning förändrar dig på samma sätt som du förändras permanent av att läsa moralfilosofi. För precis som moralfilosofi så får sådan träning dig att tänka på vad du gör/säger och hur du gör/säger det. Akten att tänka på sådant beteende gör att man själv justerar det och trixar med det, man blir således en skådespelare i alla situationer där träningen sätter in.
Problemet som störde mig (numera är det inget problem, sedan TV:n åkte ut, jag slipper se en massa skådespelerier) är de dryga, arroganta, lögnaktiga, ointresserade, som försöker visa upp sig som något annat. Det är ärligare att vara otrevligt om man nu råkar vara otrevlig, men här skulle dessa personer vara varma, engagerade etc etc. Och det stör mitt känsliga sinne.
ja, nu förstår jag. Ja, det finns arrogans utan innehåll, där man försöker använda en arrogant attityd för att skydda det faktum att man inte har så mycket innehåll.
Det blir ofta lite väl genomskinligt när folk försöker spela något de inte känner till. En otrevlig typ som inte vet hur man är vänlig har svårt att göra det på ett naturligt sätt och genomskinligheten i det hela stör givetvis de uppmärksamma, just det där med låtsasvänlighet har jag råkat ut för mängder med gånger och det är oerhört irriterande. Det roliga är att de blir helt överrumplande när deras låtsasvänlighet möts av irritation och otacksamhet.
Cornelis var ju rätt glad i spånken och sådant kan ju göra en mindre lyhörd och mera dryg. Två kommunicerande kärl kanske.
Ja, det är inte alla som blir trevligare för att de får en knapp innanför västen!
Såg Cornelis på en PUB i Norrköping en gång. Det var ingen trevlig syn, varken hans uppenbarelse eller hans beteende. Men visst, han var inte nykter och det brukar ju ursäkta allt, åtminstone gjorde det det förr.
Vad gäller Anna Lind har jag aldrig förstått vad det var för storverk hon åstadkom.
Och medieträningen har de senaste 25 åren gjort alla politiker likadana och vad de säger, på exakt samma sätt, är totalt meningslöst. Orkar numer inte ens lyssna till dem på radion än mindre tittar jag på dem på TV (som vi för närvarande inte har någon dessutom).
Ur min synpunkt är fylleri en extra belastning, inte en ursäkt. Kommer ihåg att Åsa Linderborg skrev en bra sågning i Aftonbladet av fyllskallen 'Plura' som skulle vara någon sorts mys-fyllo på TV.
Kerstin,
precis! Lyssna på mediatränade politiker är HEEELT meningslöst. Mediaträningen gör att de säger saker i akt att manipulera publiken. Vi andra vi öppnar truten för att säga vad vi tycker. Det finns en mening att lyssna på vad folk tycker, men saker som sägs för att manipulera kan man hålla inne med, det är slöseri med alla inblandades tid och för inte debatten frammåt.
Björn,
jag har aldrig ursäktat mitt beteende med fylla. En svår fylla ger ångest för vad man sagt och gjort, OCH ångest för att man blev så himla full. Jag har lång erfarenhet av kraftig fylla och jag kan säga att det inte funkar som ursäkt, för hur mycket sprit jag än häller i mig är jag fortfarande Martin, den egna personen är alltid där. (Utom två fall där jag drabbats av alkoholpsykos, men det gjorde inte att jag kände mig ansvarsfri.)
Skicka en kommentar