 |
| Grävlingarna ute i naturen (inklusive stadsdjungeln, där även de numera bor i viss utsträckning) brukar inte se så här glada ut. Snarare buttra typer som bara lufsar omkring. Men de kanske gått på charmkurs? |
På något sätt tror jag det kan vara mer förödmjukande för höger-gänget att jagas av folk utklädda till grävlingar än att jagas av de vanliga motdemonstranterna av vänster-modell!
7 kommentarer:
Grävlingar hatar jag, inte enbart för de skador en grävling orsakar en bil vid en träff i 110. Men morbror är yrkesfiskare i ett enmansfiske där man hjälpte till på sommaren. Det fanns ingen metod att handskas med fiskrens på ett sätt som inte grävlingen kunde penetrera och sprida fiskrens över hela gården och åkern, i ljuv förening med fiskmåsarna.
När jag växte upp fick jag lära mig att en bra grävling är en död grävling.
Aj, nu är du anatema för alla grävling-älskare! Som sagt, de gånger jag sett grävling - gäller även här på Söder - har den väl mest sett ut som en sur lufs på väg någonstans. Några synpunkter i övrigt har jag inte, och tvivlar på att man skall ha stövlarna laddade med träkol ifall grävlingen vill bitas.
Oddsen för att komma i närkamp med en grävling är mycket liten i marker där det vimlar av dem så har jag aldrig ens hört talas om någon som blivit biten av en grävling. Tror skrönorna om grävlingar kom från personer som aktivt var ute efter att hemsöka grävlingen i dennes gryt. Promenerar man bara omkring snubblar i en håla osv, då finns ingen risk, men skickar du ned en grythund och står i andra öppningen, då är risken desto större. Särskilt om planen var att klubba ihjäl den. De har hårda skallar.
Ganska tuffa gynnare alltså. Kanske inte så underligt att höger-nissarna fann det bäst att lägga benen på ryggen!
Under många år bodde det en grävling under familjens sommarställe. Vi kunde ibland se den, och ibland höra den rumstera om, men den gjorde aldrig oss något ont.
Men visst är det typiskt engelskt - ingenting skapar sånt engagemang som något djur.
Engelsmännen har varma känslor för djur (nåja, somliga engelsmän och somliga djur). För en del år sedan fiskades en stackars kattunge upp ur Themsen sedan någon försökt dränka den. Innan pressen hann fotografera den torkade kattstackaren, men det löstes elegant: någon öste en ny spann vatten över det arma djuret, som sedan fick posera för en hjärtskärande bild av djurplågeri!
Ett djur måste ha ögon liknande människans för att mobilisera engagemang. Då kan man observera djuret och få för sig att man förstår djurets känslor. Man har filosofer som skapar en lidandeminimerande moral, en omvänd hedonism som dras med en hel del problem.
Men varför inskränka solidariteten till det man tror sig se med egna ögon? Idag kan vi mäta lidandet hos mikroorganismer, medför inte sådan vetskap att man måste utsträcka den lidandeminimerande moralfilosofin till mikroorganismen?
Missförstå mig rätt. Jag är emot djurplågeri. Men jag anser att moral och moralfilosofi är en deltagarsport.
Skicka en kommentar