söndag 8 september 2013

Folkkrigets fotsoldater?

Det här inlägget kan verka något förvirrande, men det beror av att jag försökt hålla igång några parallella tankegångar i ett svep. Det har blivit alldeles för långt, jag tröttnade just nu och lägger inte in några länkar till ett flertal tidigare inlägg på bloggen som tar upp olika aspekter som berörs nedan. Möjligen kan jag plocka fram det om det blir någon intressant diskussion.

Först ett citat från DN, föregående vecka.
Två personbilar parkerade på parkeringsdäcket vid Bergengatan i Husby brändes sent på onsdagskvällen. Räddningstjänsten vågade inte köra fram sedan en polisbil utsatts för stenkastning.
Och så tar vi det här. Oktoberrörelsen verkade ha somnat av efter senaste första maj, men för några dagar kom det ett nytt inlägg på deras hemsida. Där diskuteras 'Om den leninistiska metoden' med utgångspunkt från Stalins försök att reda upp teorin i mitten av 1920-talet. Citatet nedan är nära avslutningen av den artikeln.

Leninisten frågar sig inte när "revolutionen kommer", han bryter med legaliteten och skolar massorna i revolutionär kamp (ja, det är helt avgörande att skola massorna i att bryta mot borgarstatens lagar). Man kan knappast väntas sig att massorna skall göra det mest olagliga som finns (revolutionen) om de inte har "vant sig" lite vid metoderna först. Det är med glädje man ser att våra klassbröder i Husby m.fl. ställen redan "har vanan inne".

Nästa tråd: För några dagar sedan publicerade jag ett inlägg där det i förbigående nämndes min maoistiske favoritbloggare, doktor Moufawad-Paul i Kanada. Signaturen Abi skrev och klagade:l

Intressant att du utnämner Moudawad-Paul till 'din maoistiska favoritbloggare' när han uttalat står för en politisk linje som du, när den framförs av svenska radikaler, är mer eller mindre allergisk mot. Jag talar såklart om folkkrigets allmänna giltighet - i tredje världen såväl som i den första:
Jag misstänker att du hade haft svårare för denna bloggare om han inte befann sig på 'säkert avstånd', för det finns inga tvivel på att Moufawad-Paul hade gett hjärtligt stöd till upproret i Husby

Ja, det kan jag inte neka till. Allergisk och på säkert avstånd. När jag pratade med en skarpsinnig bekant för några dagar sedan påpekade denne att vår kanadensare också har en överdrivet förlåtande hållning mot 'det svarta blocket'. Fast jag tycker att kanadensaren skriver intressant om många saker, och skärpt, som man kan förvänta sig av en doktor i filosofi. - Men det finns andra pusselbitar. Den här kommentaren på samma bloggpost skickades av Martin:

Jag ser händelserna i Husby som en intifada. Det är ungdomar som utsätts för systematiska kränkningar. De är maktlösa och kan inte göra något annat emot förtrycket än kasta sten.
Du måste förstå att REVA pågår fortfarande. Att polisen trackasserar ungdomarna i dessa områden. Förtrycket av dessa ungdomar är systematiskt, de tackasseras av polisen, de marginaliseras på en arbetsmarknad, de möts av fördomar hos soc, hos AF och hos FK.
Här har vi två saker som inte hänger ihop. Å ena sidan är det riktigt att vissa områden och människor behandlas illa. Så illa att det faktiskt driver en del över gränsen till att bli brottslingar. Malcolm X sade något en gång i tiden i stil med att "du blir vad dom säjer att du är". Med andra ord, om du tillräckligt länge skälls för att vara oduglig, brottslig etc. så kommer du att bli det. Jag tror det stämmer.

Å andra sidan kommer knappast några tiotal ungdomar som bränner grannarnas bilar och ägnar sig åt annan kriminalitet att bli kärnan till Folkarmén. Proletära revolutionärer kastar inte sten på brandkår, ambulans eller offentliga kommunikationer. De har andra måltavlor. I gamle ordföranden Maos uppföranderegler för den nya revolutionära armén i Kina fanns punkterna "ta inte ens en synål eller ett stycke tråd från massorna" samt "betala för alla eventuella skador". För en revolutionär styrka som är helt beroende av folkets sympati och stöd är detta nödvändiga och självklara regler. - Är bilbrännare och butiksplundrare redo att följa dessa regler och betala drabbade bilister eller affärsidkare för vad man ställt till med?


En liten utvikning: för några år sedan förekom det några försök till 'Reclaim the Street' i Stockholm. Motivet var ädelt, nämligen att ta tillbaka gaturummet från de kommersiella krafterna. Klottrare, butiksplundrare och allmänt ostyriga element såg dock till att själva begreppet 'Reclaim' omedelbart fick en dålig klang. Samma sorts människor, fast mycket värre, har varit i farten vid upplopp i London, Paris och annorstädes. En vänligt inställd vänster har försökt hitta något positivt hos dem (någon hos Oktoberrörelsen kallar dem "klassbröder" i det angivna leninist-inlägget, vilket snarare gör att man undrar till vilken klass skribenten hör).

Är dessa ungdomar ett proletärt avant-garde, eller tillhör de snarare en slaskprodukt skapad av konsumtionssamhället i sin mest extrema form? När jag gjorde en jämförelse mellan Husby (och tänkte på än värre upploppsområden i övriga Europa) och FSA i Syrien rörde det inställning: den så kallade oppositionen i Syrien handlade om trasproletärer och kriminella om man bortser från islamisterna. Trasproletärer som stjäl, rövar bort folk, mördar, förstör ... men utan att ha något egentligt politiskt program. De är de själva som är programmet, vilket snarast pekar på en sorts borgerlig inställning och fullständigt ointresse för andra människors liv och värde. Det är konsumtion och egentillfredsställelse, inte revolution, som är huvudfrågan för dessa människor. Och har man inte pengar så fixas det ändå ... .

Tidigare i det angivna Oktober-dokumentet är man för några ögonblick inne på en vettig väg, men slirar sedan raskt ut igen. Jag har markerat det 'men' som markerar avkörningen:

I olika reformistiska sammanhang hör man emellanåt en sur beklagan över att "arbetarklassen minskar när industrijobben flyttar utomlands". Detta skulle då enligt reformisterna vara ett exempel på hur arbetarklassen har försvagats och som en följd av detta att förutsättningarna för socialismens försämrats. Men minskar verkligen arbetarklassen? Är det inte istället så att många av de så kallade tjänstemännen fått en situation som är likvärdig med genomsnittsarbetarens? Detta måste vi undersöka men helt klart är att klasskampen skärps och att det finns kokande missnöje i de proletära förorterna. Bör inte revolutionärerna ta fasta på detta istället för att gråta över att en del av arbetarklassen minskar genom att konkurrensen tvingar monopolkapitalisterna att flytta kapitalet dit arbetskraften är billigast? 

Att arbetarklassen/proletariatet faktiskt är en ganska stabil grupp är inte så kontroversiellt ur sociologisk synvinkel. Detta även om en del arbetande människor fått för sig att de skulle vara 'medelklasss'. Det som händer nu är att en alltmer skakigt kapitalistiskt system riktar alltmer uppmärksamhet mot även bättre betalda arbetare och tjänstemän. Och vare sig någon sorts klasskamp skärps bland trasproletärerna så finns det en grundläggande teknisk-vetenskaplig utveckling som gör att de materiella förutsättningarna för socialism förbättras hela tiden. Det som saknas är medvetenheten om detta, och där verkar inte Oktoberrörelsen vara mer angelägen än andra som kallar sig vänster att peka på möjligheterna. Man anar lite dimmigt att något viktigt händer, men hoppar redan raskt över till (fel) grupper i "de proletära förorterna".

En utvikning till: när Stalin skrev om leninismen 1926 var det i ett nyskapat Sovjet där man just beslutat sig för att 'bygga socialismen'. Alltså att bygga förutsättningarna för att överhuvud taget kunna gå vidare mot kommunism. Och det måste man göra därför att den kapitalistiska basen som gör socialism/kommunism möjlig var mycket svag i Ryssland/Sovjet. Men i Sverige idag ser läget annorlunda ut. Jag har intrycket att förorternas trasproletariat för viss utomparlamentarisk vänster spelar en liknande roll som gay-rörelsen för vänsterpartiet. Man hyllar rörelser och grupper som inte har den minsta positiva roll för socialismen - ibland snarare tvärtom. Men då har man åtminstone något att pyssla med. Som att försöka hitta fotsoldater till Folkarmén bland folk som mest är intresserade av att bränna bilar, skaffa statusprylar via rån eller inta konstiga kemikalier. De som vill ha 'folkkrig' överallt får nog konkretisera bättre vad de egentligen menar.

13 kommentarer:

Hannu Komulainen sa...

Oktobristerna behöver nog tänka igenom de här frågorna lite mer.

På vilket sätt skulle det automatiskt vara något positivt att bryta mot lagar? Är man "revolutionär" om man bryter mot hastighetsgränserna t.ex.? Vilken löjlig tanke!

Hur drar ni gränsen mellan vanlig kriminalitet och revolutionär verksamhet?

Kommunister har till skillnad från anarkister alltid varit kända för sin förmåga till disciplin, och för att inte låta sig provoceras. Att försvara sig mot fascister och polisvåld när det är nödvändigt är en sak. Att heja på spontana kravaller är en annan.

Oktobristerna skulle kunna göra en insats genom att organisera de här grupperna i förorterna och bryta upp de kriminella gäng som lär finnas där.

Finns det ett egenvärde i våld? Alltså inte bara som försvar mot våld, utan i sig. Konstigt nog finns det dom som verkar tycka det, inte bara bland fascister som man skulle kunna tro. Men det är inte lätt att hitta någon våldsromantik hos t.ex. Mao, som faktiskt ledde ett folkkrig under många år.

Björn Nilsson sa...

Skulle tro att de kriminella gängen skulle bli mäkta upprörda om någon kom och störde deras verksamhet. Kanske grupper som Pantrarna och Megafonen kan göra något vettigt, men jag vet inte mycket om dem annat än att de är lokalt folk aktiva i några förorter i Stockholm och Göteborg. En riktig förändring måste nog komma inifrån berörda områden. Huruvida Oktoberfolket är "inne" vet jag inte.

Jan Wiklund sa...

Det sker också en helt annan sorts omstrukturering än en allmän proletarisering bland kontorsanställda, och det är vad en del sociologer har kallat "prekarisering". Dvs att allt fler lever under marginella villkor. Man försörjer sig på en blandning av kontiga kortanställningar, akassa och socialbidrag. Samt kriminalitet.

Detta är en verklighet för allt fler. Guy Standing, som har skrivit en bok om det här som finns på svenska, har lovat mig statistik fst den har jag inte ännu.

Den här kategorin människor är extremt ambivalent. Den känner sig utstött och har inga solidariteter någonstans, den är färdig till uppror men det kan slå åt vilket håll som helst. Ur marxistisk synvinkel är den ett trasproletariat, som ju marxister alltid har varit misstänksamma emot. Men man måste nog ändå förhålla sig.

Och allmänt moraliserande räcker nog ungefär lika kort som okritiskt påhejande. Personligen tror jag att det inte är så mycket att bygga på, men vad är det i dagens samhälle? En viss skepsis mot vad dom gör kan utmärkt väl paras med öppenhet för dom som människor i de situationer man tycker de gör något bra.

martin sa...

Jag delar naturlitvis inte synen på dessa som revolutionens avantgarde. Jämförelsen med intifada är att intifadan söker ingen revolution, den söker att påverka en makt som inte lyssnar på den, en makt den är maktlös emot med medel som inte kan krossa makten. Det häpnadsväckande med intifada är att det påverkar makten, den påverkar den trots att den inte kan skadas av sten, den verkar bland annat genom att vara oerhört demoraliserande för makten.

Men hur kan jag jämföra modiga ungdomar i Gaza som står upp emot stridsvagnar och krypskyttar från Israel? Med dessa jämförelsevis priviligerade ungdomar? Jag är den första att medge att jämförelsen är skev, det är det inget snack om. Men om jag ställer frågan "Varför?", vad är drivkraften här? Då ser jag parallellerna.

Jag anser att det är känt att dessa ungdomar i dessa specifika områden runt om i landet, är utsatta för ett systematiskt förtryck, av en makt de inte kan förhandla med, en makt de inte kan påverka, de söker att kämpa emot denna makt som är spjutspetsen i det förtryck de utsätts för.

Jag bör kanske nämna lite om systematiskt förtryck i förorten. Jag har redan tagit upp REVA, här där jag bor i en betongförort i Stockholm, utan för mitt fönster faktisk, så stannar polisen ofta bilar. Detta är de fortfarande pågående REVA kontrollerna. En REVA kontroll kan bara göras på rasistisk grund, det finns ingen brottsmisstanke med vilken du kan basera kontrollen på, det handlar om att välja ut människor på ytliga kriterier, det kan aldrig bli annat än rasistiskt. Det är en viktig del i det förtryck som dessa ungdomar utsätts för, men det är bara ett ben i det hela, REVA existerar parallellt med andra polistaktiker. Polisen använder modeller för att styra deras arbete, vilket leder till ett systematiskt interagerande med människor. De möter alltså inte ungdomarna som människor utan som representanter för en målgrupp. Man vaskar fram modeller med kvantitativ metod på systemrespons, systemrespons och pekar ut en grupp i samhället, dessa grupper riktas det då polisinsatser emot, detta ökar systemrespons från denna grupp, därmed sätts mer resurser in. Detta gäller också områden. Detta betyder att om ni är ungdom mellan 15-21, i område X, ni är samlade i en grupp om N personer, då kommer polisen att stanna och gå fram till er. Ni är en dubbel målgrupp för modellerna, ungdomar i en viss ålder, men även i ett visst område. Talar ni inte svenska så är ni en trippel målgrupp, vilket betyder att det i Lean Six Sigma systemet kommer vara en given hit för polisen. De avkräver ungdomarna legitimation legitimation, de kanske släpar in någon för urinprov, är ungdomarna uppkäftiga så kan man skapa arrestsituation för att dra in hela gänget (betänk att kravallpolisen var på plats, när det sket sig i våras). Poängen är att dessa riktade insatser ur den kvantitativa metoden är förtryck, den kan inte beskrivas på annat sätt, jag har kritiserat kvantitativ metod ofta och tänker inte gå in på det här. Viktiga är att komma ihåg är att om 10 ungdomar sitter på ett cykelställ i Husby så kommer polisen att dyka upp, sannolikt inte om 10 vita ungdomar sitter på ett cykelställ i Danderyd, iaf inte i lika stor utsträckning och det är den skillnaden som till slut blir synlig när man söker att göra poliskåren effektiv. De kommer tillslut inse vad den kvantitativa metoden gör. De kommer inse att de är förtryckta. Brottsförebyggande fokus är i sig självt fascistiskt när det sker på specifik nivå, grupp nivå, individnivå eller områdesnivå, snarare än på systemnivå.

martin sa...

De kan försöka klaga bäst de vill till Aftonbladet, lärare osv. Men det lär inte hända något. De kommer finna sig helt maktlösa emot detta. Våldet kommer ofta just ur den impotenta vreden. Det är tydligt att dessa ungdomar har en konflikt med polisväsendet, de tänder eld på en bil som ett sätt att välja plats och tidpunkt för en konfrontation med makten som de hatar. Ibland kommer bara brandkåren, men kastar man lite sten på dem så kommer snart polisen. Då har man skapat en konfrontation med makten på en tid och plats man valt själv. Det är alltså överlagda handlingar, inte den typiska vandalismen precis. Vandalism är i första hand ett medel för att undvika konfrontation, här används den KONSEKVENT för att skapa konfrontation. De söker en konfronation med polismakten på sina villkor, de kan inte rå på polisen och aktiviteten kan ses som en totalt meningslös exercis. Som en sten emot en stridsvagn, ingenting åstadkoms av den stenen.

Varför gör man då detta. Vi kan vara ganska säkra på att dessa ungdomar inte sitter med näsan i en bok om intifadan eller läst några radikala anarkistiska texter. De tankegångar de har är förmodligen inte heller inriktat på något avlägset mål om att nå en befrielse ifrån förtrycket, det är nog snarare en spontan organisering och reaktion på ett tryck som de utsätts för, som formar aktionerna. Det är trots allt inte i Husby som detta händer endast, det sker runt om i vårt land och det är långt ifrån varje gång DN skriver om det. Det har nog mycket mer med att ge igen, "stick it to the man".

Men det finns som jag ser det fler likheter med intifadan och inte minst denna: Det fungerar!
I Björns text tar han upp Reclaim, tillstälningar jag har besökt ett flertal tillfällen. Den företeelse där jag först observerade vandalism som medel för att provocera fram en konfrontation med polisen. Men Reclaim påverkade polisens agerande. Precis som konflikter mellan ungdomar och polisen har fått polisen att ändra sin taktik förr, när det var vita svenska ungdomar som ställde till trubbel. Så händer det eller kommer det förmodligen hända nu också. Polisen börjar givetvis med mer av samma vara, mer ID kontroller, mer "ASBO", mer urinprover och mer kravallpolis. Men bilarna brinner ändå, då kommer polisen till slut att ändra sin taktik. Ungdomarna kommer till slut att hamna i en situation där förtrycket blir tolererbart.

Man kan tro att jag hyllar dem, men jag tror inte på dessa som en revoutionens avant garde. Det är en revolutionsromantisk syn på det hela, där man ser konflikten i form av våld som den enda revolutionen. Det är ett vanligt trasproletariat som reagerar på en systematisk negativ stimuli.

Jag håller med Jan om att man inte bara kan kalla dem vandaler och vara klar där, man kan heller inte gå och dela ut sten och heja på. Däremot tror jag journalister skulle kunna göra ett mer grundligt jobb, ställa den fråga som verkar vara helt förbjuden i journalistiken idag. Varför?
Jag söker här ta i frågan om varför, det är som allt jag skriver i kommentarsfälten, en ansats. Jag är medveten om att detta förmodligen innehåller fler dimensioner. Man skulle mer i detalj kunna diskutera specifika polismodeller och deras konsekvenser i verkligheten över tiden. Det finns väldigt mycket i det här med Husby, men ofta undviker man problematisering.

Björn Nilsson sa...

Jan, jag har ett ofärdigt inlägg om just det så kallade prekariatet. Det är egentligen inte en trasproletär grupp, där finns vanliga knegare och även folk med rätt avancerade befattningar, så den är intressant.

Martin, tack för en omfattande genomgång. Tänker att den kan vara värd att efter lite redaktion kunna bli ett separat inlägg på bloggen. Verkar inte som vi står så väldigt långt från varandra.

Jan Wiklund sa...

Martin: Frågan är om de verkligen kommer att hamna i en situation där förtrycket blir tolererbart. Svarta i USA har kört med den här taktiken i två generationer nu och inte fan har det blivit mer tolererbart för det; en av tio sitter i fängelse på långa straff för struntsaker och resten betraktas som en pariagrupp som ingen vill ha att göra med.

Rent negativa responser fungerar aldrig. Man måste göra positiva saker som utanförstående kan beundra och känna sig samhörig med. Men att döma av USA-exemplet tycks det vara ohyggligt svårt att begripa detta om man är 20 år. Då är man moralist och fattar inte ett vanligt enkelt orsak-verkan-resonemang.

Jan Wiklund sa...

Björn: Jo, prekariatet är ett brett begrepp. Det omfattar både dom som har 100 kr timmen och dom som har 1000. Det enda som är gemensamt är att dom inte har en aning om vad dom gör nästa månad.

Jag levde själv där mellan 1980 och 1997, ganska fritt och privilegierat på många vis, och närmare den senare gränsen än den förra. Tillräckligt för att kunna lägga upp en buffert, men hur länge den skulle räcka hade jag ingen aning om. Till slut tröttnade jag på att använda mer tid till att leta efter jobb än till att göra själva jobbet, och tog en fast anställning som erbjöd sig.

Fast dom flesta nuförtiden har ju inte den möjligheten.

martin sa...

Är det verkligen så lite som 1 av 10, jo, av de som sitter nu. Men jag vet inte om jag vill göra allt för stora paralleller med USA och polisagerande. Vi importerar givetvis attityderna och metoderna hit, men har vi nått så långt? I USA kan polisen alltid få mer resurser att mata in i en konflikt och så länge det inte drabbar medelklassen är stödet för vilka metoder som helst en självklarhet. Men jag är inte säker på att vi nått dit än, jag tror den demoraliserande effekten av taktiken är mer påtaglig i Sveriges förhållandevis välutbildade poliskår än amerikanska polisen med en kort utbildning i batonganvändning i bagaget.

Men helt klart är att det är en betydligt mindre framkomlig väg för den moderna ungdomen i förorterna med ett "utländskt utseende" än det var för punkare och annat under 70 och 80 talet.

Jan Wiklund sa...

Martin: Mitt dåliga sifferminne; det är en på nio enligt https://en.wikipedia.org/wiki/Statistics_of_incarcerated_African-American_males

Oavsett eventuella kulturskillnader Sverige USA tror jag ändå att ungdomarna leker med elden; så fort det man gör inte stämmer överens med genomsnittligt rättsmedvetande slår det tillbaka.

Om man inte har en massa makt och pengar förstås, då tar det längre tid.

Björn Nilsson sa...

Det finns två infallsvinklar här: dels den arge unge mannen som är förtryckt och slår vilt utan särskild eftertanke omkring sig. Dels den politiske aktvisten som försöker värdera mål och medel för att nå fram till målen. De här två hänger inte ihop något vidare eftersom de två personerna förmodligen har svårt att prata med varandra.

martin sa...

Jan,
helt klart är en förändring på gång i Sverige och polisen är mer inne på hårt mot hårt, en enda lösning på problem. Jag förfasades över biljakterna i USA som utsatte almänheten för fara och tyckte det var ett jävla oskick. När jag kommer hem till Sverige kan jag nu läsa att de kör livsfarliga biljakter stup i kvarten här. Så att räkna med att polisen i Sverige kommer ha något sorts "harm reduction" tänkande kvar är som du säger, att leka med elden.

De gånger det funkar här har väl också varit som du säger, med inslag av kulturfenomen eller andra företeelser som folk kan peka på är positiva saker. Ockupationer för att få en ungdomslokal, artistuppträdanden i allt kaos. Det finns inte här, så att det kommer fungera för att minska förtrycket till tolererbara nivåer är kanske att hoppas för mycket.

Jan Wiklund sa...

Vi får anta att det finns förnuftigt folk i dom här stadsdelarna också som kan prata med ungdomarna och dra in dom på konstruktiva verksamheter. Åtminstone en del av dom. Men med rådande arbetslöshetsnivåer och rådande satsningar på tillfällighetsjobb får dom mer att göra för varje år som går.