Det här är Carl-Henric Svanberg, VD på Ericsson.
Och här har vi Ericsson själv. Lars Magnus, det tekniska snillet från Värmland som lade grunden till ett världsföretag.
1976 hade jag hunnit jobba fem år på L M och fick därmed vara med och äta en fin hundraårsmiddag. Just det året var det hundra år sedan Lars Magnus startade sin lilla verkstad på Drottninggatan.
Sedan har det gått upp och ner under årens lopp. Man kan undra hur det står till i företaget nu. Det verkar svajigt. Storföretag har en tendens att vara buffliga mot sina underleverantörer och den senaste bravaden från Ericssons ledning är att i praktiken hota sina leverantörer med att de åker ut om man inte får längre kredit av dem. Det verkar ju vara ett sätt att tala om att Ericsson har dåligt med pengar och vill ta upp en sorts tvångslån från sina leverantörer. Är det en verkligt allvarlig kris som pågår i mitt gamla företag nu, eller är man bara stöddig ändå?
Vem kan man tro på? Uppenbarligen tror inte aktienissarna så mycket på Svanberg just nu (och det borde väl innefatta en del andra figurer, som Ericssonstyrelsens ordförande?) och kanske det öppnas en fallucka under mannen rätt vad det är. Aktien verkar inte vara en höjdare just nu. I och för sig kan man kanske skratta åt eländet eller rycka på axlarna, men man kan också undra om det är rätt att små gäng av bonusjagande direktörer skall ha rätt att jonglera med riksklenoderna på det här sättet? En dag kanske vi får veta att Lars Magnus gamla skapelse inte finns längre. Men det är inte en kris som skapats idag. Rötterna finns rätt långt tillbaka, men de ledningar som kommit och gått under årens lopp har inte fått grepp på problemen. Och med kvartalskapitalisterna jagande har det inte blivit bättre.
Om man skulle ranka nuvarande Ericssonledningen och gamle Lars Magnus själv vad det gäller tillförlitlighet och redbarhet vet jag nog vem som skulle klara sig bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar