måndag 2 augusti 2010

Kommunism

Saxat från en kulturartikel i Aftonlövet:

Att kalla sig kommunist tycks i dag ha blivit en markering för en gemenskap riktad mot såväl statlig som kapitalistisk girighet och maktfullkomlighet. En begrepps- och ideologiförvirring som snarast är en utgångspunkt i vår tid. De nya kommunisterna platsar inte i de gamla kategorierna och själva osäkerheten är en av poängerna. Är det provokation? Ironi?


Nja, "inte riktigt genomtänkt från artikelförfattaren" kanske är ett bättre alternativ. Att artikeln illustreras av en bild av Stalin bidrar till förvirringen och att det står en del andra konstiga saker gör inte saken mindre rörig. Men som jag ser det är det viktiga inte någon sorts förvirring, utan förslagsvis några andra saker som i grunden handlar om att Marx och Engels hade rätt.

Det är människornas liv i samhället som skapar och ändrar deras tankar om hur samhället skall vara organiserat. Nu rusar den tekniska utvecklingen iväg mot ett nytt sätt att bygga samhället (datorrevolutionen har bara börjat) medan ekonomierna i många av de högst utvecklade länderna krisar ihop och de politiska strukturerna passar allt sämre för att ta hand om problemen. Sett ur den situationen är det inte konstigt att de klassiska kommunistiska ideerna om planerad ekonomi, som skall leda fram till att grundläggande behov täcks och att människornas skaparförmåga tas till vara, åter plockas fram.

Och då vill jag hävda att det är en speciell kommunism som åter kommer till heders, nämligen den som Marx och Engels lade grunden till redan i mitten/slutet av 1840-talet. Den riktade sig såväl mot stat som kapital - inget förvirrande med det. På sätt och vis kan man säga att vi har en 1840-talssituationen idag igen (om man gör en väldigt ansträngd liknelse) men att den tunga skillnaden är att nu finns de tekniska förutsättningarna för att ta steget över till socialismen. Och i och med att de tekniska materiella förutsättningarna finns, och det råder ett antal svåra kriser inom ekonomi, miljö, kultur etc., kommer oundvikligen ett växande antal människor att tänka i kommunistiska banor. Att de nuvarande parasitära eliterna är rädda och skriker om det här är inte så konstigt, härskande klasser brukar inte ge upp sina privilegier frivilligt. Men (cynisk som jag är ibland) tror jag att om inte alltför många år kommer vi att se lämmeltåg av tidigare kapitalister som satsar på nya karriärer i den nya socialistiska ekonomin och utropar att de i själ och hjärta alltid varit socialister!

8 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

"tror jag att om inte alltför många år kommer vi att se lämmeltåg av tidigare kapitalister som satsar på nya karriärer i den nya socialistiska ekonomin och utropar att de i själ och hjärta alltid varit socialister"

Döda fiskar flyter med strömmen, så du har säkert rätt. Även om jag tror att det kommer att ta längre tid än "inte alltför många år".

Det är alltför många som bara lyssnar på eliterna och makten i stället för att tänka själva.

Jan Wiklund sa...

Det verkar annars lite godtyckligt att bara utgå från vad "kommunism" betydde 1848 och inte vad det betydde t.ex. 1948 som ju ligger närmare i tiden.

Ord betyder nämligen vad majoriteten säger att de betyder. På så sätt är språket demokratiskt. Det finns inga "sanna" betydelser som skulle kunna analyseras fram med etymologisk forskning - i så fall skulle, som Fredrik Lindström påpekar, "hemsk" betyda "sånt som händer hemma" och "arg" betyda "homosexuell".

Björn Nilsson sa...

"Döda fiskar ..." det låter som ett fyndigt uttryck för karriäristernas drift genom tillvaron.

Björn Nilsson sa...

Att utgå från Marx och min specielle favorit Engels kan aldrig vara fel och godtyckligt.

Teckentydaren sa...

Oavsett vad, kan man nog på goda grunder anta att kommunismen, hur den än må tolkas, var en inte oväsentlig orsak till den relativt stora demokratisering som skapade välfärdssamhällena i industrivärden under några decennier efter andra världskriget. Under depressionens 30-tal hade t.ex. Sovjet tillväxt så det knakade, när man med huvudlös åtstramning gjorde att marknaderna i väst kollapsade i väst så gjorde många storföretag affärer med Sovjet, under kriget utklassande man Tyskland i effektivitet och volym, man fick ut mer vapen per enhet kol och järnmalm, men sådan nämns sällan i när historien skrivs. Socialism och kommunism sågs som ett alternativ till de kapitalistiska kristiderna. Välfärdsamhällen i efterkrigstiden accepterades av de kapitalistiska makthavarna som ett värn mot att kommunism och socialism inte skulle få fotfäste hos folket. Man kan nog anta att de kapitalistiska makthavarna var mer rädda för detta hot än folket var intresserade. Tilltron till kommunismens/socialismens förmåga och effektivitet var förmodligen mycket större hos de kapitalistiska makthavarna än folkets tilltro.

Det hotet är ju nu sedan länge överspelat och det finns inte längre någon anledning att fjäska för kreti & pleti längre.

Men trots detta är rädslan fortfarande stor, annars hade man ju inte oavbrutet fortsatt propagandan mot de sedan flera decennier fallna kommuniststaterna.

Våld och reala hot har alltid varit mycket effektiva politiska medel även om överhetens propaganda alltid försöker slå i undersåtarna det motsatta. Pennan (propagandan) är helt klart ett mäktigt medel men som det så vist har sagts, "med ett sjyst järnrör kan man slå värden med häpnad". Det är ju därför imperiet också försöker se till att man hela tiden har det sjystaste järnröret.

Björn Nilsson sa...

Det berömda stålkombinatet i Magnitogorsk byggdes med stålverket i Gary i Indiana som förebild på trettiotalet. Finns en bra bok om Magnitogorsk som kom för en del år sedan. Sådana byggen mitt under den värsta depressionen var imponerande. Liksom att Kina kunde ungefär fördubbla medellivslängden under Maos tid. Det finns många sådana framgångshistorier som borgarna inte vill prata om ... men i dagens läge är det viktiga vad som kan göras här och nu. Det gäller att bryta sönder de borgerliga berättelserna så fort det bara går, innan de gör allt till ett enda stort konkursbo,

Jan Wiklund sa...

Teckentydaren: Du har alldeles rätt. Tillvaron av en konkurrerande uppstickare var en viktig hävstång för demokratiseringen.

Men så var det redan i slutet av 1800-talet. För att få folk att ställa upp i värnpliktsarméerna tvingades staterna till eftergifter i form av sociallön och allmän rösträtt. Men det är ju inte detsamma som att militarism och stormaktskonkurrens är något bra i sig som är värt att stödja?

Precis som de uppåtsträvande periferiländerna på 1500-talet stal den folkliga, antiklerikala diskursen och förvandlade den till lutheransk statsideologi så stal uppåtsträvande periferiländer på 1900-talet den folkliga kommunistiska diskursen. I båda fallen blev det som stals obrukligt som folkligt oppositionellt språk, i det lutheranska fallet för några hundra år.

Det är helt irrelevant att Marx använde språket som han gjorde, det är obrukbart i alla fall för alla utom för filologiska experter. Inte bara av detta skäl - Myrdal har någonstans påpekat att han så ofta hänvisade till bibliska exempel att ingen idag förstår vad han menade. Vi kunde lika gärna hänvisa till Joakim av Fiore.

Marx' analysmetoder däremot förblir till stor del relevanta. Men det är en annan sak.

Björn Nilsson sa...

Äh, Joachim av Fiore dömdes ju ut som "revisionist" (med modernare språkbruk) så honom kan man väl inte åberopa i alla fall.