Vart går Kinas arbetare när de rest sig?

Den senaste tidens strejker i Kina har uppmärksammats på många håll. Dagens Arbete skriver; Kinas arbetare på väg att resa sig. Det låter som vad Mao sade 1949 när Folkrepubliken Kina utropades: Kina har rest sig. Men om det nu är riktigt att de reser sig, vart kommer de att gå (om de nu går någonstans)? Kan man tänka sig att rörelser bland kinesiska arbetare kommer att passa in i det allt starkare mönster av motsättningar mellan världsbourgeoisie och världsproletariat som jag pekade på i föregående inlägg? De senaste strejkerna i Bangla Desh kan väl ses som ett typfall. Det verkar som om den liberala drömmen om en outtömlig massa arbetare i Tredje världen som i stort sett jobbar dygnet runt för matpengar bara är en liberal dröm. Visserligen jobbar många så, men de vet också att det finns möjligheter till ett annat liv om de tar för sig. Och i växande omfattning sker detta, vilket de senaste årens strejker även i Kina visar.

Här är en länk till en film där professor Li Minqi diskuterar och svarar på frågor om den senaste strejkvågen i Kina. På slutet gör han en intressant jämförelse mellan de "nya" arbetarna som kommit in från landsbygden till industrierna ganska nyligen, och de "gamla" (som är av samma ålder, men vars föräldrar tillhörde den äldre generationen av arbetare i den socialistiska industrin). Kampen för bättre arbetsvillkor och reella fackliga rättigheter, mot översitteri och privatiseringar, samt medvetenheten om ett revolutionärt förflutet, skapar en politisk krutdurk som "kapitalistfararna" i kommunistpartiet måste förhålla sig till på något sätt. Li verkar tro att på sikt kommer de nya industriarbetarna att utvecklas i samma riktning som de som tillhör den andra grupper med rötterna i den äldre industrin. Kinas härskare har byggt upp en jätteindustri som skall tillverka prylar åt hela världen, men det innebär samtidigt att man skapat en enorm arbetarklass som kan bli svår att handskas med om den blir missnöjd och går till samlad aktion.




Den här artikeln från China Study Group inriktar sig särskilt på den viktiga Hondastrejken. Där stod kinesiskt arbete mot japanskt kapital. Dessutom har den länkar till ytterligare fyra artiklar (varav jag läst en).

När Marx och Engels skrev Kommunistiska Manifestet nämnde de hur förbättrade kommunikationer (som järnväg och telegraf som båda var nya uppfinningar på 1840-talet) gjorde att ideer kunde spridas mycket snabbare än tidigare. Idag tycks vi ha en intressant situation med en nyvaknad arbetarrörelse i många länder som inte verkar vara så mycket mer utvecklad än den europeiska arbetarrörelsen för över 150 år sedan, samtidigt som även många arbetare har tillgång till moderna kommunikationsmedel. Å ena sidan kan företag, myndigheter och gula fack gå loss på arbetare som kräver bättre villkor, å andra sidan kan arbetarna och deras sympatisörer blixtsnabbt få ut information om det skedda över hela världen. När arbetarna blir bättre på att samordna sina aktioner kommer de att fungera som en klass i kamp mot en annan klass. Mellangrupper kommer att bli tvungna att bestämma sig för vems parti de vill ta - och det skall bli spännande att se hur partiet i Kina i fortsättningen "tar parti". Det är inte säkert att det går att sitta på flera stolar samtidigt och ändå hålla alla nöjda. Arbetarna kan vända sig till partiet och ta makten från byråkrater och miljonärer med partiledningens stöd, eller man kan gå åt något annat håll och finna andra lösningar som man gillar bättre än KKP som det ser ut idag.